I know what you did last summer

Som vanligt såg jag inte hälften av det jag hade tänkt att jag skulle se. Det blir alltid så för mej. När man var yngre och bodde på campingen så var det alltid mycket roligare att sitta kvar i kompisgänget och dricka en till flaska vin och försöka få till det där hånglet med den där killen än att gå och se nåt band som förmodligen ändå lät bättre på skiva. Lite så funkar jag fortfarande. Jag är inget stort live-fan. Visst, vissa konserter är magiska men de är få.

Så på torsdagen var Lykke Li min endaste plan. Släpade med mej min syrra och hennes kompis, kom lagom till de två sista låtarna. De var magiska. Hon är så karismatisk, och hennes röst är så klar. Förut störde jag mej på henne, nu känner jag bara beundran. Hon kunde till och med upprepa ordet motherfucking gång på gång utan att det kändes patetiskt. Hon avslutade med "Tonight". Jag är lite sur på mej själv att jag inte såg hela hennes framförande.



Fredagen var det lite samma sak, det var typ inget som jag ville se med hela hjärtat. Spelade själv den kvällen/natten också, så resultatet blev pinsamma NOLL.

Lördagen var jag helt död. Hade spelat till fem på morgonen och jag trodde fan att ögonlocken skulle spricka av tröttma. Och hela förkvällen präglades av stress, ville se Moneybrother kvart över sju men det var precis när vi skulle äta så jag hann inte. Fick i stället springa till Scandic för att möta upp gänget klockan åtta för att hinna till Laakso kvart över. Och jag vet inte, jag tyckte nog inte att det var en så magisk feeling över den spelningen. Markus är ju Markus och han är så självklar där uppe, och det lät tajt och så där, men jag fick aldrig den där WOW-upplevelsen. Plus att de inte spelade "Norrköping". Lovisa verkade ha samma blå känsla i kroppen så när vi gick backstage sen vid halv tio satt vi mest och bara glodde på alla andra som verkade ha så jävla kul. En halvtimma senare började Hello Saferide, och i stället för att gå hem, en tanke som slagit mej kanske hundra ggr sedan Laakso-giget, så gick vi och såg Annika. Bara jag och Lovisa. och jag vet inte riktigt hur det gick till och inte riktigt varför heller, men vi stod och grinade båda två. Alltså: grinade. Konserten igenom. Annika är så fin på att förmedla känslor, och hon gick verkligen in i låtarna och såg nästan frustrerad ut över att hon inte kunde få ut ÄNNU MER av det hon ville få sagt, det gick rakt in i kroppen. Och vi grinade. Ja, och så kom ju "Anna" då så klart och som ett brev på Posten tänkte jag på abortjäveln och det faktum att jag hade kunnat haft en sexmånaders vid det här laget och "and she never has to know what its like when your heart breaks" och jag trodde på riktigt att jag inte skulle kunna hålla mej upprätt. På med solglasögonen.

Väl tillbaka på backstage var klockan elva och jag ville verkligen bara gå hem, kände mej helt urlakad. I stället köpte Lovisa Red Bull till oss båda. Det var som att pissa i havet ungefär. Håkan spelade samtidigt som Faith No More, så min plan var att gå förbi FNM-scenen för den låg på vägen hem och sen bara försvinna utan att säga något till någon. Precis då ringde Jonas och skulle också dit och jag mötte upp honom och Frida och Tindra och Adam i öltältet som stod precis vid den scenen. Två timmar och tre öl senare var jag lyrisk. Alltså MIKE PATTON. Han är den hetaste mannen i ett par skor. På riktigt, han är hetare än lava. Och hans röst... det finns inte adjektiv nog. Ena sekunden ryter han i megafon så galet att man själv vill primalskrika och andra pratsjunger han så porrigt och liksom SENSUELLT att man blev en blöt pöl. Det var toppen. Sen så var det slut, två stängde området och det blev backstage igen. Min kille spelade skivor till klockan sex och i den tidiga morgonsolen gick vi dubbelvikta av skratt hemåt tillsammans med Lina och Petter.

Så kontentan. Såg inte så mycket. Men som vanligt är inte det det primära för mej på festival. Jag vill åt umgänget, minglet och festen. Det blir nog enda festivalen i år. Nu är det bad, dagisledig unge och en och annan vända på Kåken och Humlan som gäller.

Whiter shade of pale

Förr om åren svettades jag så mycket om somrarna. I den här värmeböljan har jag lärt mej det bästa knepet: rör dig inte ur fläcken. Blickstilla är grejen. Ja, i skuggan eller inomhus då så klart. Så får det bli. Till min hjälp har jag ytterligare fyra filmer, bok nio i Robert Jordan-serien och en mamma som brygger kaffet.

Fredriks intervju med Uffe i Aftonbladet var underhållande läsning. Läs den. Gillar texter som känns som ett utskrivet samtal och går kors och tvärs och hit och dit.

Dirty days are over here

Jag fastnade i Sala på vägen hem från Borlänge. Tänkte skriva något mer eller mindre sammanhängande, men mamma sliter i mej för att gå ner på stan. Vi ska tydligen äta. Går ju inte att äta i den här värmeböljan. I går låg jag i soffan från fem och flämtade och plöjde fyra filmer. FYRA FILMER. Aja. Jag går en vända på den hära gallerian de byggt, käkar en kebabtallrik på Liljas, sen återkommer jag. Måste också göra en intervju men mitt headset är i Sthlm så det kommer bli meckigt att lyssna, prata, skriva. Alltså. Det gör man ju annars också kom jag på, men då har man åtminstone ljudet magiskt i örat utan att behöva sitta med svettig lut upptryckt med axel och en gryende nackspärr bakom hörnet.

Hej då, Borlänge!

Vi ses nästa år. Jag längtar redan.

Don't look back in anger

Jag och mina vänner, som jag konstigt nog valde att spendera tid med under festivalen, även fast varken de eller jag är särskilt snygga, sjöng helt vanlig Oasis-allsång kvart i sex imorse med hela backstageområdet men kanske mest med Aftonbladet All stars: Håkan Steen, Markus Larsson och Per Bjurman.



Och jag tycker ju att kommentaren på förrförra inlägget är så weird. Var i ligger provokationen..? Att vi är fula? Att jag umgås med mina vänner på festival? Att vi bor på Söder? Jag fattante. Jag kan bara tala för mej själv, men jag smällde av av pur lycka när de ramlade in i Borlänge på fredagen och jag hade två urlyxiga dagar med de finaste vännerna som jag aldrig kan få nog av och som jag hinner träffa alldeles för sällan. För mej är hela Borlänge-grejen att jag under en helg får umgås ohämmat med mina bästa kompisar. Ölen och solen och konserterna är bara bonusar.

Lördag / Peace and love, baby

Fredag / Peace and love, baby

Torsdag / Peace & love, baby

Back to neverneverland

Hej! Hoppas vi ses i Dalarna! Förra året träffade jag en uragullig tjej på Kent-konserten som gillade Popmorsa. Det var kul! Och som vanligt är det lite udda att träffa nån som vet ALLT, det är väl fan att man ska fläka ut sej så jävligt jämt. Alla fall. Hon var urgullig och så här såg hon ut:

My heart is like an open book for the whole world to read

Det här med att packa. Jag är urdålig på det. Jag har ingen aning om vad jag vill ha på mej där ju. Sånt vet man väl aldrig i förväg? Och så glömmer jag alltid tandborsten och nästan alltid ansiktskrämen så det slutar med att jag käkar tandkräm och har lånad handkräm i fejjan. Hej porerna!

och ååååh. Mina ögonbryn. Varför kunde jag inte bara ha låtat dem vara i fred igårkväll? De är på riktigt jättejättemörka och på det ena är det massa vita kvar liksom ovanför och de är bara svarta halvvägs. Supermarkant skillnad och SO OBVIOUSLY färgat. Jag vet ju att ingen bryr sej utom jag, men det förändrar ingenting.

Men det kommer jag nog glömma när Mötley Crüe spelar den här!

I deserve a reward cause I'm the best fuck that you ever had

Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte ska till Borlänge, men det ska jag, vet jag. Om tre timmar drar vi. Ska bara kirra några DN-baksidor, packa, gråta över mina SVARTFÄRGADE ögonbryn, fixa cd-skivor och diska en disk först. Sen så. Ååh.

På Spotify går den här, jag ska stå som ett ljus och bara TITTA på Mike Patton, love, jag kan inte rå fört, jag har en sån gigantisk soft spot för Faith No More:

Drog till Thailand över lunchen, det var kul.

She´s got me like nobody

Gammalt klipp, men jag ÄR ju så impad av hennes röst. Vill ha den.

Peppe Eng

Åååh, nu börjar det dra ihop sej! Borlänge känns bara runt knuten. Konversationerna har i ett dygn nästan enbart handlat om var den och den ska bo, att backstageområdet är flyttat och apropå det, har du ett pass över för den och den vill haka, och vädret som ska bli så toppen och att det är Håkans enda sommarspelning och har du nån plats kvar i bilen och jag gör blandband och GUD vad kul det ska bli!

Är. Så. Pepp.

Kvart i tolv på torsdag går partybilen till Borlänge. Med oss har vi Jonas Fläckerud. Jag ska göra en Borlängeintrotävling. På vägen droppar vi in hos mamma i Sala som ska ta hand om Hanna över helgen. Fikar på Waynes kanske till och med. Sen tre underbara dygn hos familjen Nilsson som bor mitt i Borlänge, eget rum, vakna till nybryggt kaffe, helt löjligt goda grillbufféer om kvällarna, öl, konserter, sova länge, spela skivor, chilla i trädgården om dagarna... Sa jag att det ska bli SKITFINT VÄDER?!

Jag är normalt emot kombinationen frågetecken utropstecken. Men inte i dag.

An instant hit

Jag skrattar ihjäl mej. Och vilken hit! "It's the smooo-ooo-ooke!", haha.

BMFA

Jag är så arg på min kille att jag inte kan prata nu igen. Jag stammar och säger obegripliga saker, inte ens jag förstår vad jag vill få fram. Min kompis Linda, när vi gick i typ nian så var hon avis eller nåt på att jag kunde rita så bra, och hon försökte förklara hur hon såg motivet så glasklart i sitt huvud och sen när hon ritade detsamma på pappret så blev det bara kludd. Linda. Jag är du nu. Jag är så jävla arg och jag vet exakt varför och efter två timmars gräl har jag fortfarande fan i mej inte lyckats få fram det så att han fattar att han har så jävla feeeeeeeeeel. Hur fan kan han INTE se det? Det är beyond me.

Jag tror det är ungefär nu jag får inse att ibland får man bara komma överens om att inte tycka lika. Han är en jävla idiot, jag har rätten på min sida. Han tycker precis tvärtom. Det är där vi skiljer oss.

Never stuck around long enough for a one night stand

Åh Alice! Vad fin! Det här är min topp fem Magnetic Fields-låt! Och Conor på det. Loves.

There it go, bring it here baby

Igår spelade jag på PUBs smygstartrea. Då står man helt ensam i ett dj-bås, ingen lägger märke till ensjälv eller vad man spelar. Man spelar All Saints och Genesis och Journey och Wilson Phillips och Tegan & Sara. Mysig musik liksom. På jättelåg volym. Musik som relaterar till medelåldern, som låg på kanske fyrtio.

Är det inte lite weird då att en ung man som såg superhipp ut, stolpar fram och ba: har du Juelz Santanas senaste? Juelz Santana är en tuff Harlem-kille som gör häftig musik, jag brukade spela hans There it go (The Whistle song) på Riche för några år sedan. Men alltså. Vi var på PUB. Man gör inte requests när volymen är lägre än hemma på radion. Hur tänkte han? Ville han visa att han kunde cool musik? Ville han sätta mej på plats? Eller trodde han på allvar att jag skulle ba YEAH och dra på värsta Baltimore-festen mitt i all inställsam gubb- och gumrock?

En annan grej. Vilka SKATOR folk blir när nåt är gratis. Det var skitlång kö när portarna öppnades och tio meter innanför dörren stod ca fyrtio gratiskassar med grejer. Kan tänka mej att de innehöll en PUB-tisha, en hårspray och kanske ett nagellack och krimskrams från Kicks. Kul med gratis så klart, men folk var som tokiga, de klev över varandra för att komma fram till godsakerna, en tjej ramlade på alla fyra. Helt bananas! En tant, hon var lätt sjuttio, fick ingen kasse men gick då resolut fram till godisbordet, roffade fickorna fulla och när det inte fick plats mer i dem så lastade hon hela famnen och lämnade lokalen med ett långt godis-spår efter sej. Hon bara gick! Haha.

I never knew a luh, luh-luh, a love like this

Midsommar med Hanna

Tanken var att vi skulle hänga med Stefan och Anna Maria och Astor, på det traditionsenliga firandet i Vitan alltså, men my god, det var kanske fem tusen pers där. Stört omöjligt. Anna Maria släppte en skiva förra året, som är jättefin och ibland låter hon som Agnetha Fältskog och en av låtarna är skriven av en i The Tiny (har ni inte hört THE TINY och deras Starring someone like you-platta från typ 2005 har ni missat nåt, så himla himla bra), kolla in Anna Marias första singel/video här.

Spotifylista: Halvtid

Nu har halva 2009 snart passerat och jag ska spela skivor på Peace and Love och det är helt blankt i skallen vad gäller nytt och fräscht. Därför gör vi en årsbästa so far tycker jag.

http://open.spotify.com/user/popmorsa/playlist/4KpK1fcvA4BjsgMd6gzDaR

eller

spotify:user:popmorsa:playlist:4KpK1fcvA4BjsgMd6gzDaR

Hmm. Jag kommer inte på en enda låt. Så jag behöver hjälp. Men det ska vara låtar från i år, singel från album från 2008 är okej, om den släpptes i år. Jag stänger ned den lite snabbare den här gången. Och håller tummarna att det mesta nya faktiskt finns på Spottan. Nu kör vi!

UPPDATERING: max två låtar var. Please? Hellre trettio snorbra låtar som man kan traggla sej igenom och gilla än sextio där hälften försvinner i mängden.

En midsommarnattsdröm

Jag ska vara själv hela jävla dan med Hanna. Vilket inte gör så himla mycket faktiskt, men det ska ju spöregna. Jag tänker låtsas att det är en vanlig dag och introducera hela stång-prylen som en kul nyhet nästa år. Ba ta-daa! I år: på sin höjd kutar vi till ICA för att köpa jordgubbar.

Vem lämnar Greys?

Om man vill veeeeeeta får man läsa här. Ska inte spoila. Jag vet att jag brukar vara bra på det.

Till er med självsovande barn

En fråga bara: om jag lämnade hanna ensam i sovrummet och ba GO NATT! så skulle hon bara gå upp och öppna dörren och ba HEJ!. Tio ggr på raken, lätt som en plätt. Inte en chans hon skulle ligga kvar i sängen. Hur gör ni där?

Det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid rätt plats

Det är väl så att alla människor är individer och man formar sin familj efter de förutsättningar man har. Jag är en övervintrad tonåring precis som min kille. Det var inte lätt att anpassa våra livsstilar till att bli tre, men det funkar för det mesta. Även om det inte är enkelt alla gånger.

Man blir förvånansvärt flexibel när barn kommer in i bilden, man vill hela tiden deras bästa. Vi fixar och trixar och försöker få delad tid med Hanna, för ingen av oss vill vara utan henne längre än vi behöver. Men sen så är det ju så att man har personliga behov och även yrken som tar från tiden med Hanna-kakan.

En grej som verkligen är skitjobbig är att först kommer Hanna, sen kommer jag:et och sist kommer den man valt att dela livet med. För mej har det blivit så och jag hatar det. För efter att Hannas alla behov är tillfredsställda för dagen, efter att tvätten är upphängd och disken i diskmaskinen, förutom tröttman så återstår en ofantlig NU ÄR DET FAN MIN TUR-känsla. Me, me, me. Jag kan bara tala för mej själv så klart, men jag blir så fantastiskt sniken. Och det är då det bubblar upp i mej att det är jag som fått försaka så jävla mycket och inte han för han kan minsann fortsätta med allt, för det är vid den här tidpunkten han glider iväg på handbollsträning eller har en spelning.

Men vad ska man göra liksom? Jag blev ihop med en dj och han med en frilansjournalist. Jag jobbar på dagarna, hans jobb är på kvällarna. Visst jag kan ju börja härja om att han ska börja plugga nåt som leder till nio till fem-jobb, men det känns inte riktigt realistiskt. Att jag ska kräva det.

Just nu är vi i en rätt bra period. Livet känns bra. Det mesta funkar. Hade jag funderat på de här grejerna för ett halvår sedan hade jag sagt att allt var åt helvete. Det går upp och ner. Livet är inte så rent och snyggt och tillrättalagt som det ser ut i Hus&Hem och ELLE Interiör. Inte för någon. Det var en rätt hård smocka som träffade fejjan när den poletten trillade ner. Och också en trygghet. Men det är bara att suck it in. Ibland är det kul och ibland suger det så jävla hårt. Lev med det.

Det här blev ett ofantligt splittrat inlägg, känner jag.

Sleep the clock around

Apropå att jag känns som en singelmorsa. Det är jag verkligen inte. Men min kille har lite udda jobbtider och spelar mycket sport så i perioder är det jag som får rodda mycket med Hanna för att han är på turné eller har handbollsturnering eller arrangerar Ung08 i Kungsan och sånt. Kalle är lite mångsysslare. Främst är han klubbarrangör och DJ, men han gör annat också, i helgen jobbade han med att intervjua band och artister på WTAI tex. Han jobbar också på Stockholms kulturförvaltning och arrangerar saker, som nationaldagsfirande och den här stora Ung08-festivalen som är i slutet av varje sommar i Kungsan. Han har också klubbarna Daydream Nation med Robert Brodén, Love med Terry, Magdalena och Miriam och Vänner&Bekanta tillsammans med sin bästis Sverrir Gudnason. Utöver sina egna klubbar spelar han så klart över hela stan och även andra ställen, i sommar ska han tex till Norge i fyra dar och spela på festival och grejer. På Peace&Love jobbar han med backstagefesten, tror jag. Och så gör han hemsidor och flyers och affischer åt andra. Han jobbar. Mycket.

Å andra sidan hade Kalle Hanna jättemycket när jag jobbade skift på DN, tiotimmarsdagar och hela helger och så där. Då försvann jag sex på morgonen och kom hem runt sex och stupade i säng vid nio. Eller under min korta sejour på Nyheter24 då han också fick hämta och lämna hela tiden. Kalles grejer ligger tidsmässigt oftast då Hanna inte är på dagis, så det kanske kan tyckas att jag gör det mesta vad gäller henne. Men så är det inte. Även om jag säkert kommer skriva ett inlägg innan sommaren är över som handlar om hur jaaaaaaaag får göra tamejfan allt. Det är bara sån jag är. En gnällig jävel.

Tack, OLW

Min godaste sauce är bearnaisen. Den slår allt. Lite bea piffar upp det mesta, men vettifan om det är så kul till chips? Det låter skitäckligt, men tack OLW för att ni försöker. Efter i kväll vet jag. Sauce uttalas sauss, courtesy of Lina Thomsgård.

Time makes you bolder, even children get older and I'm getting older too

Jag vet inte om folk utan barn kan förstå frustrationen som tumlar runt i en när ens barn inte vill somna om kvällarna. Det är hemskt. Jag hatar det. Jag tänker fula tankar, raseriet liksom bubblar under huden på mej. Och man kan ju inte göra nånting. Man har gjort allt precis som man ska, precis som man brukar. Bytt blöja, klätt på pyjamas, läst saga, 19:35, druckit välling, släckt lampan. Precis som man alltid gör. Och ungen vill inte sova. Man stirrar på klockan, 20:11, man är skittrött och skitsur, och har tio grejer man måste göra där uppe i de andra tända rummen och minutrarna går och aggressionen byggs upp där inuti, 20:35. Man håller fast, man lirkar, man säger åt på skarpen, 20:52, man låtsas sova, man gör allt. Men hon skriker, hon småpratar urgulligt, hon sparkar en, hon klappar en på kinden, hon vägrar ligga still, hon tänder lampan. Hon gör allt utom att somna, 21:05. Efter två timmar i sängen har man förståelse för de som slår sina barn. Nej, det har man ju inte, men frustrationen... FRUSTRATIONEN! Maktlösheten fick mej att börja grina i kväll. Man kan ju inte göra nånting. Inte ett smack. Man kan bara vara morsa och ha tålamod och vara den större personen när man innerst inne bara vill skrika tillbaka och gå upp och drämma igen dörren och ta på sej skorna och hon skriker vart skaru? och jag vill gallskrika AHMEN UUUUUUT FÖR FAN. Man slutar nog aldrig vara tonåring. Inte jag i alla fall. Fy fan vilken pärs. Usch.

Back in the New York groove

Nä, men Sthlm snart alla fall. Sovit i Sala i natt. Plöjde två filmer med min syster AGnes i går kväll, en råkass med Jessica Alba som hette Awake och "Den andra systern Boleyn" som var rätt bra. Blev sugen på att se "Elizabeth" igen. Svag för kostymdrama. Nu ska vi ta en fika på Waynes innan tåget rullar hem via Västerås. Ringde SJ, de har plockat bort alla familjevagnar. Vad är det för skit? Det är asjobbigt att åka tåg i timmar med barn utan den där lilla skrubben med rutschkana och gunggrej.

I need you tonight.

Nu åker jag och hämtar mitt barn hos mormor i Sala. Kroppen värker efter henne. I natt ska jag få somna med hennes kletiga hand mot min kind. Det kanske inte låter så mysigt, men för mej är det den bästa känslan i hela världen.

Slut på ord 2.

Spelade Slagskepp med Lina och Jakob. Vi välte båten. Fler och färggladare bilder här.

Slut på ord 1.

Margrets födelsedagsfest. Underbar.

Is it raining with you?

And all the while as vampires feed i bleed

I går var en blöt historia. Men KUL så klart. Jag har verkligen de bästa och finaste vännerna, så himla HÄRLIGA. Såg Pixies, de var så sjukt bra, jag hade varit nöjd med varannan hit, men i stället valde de att spela BARA hits plus favoriter som "Bleed" och "Hey" (!) från Doolittle. jag hade kepa för första gången sedan nittiotalet och älskade varje sekund.

Nu ska jag strax ge mej på det hela igen, jag måste bara samla mej först. Önskar jag hade nån extremkur för puffigt nylle, jag ser ut som en påse skridskor i fejjan. IKEA-påsar under ögonen. Men modet är gott. Planen är Markus och Magic Numbers, sen hem för uppfräschning, Margrets födelsedagsfest på Vassa Eggen och sedan spela på den här ungdomsbåten vid Södermälarstrand som heter Slagskeppet med Lina från halv ett till tre. Yeah. Jag tänker ha samma kläder som i går.













Nu gör vi det här. Igen.

Hobo humpin slobo babe

Okej, jag ger mej. Jag är helt hooked på The Hills nu. Älskar Heidi, Lauren är boring, Brody är gulli, Whitney verkar så blåst, Spencer är mitt hatobjekt. och nu är det synd om plastiga Audrina för alla hatar henne och det är så BITCHY. Bara måste älska.

Och det regnar fortfarande. Yey, kan lätt se tre avsnitt till.

Flavor of the week

\\\ LA ROUX /// IN FOR THE KILL


La Roux - In for the kill. Hemskt bra.

Hennes senaste video "Bulletproof" är helt okej också. Lättviktig elektropop. Extremt hittigt. Gillar.

Och det regnar här i Stockholm i dag

O ja. Gud vad det regnar. Gulliga Lina-Fina har inhandlat en svart tjusig regnkappa med liksom axelvaddar som hon tänkt jag ska få låna. Militärinspi. Mitt bästa. Kommer inte ens märka regnet. Och visst håller Docs vattentätt, väl? Och pandasmink är ju festival, perfekt. *försöker vara positiv*

Bra reklam!

I en av Hötorgsskraporna längst ned finns det en frisörsalong som ser ut att ha legat där sedan sjuttiotalet av inredningen av döma. Lite modernare var det dock i skyltningen, där de hade ett Powerpoint-spel med frisyrer de var extra nöjda med.

När katten är borta dansar råttorna på bordet

Igår efter Glamourspelningen var jag peppad på öl men jag hittade ingen jag kunde hooka med, så jag åkte hem. Hade precis satt på mej mystofflan när min kille messade mej "ta med dej skivorna och kom hiiiiit!". Så det gjorde jag. Han spelade på en reklamfest högst upp i Hötorgsskrapan 1. Det var kul! Och det är ju helt BISARRT att det är ett helt radhusområde ovanpå Åhléns-huset? Såg så himla udda ut, högt uppe i luften står ett tjugotal radhus med träd och grejer! Där bor ett ex och Felix Herngren om jag inte minns fel. Dock ej tillsammans. Självklart skulle min kille promenera hem, vilket jag motvilligt gick med på, jag är en oerhört trofast vän till Taxi Sthlm. Men det var bra, för vi gick förbi F12 och Salongen och det var fint. I dag: lite sliten.

Jonnas skor

Jonna är chefredaktör på Glamour och är alltid stylish, men i kväll slog hon alla rekord i de här superudda Acne-dojjorna. Jag kände mej lite som en turist i fashionista-land, men jag var bara TVUNGEN att ta ett kort.

Imorgon halv nio (a big big love)

DÖR!!!

Om jag inte spelat skivor i kväll hade jag kunnat se dem om FYRA TIMMAR. Men har jag väntat så här länga kan jag vänta ett dygn till.

Do do do believe the hype

JÖSSES. Det här Dust it. Hårprodukten. Det är faktiskt så bra som alla säger. Tips till er med tre hårstrån.

Lämnar allting kvar, inget tar jag med mig. Lämnar allt jag har för en timme vackert väder.

Sol i Sthlm, deadlinen avklarad, jag färgar håret lite rödare, solar på ballen och lyssnar på Heroes med David Bowie, har en Menthol i nypan och en rykande kaffe intill mej, älskade barnet är på skolavslutning hos mormor över helgen, i kväll ska jag spela på en Glamour-fest och innan dess ska jag tjacka regnjacka inför helgens festivaaa-aaal då jag ska hänga med mina urhärliga vänner (minus Lovisa, jag saknar dej!). Gud, jag är fan avis på MEJ SJÄLV! Lylliga jag.

Not so manic now

Och inte gick jag ut i kväll! Hanna är skeppad till mormor i Sala och världen är mitt ostron och på Kåken är det WTAI-förfest och på Strand spelar BQ. Men orka. Jag har smarrat ihop en pastasallad med mer fetaost än pasta och har mikropopcorn, Ben and Jerrys Phish Food, en påse winegum och en påse Turkisk peppar. Och så ska jag se Fringe-jävlenserien. Det är verkligen inte bra hittills.

Eller, så ska jag verkligen se den där Grey Gardens, dokun som jag tänkt glo på i flera månader. tror den är så bra och är aspeppad på HBO:s nyinspelning med Drew. Eller bara släcka ned och läsa min fantasybok. Ta en cigg på ballen. Fan. Om jag ändå hade lite rödvin.

When the first cup of coffee tastes like washing up

Sanna Lundell bloggar på mama och har publicerat en suddig bild på sin nakne son. I fokus är inte ens ungens kön, det är snarare en ögonblicksbild då ungen hissas i luften av en asgarvande farmor. Så himla härlig. OCH SANNA FÅR SÅ MYCKET SKIT. Herregud, kommentarerna är helt bananas. En var så här: "Lägg din energi på att städa ditt hem istället, ser väldigt stökigt ut på varenda bild du lagt ut på bloggen!". Ahmen GUD!

Jag fattar att nakna barn på internet är en het potatis, I get it. Det finns massa fula människor som runkar åt Maja, 2 år. Supersorgligt. Och ändå väljer många godtrogna morsor att lägga ut sina knoddars nakenhet. Jag gör det också. Jag vägrar limiteras av nån en på tusendet knäppgök. Sedan får man väl välja bilder med förnuft, men va fan, KOM IGEN. Börja personangreppa och klaga på hennes städning och att hon tror hon är nåt för hon är tillsammans med Persbrandt, att hon lade ut bilden för att provocera... Åh, mänskligheten. Visa lite respekt och omdöme.

"Ahmen vad visar hon för respekt mot ungens integritet när hon...". Ja, jag höööör er. Och jag sa ju det, med förnuftet i behåll när man lägger ut en skymt av nakenhet så ska det nog gå bra. Själv är jag uppförstorad naken hemma som treåring. Jag har inga som helst problem med det trots alla weirdos som passerat revy där hemma genom åren.

Oavsett, det jag egentligen ville säga hade inget med själva nakenheten på internetet att göra. Om det får man tycka vad man vill, och har största förståelse för de som tycker det är fel. Man får tycka vad man vill i den frågan. Det är personangreppen som följer med i kommentarerna som gör mej helt paff. Att de inte höll sej till saken, började säga saker som (här kommer det igen, jag tycker det är helt sinnessjukt detta): "Lägg din energi på att städa ditt hem istället, ser väldigt stökigt ut på varenda bild du lagt ut på bloggen!".

Så himla himla FULT.

Ni är alltid så himla gulliga. Tack för det. Gullon.

I three you

NOT. Är det nån mer än jag som har helt uppfuckat Tre-abbo i dag?

34. Det här med barn.

Jag fick några frågor i min lilla Q&A-session som påminde ganska mycket om varandra, rörande steget från partydjur till barnfamilj och huruvida Hanna var planerad eller inte.

Egentligen är ju det vad hela min blogg har handlat om sedan dag ett. Hur jag hanterat/inte hanterat det här steget.

Jag tror det var på morgonen efter att min kille hade sovit hos mej första gången som han kläckte "jag har alltid velat bli pappa". Eftersom jag vid den här tiden skydde allt vad barn hette, trodde jag skulle dö ensam med massa katter och hänga på Riche resten av mitt liv så lade jag inte särskilt stor vikt vid hans barnaönskan. Några dagar sedan deklarerade jag även att jag aldrig skulle bli kär i honom för jag var kär i mitt ex och skulle så förbli. Så inkörd på mitt unge Werther-spår var jag. Men så gick tiden, han flyttade in med hela sin långa kropp och alla pryttlar och kläder och långsamt började jag vänja mig vid att vara ihop. Jag freakade ju ibland såklart, men han var alltid trygg och lugn och framför allt så var han DÄR.

Nån gång i typ mars så läste eller såg jag något om hur kvinnor över trettio ibland inte kunde få barn och det var någon kvinna som grät och var förtvivlad och hade försökt i flera år och inget hände. Och jag som käkat p-piller i femton år till och från, legat oskyddat som en dåre och ofta glömt de där jäkla pillren flera dagar i sträck och sedan tryckt i mej fyra på en dag, jag började fundera på om inte jag var en av alla de där brudarna som helt enkelt hade problem med att bli på smällen.

För det är klart att jag hade drömt om familj. Om barn. Men det var en förbjuden dröm, en dörr onödig att öppna då den bara skulle smälla igen mitt framför näsan på mej. Bättre då att inse detta dramatiska och ofelbara fakta: jag skulle dö ensam. Kalle ändrade det där.

Så nångång i början av maj började vi "köra på". Ligga som att vi ville ha barn. Då hade vi varit tillsammans i nio månader. Jag tänkte inte särskilt mycket på det då heller, det skulle ju enligt den där dokumentären dröja tre fyra år. Lika bra att börja i tid och tar det slut om ett år, ja, då är det ingen skada skedd. Jag hade egentligen inte en tanke på att det faktiskt skulle bli ett barn.

Så när jag satt där i Nöjesguiden-huset på Hultsfred sju veckor senare, bakfull som ett as, med ett blått streck på en kissig pinne, var det ändå som värsta chocken. Va fan! Tre år skulle det ju ta! Ropade på Carro, ringde Lovisa, berättade det för Q. Försökte göra det konkret inför mej själv genom att berätta det för dem, greppa känslan, förstå, innan jag berättade det för min kille. Han satt och kollade på fotboll backstage den dagen och jag satt bredvid hur länge som helst innan jag kunde klämma ur mej nyheten. Han blev så klart uraglad, men nog lite chockad han med.

Det var aldrig någon tvekan om vi skulle behålla. Klart vi skulle.

Och de där gravidmånaderna, som var sjukt långa och fyllda av hormoner, gråt, rädsla, fetma och BVC-besök, de pågick fem, sex, sju, åtta månader och trots tiden som gick kunde jag inte greppa det uppenbara. Det skulle komma en bäbis (say what?!). Jag var så inställd på att överleva graviditeten att jag inte kunde tänka på vad som komma skulle sedan. Rent praktiskt kanske, men inte känslomässigt.

Jag tyckte inte alls om att vara gravid. Jag hatade att bli tjock, hatade att vara så labil, hatade att inte kunna vara ute med mina vänner på krogen. Var ledsen mycket och kände mej bortglömd och ful. Utanför. Ingen i min närmsta sfär var i min situation och jag kände mej oändligt utsatt och ensam. För mej var det definitivt inte rosa, men aldrig någonsin ångrade jag, eller vi, att vi valt att behålla barnet. Jag VILLE ju, jag kunde bara inte förstå varför en graviditet skulle ändra mej, mitt liv, mina känslor, mitt sätt att leva. Mycket av min tid gick åt till att planera hur jag snabbast möjligast skulle kunna bli mej själv igen. Spela skivor, jobba Nöjesguiden, festivaler, häng. Inget skulle förändras. Min självbild var så oerhört förankrad i den jag såg mej som: roliga kreddiga tuffa snygga jag. Inget av detta var jag nu.

Och så kom hon. Älskade Hanna. Och det har redan gått över två år. Jag tänker inte ljuga och säga att det varit lätt. Heller inte att det VAR planerat, för trots alla steg vi tog för att komma till den där februarimorgonen på Stockholm BB så fattade jag aldrig vad våra handlingar skulle leda till. Och nu kom fasen bitterfittan. Bitterfittan höll i sej nästan ett år. Ibland tittar hon fram nu med.

Men det är en annan historia.

Och mej själv blev jag aldrig igen. Inte den jag var innan. Men i dag är jag okej med att inte stå på den högsta hipp-barrikaden. Jag är okej med att inte vara tjena hej med alla de där jag kände i glittriga nöjeslivet längre. Och jag är okej med att inte vara ung och lovande. Nu är jag en av de där trötta morsorna med en skrikig unge på tunnelbanan som jag tidigare brukade sucka åt och i tysthet byta vagn när de kom.

Jag tror också att eftersom jag levde det där overkliga forevertonårings-livet innan så blev skillnaden så mycket mer abrupt för mej än om jag hade levt kvar i en småstad och gått på Statt på löningshelgerna bara. Skillnaden hade inte blivit lika markant. Jag hade inte tappat mej själv så hårt. Och jag vet ju att jag ändå i dag lever ett mer rajtan tajtan-liv än vad många andra i min situation gör. Herregud, jag är ju superpriviligerad. Får backstage, listor på klubbar, inbjudningar till tuffa fester, gratiskläder. Jag är inte blind och otacksam inför allt detta.

Och numera tycker jag om balansen. Gillar min byta blöja-vardag med små prickar av fest i almanackan. Hanna är det bästa jag gjort och jag hoppas jag får fler barn. Gud, det hoppas jag verkligen. Jag måste bara glömma lite hur jävla meckigt det är.

I'll turn deeply, deeply unkind just to spare what's still alive in my heart

I morgon spelar Bear Quartet på Strand. I teorin så önskar jag att jag skulle dit, och i teorin så är jag ett fan. Rent praktiskt så kommer jag inte vara där, och rent konkret så äger jag bara ett album med dem. Nej, två. De är uuuuuuuurbra, Everybody else och My war. Om de bara spelade från de två skulle jag vara där utan att tveka. Gud, vad tråkig jag är känner jag nu. Men så här, jag recenserade deras förra skiva och den var genialisk och superkonstig. Mer som ett konstprojekt än ett album. Och jag orkar inte höra motorsågar och fågelkvitter i morgon.

Hmm. Så här slapp får man fan inte vara. Det är ju ändå BQ. Kanske ska gå ändå. Vill du fortfarande ha sällsis, Babsan?

Min bästa låt med BQ är Nowhere's clearer, eller nog What I hate. De fanns inte på YouTube, så här kommer All your life. Micket bra:

Lina, den där badkrukeringen vi fick i present. Hanna fattante riktigt.

I need a camera to my eye

Min nya kärlek heter Panasonic Lumix DMC-FS7 och kostade mej 1900 spänn. Men jag gillar den så himla mycket mer än den gamla skrutten, en sån där Coolpix. Hur man än gjorde var man tvungen att efterbehandla bilderna i Photoshop för de blev så kackiga. Men med dne här lille gynnaren såblir dte fint på en gång nästan alltid. Den har en funktion som heter Intelligent Auto som är fiffigt och fixar inställningarna själv efter ljus och väderlek. Roligast är de förinställda tema-sättningarna, där bl a mitt arty korniga svartvita finns. Där kan man också välja tex Party. Eller varför inte inställningen Maträtt? Weird och kul.

Min andra skrutt tappade jag utanför Spy Bar så objektivet blev helt snett och uppåtpekande. Hej då dumma Coolpix.

En grym kameralåt på det!

Dry the rain

I natt var det köldrekord för juni i Norrland. Det kallaste sedan artonhundratalet! Haja länge. Även Linköping hade kallast sedan första mätningen ca 1944, där var det en minus. Älskar kuriosa. Man började alltså bokföra vädertemperaturer i Mellansverige på fyrtiotalet. Japp, där försvann huvudstaden i Turkiet. Nuförtiden trycker det ena faktat ut det andra för evigt.

Det ska också bli okristligt med regn fredag lördag och ända in på söndag. Kul WTAI, hörrni, och grattis Carro! Du får använda dina regnstövlar.

Potatis och falukorv

*har upptäckt ARTY STUFF i nya Panasonic Lumix-kameran*

Men rätt snyggt väl? Älskar kornigt. Eller är jag bara förblindad av nyhetens behag? Det kanske är som sepia, bara att jag inte fattat det ännu.

I'm moving, I'm coming, can you hear what I hear, it's calling you my dear, out of reach, take me to my beach

Jag tänkte jobba sviiinmycket måndag tisdag, för sen tar Hanna en liten tripp till mormor. Mormor har tjatat i evigheter om en sejour med barnbarnet och nu ska hon få så hon tål. Ända tills på söndag! Jag ska låtsas att det är 2003.

Onsdag: Gräsfolket på Kåken!
Torsdag: Spela på fest för tidningen Glamour!
Fredag: Where the action is! Pixies!
Lördag: WTAI! Spela på båtfest med Lina!
Söndag: *dö lite* *hämta barn*

Det ska bli kul. Kul att spela skivor igen också, på lite mer regelbunden basis. Tänkte också passa på att ligga jättemycket med min kille. *iiih*

Så här såg jag ut efter att ha kräkts utanför hotell Clarion 05.47 i söndagsmorse

Speciellt att ta fram en kamera precis då. Jag tror jag tänkte att jag skulle visa det för min kille så att han kunde se att jag inte var full, bara... liksom illamående. Bilsjuk kanske.

Och ja, det är superfjantigt att bli så där full. Jag vet allt det där och det var jättelängesen sist. FAKTISKT. Det var Darias shots till ickenärvarande Pelles äras fel. That´s all. Och till poängen hör att jag var hemma och spelade dataspel till halv ett den natten. Det är en rätt sjuk situation att kastas ut spiknykter kl ett på Spy bar. Så jag tyckte väl att jag var safe när jag började shotta. Mental note: undvik shots.

Don't you let me go let me go tonight

Mot bättre vetande är jag just i begrepp att ta mej an teveserien Fringe. Igen. Såg fyra första avsnitten och blev mållös över hur kackigt allting var. Men minnet är kort, nu ger jag avsnitt fem ett försök. Nån som sett hela rasket och kan säga om det tar sej?

Försökte dessutom se The Hills i veckan. Ähmen herregud vilket skit! Så hjälplöst okarismatiska människor. Om nu Heidi och Lauren ska vara BFF så måste de väl ha ett eget språk, egen jargong, nånting? Jag visste att det var regisserat så klart, men att folk kollar den där skiten är för mej en gåta.

Halo (Halo)

Det här är till dig Pelle Tamleht. Vi saknade (halo) och skålade (halo). Saknade (halo) och skålade (halo-oh-oh).







Margret Atladottir. Daria Oudalova. Aleksander Kovacevic. Tack för en god match. Jag älskar er.

En grå prick är det enda jag ser av Susanne

Det syns inte så bra här, men på Linas display är en bild på en lååång gata taget ur ett baksäte. Längst bort skymtar man en prick. Det är Thåström. Pimme! Den bilden har Lina alltså som skrivbordsunderlägg på sin mobil. En gata med en prick på. "Men det är ju PIMME!", säger Lina. Åh, gulle.

If I could be who you wanted. All the time.

Det här är (återigen) en av mina allra bästa låtar. Åh, Thom. Du är så skranglig och skev. Jag dyrkade Radiohead fram till OK Computer, alltså jag gillade den men sen på Kid A så tappade de mej. Den är så vacker och skör den här. Och ändå så full av taggtråd. Gåshud varje gång, tio år senare.

Och ja

Vårt lilla skötebarn party-listan har ju nu fullständigt spårat ur. På tok för lång. De första ca trettio timmarna var den så himla ypperlig. Ju. Mental note tills nästa, för ja, här ska vankas flera: stäng den efter 30 timmar. Vad vill man mer ha för låtlista? Städlåtar? Liggamusik? Skära handledsmusik? Musik i bakgrunden när man jobbar-musik? Jogg-musik? (As if).

That orange feeling

Jag har den. Känner mej ungefär som Vickan måste ha gjort när den här bilden togs. Tack och lov kan man dränka sej i foundation nattetid. Alltså poängen med den dära krämen trodde jag var att den gav typ noll i utslag tills man gjorde den... FJÄRDE inkladdningen. But no. Maxeffekt, från noll till hundra. Planen var en rosarandig tröja i kväll. *måste tänka om*

Oh what a feeling when we're dancing on the ceiling

Om nån som läser befinner sej i Sthlm och ska ut och svira i kväll, så har jag ett litet tips. JAG SPELAR HITS PÅ GUBBRUMMET/SPY BAR!

Ni som hade tänkt något annat, jag har ett tips till er också: Man kan ju också ändra sina planer. Byta soffan mot nåt kul. Som tex JAG SPELAR HITS PÅ GUBBRUMMET/SPY BAR!

The skin of my yellow country teeth

Nu har jag köpt Dove Summer Glow som enligt förpackningen ska ge mej en überlätt touch av bränna. Om en vanlig BUS ger tio på färgskalan på första försöket så hoppas jag att den här produkten ger en svag fyra. Jag ser så himla konstig ut i orange. Nu: operation inkletning. Here goes nothing!

Nån har tjålat min fejja

Jag funderar lite på det här med spegelbilden vs fotobilden. De ter sej alltid som två för varandra helt främmande personas. Min svala, flawless spegelfejja har liksom aldrig hört talats om den här rödsvettiga, glansiga ja rent utav... osmakliga personen som påstås vara henne. Det är rent och skärt förtal. Vad heter det när man snor nåns identitet? Den här framfusiga personan måste sättas dit, och det NU. Jag vägrar kännas vid det där ovan. "Jag är skitsnygg i beige". Ähmen fy fan säger jag bara.

Ps. Som ni ser funkar inte White now.

The colour and the shape

Nu har jag målat in mej i ett hörn igen, hörrni. Jag hatar ju beige. Jävla onödig kulör det där. En icke-färg. Och ack, denna avsky har jag delat med mej vitt och brett utav, lite över allt. Och så så klart! I dag när jag provade allt jag hade i rentvättshögen i garderoben inför kvällens spelning så insåg jag detta fasansfulla: JAG ÄR SKITSNYGG I BEIGE. Alltså supersnygg. I den mån en färg kan få till det så ger jag beige en tia av tio möjliga.

Hej beige! Jag tycker du är ful, men nu så lär jag väl handla upp mej lite på just dej. Vad gör man inte liksom. Fnys ni bara, ni under trettio! När man passerat the big three oh så skyr man inga medel. Inte ens de beiga.

Ytterligheter

I morse gick jag upp halv sju med sjuk unge. Mina ögon är som streck och spegeln krasar när jag går förbi. I kväll ska jag spela på glassig reklamfest och dricka champagne och ha en dyr väldoftande foundation i fejjan.

Ytterligheter. Jag gillar det.

"Ni ba förstör!"

Okej. Nu känner jag mej som en mellanstadielärare som ordnat klassfest för 6A och så kommer det några rebelliska fjunisar med första häxblandade fyllan och så säger jag besviket till dem så här: ni ba förstör för de andra barnen.

För asså poängen med vår härligt eklektiska och demokratiska låtlista var ju att den var så blandad, och nu är det nåt praktspån som plockat bort låtar. Det är ju superdumt, hela grejen var ju att en låt, en person, massiv blandning. Jag gillade inte heller alla låtar, men va fan. Så himla ohyfsat mot den som bidragit med en av de bortrensade.

Sen kan det ju också vara så här att det är en nybörjare på Spotify som tagit bort låtar på "sin" blandning och helt enkelt ännu inte lärt sej att då tar man bort låtar från allas lista. Om man vill modifiera listan helt efter sin egen smak så skapar man en egen ny spellista, döper den till nåt lämpligt och så drar man de låtar man gillar från allas lista till sin egna. Busenkelt.

Så där ja.

Och ja, jag var en av de där häxblandade barnen när jag var liten. Skärtorsdan i sjuan. Jösses vad jag kräktes. Vilket inte hindrade mej från att ge mej på't igen redan på skolavslutningen. Då hånglade jag med tre killar. Hihi.

Jag visste det!

Nämen fan vad BRA det blev/blir, värsta grymma mixen och några för mej helt nya låtar. Och vilken hjälte som lade in den här låten i klippet nedan i spellistan! Aldrig hört förut och jag älskar. Min kille ba "eeeh, den var värsta hiten då när alla spelade afrobeats för några år sedan", men se jag föll aldrig så hårt för den vågen när den var hipp, hoppade Amadou & Mariam och det där, men nu kanske det är dags. Gillade Amadou-låten som är inlagd också. Det är kanske Afrika man ska ta till sitt hjärta härnäst.



PS. Rytmerna gör inte min kropp till sin fördel asså. Ser urfånig ut. *är van vid indiearm i luften bara*

Får jag ta dej i prutten?

Vad som ligger i onsdagens sköte är ännu rätt oklart. Hanna vaknade strax innan sex och nu är det dags för dagis. Hojjar dit och lämnar och sen raka spåret till Louie Louie. Ska läsa Elle och fantasy och sen Kungsgatan för att laga min mobil alternativt få en låne-lur.

Plus komma på one night stand sex-minne till Pelles artikel, det gör inget om "det är nån annans". Ska man glänta på den asken alltså? En kompis, hehe, fick den här sköna frasen i bingen: "får jag ta dej i prutten?". Ahmen kom igen... prutten? PRUTTEN?! Välformulerat hördudu. Man blir så sugen.

Nu ska jag tänka så det knakar, Pelle. I promise. Men först kaffe, smäller av annars.

Now usually I don't do this but uuuuh....

Jag tänkte göra ett litet experiment, som jag snor rakt av min älskade vän Schmarro. Hon bad sina bloggkompisar fylla på en lista hon skapat i Spotify med en viss typ av låtar. Och se, det skulle jag tycka vara toppen om ni också ville göra. Så himla toppen! Ett ypperligt sätt att dela grymma låtar och upptäcka nya. Om det blir succé, och om ni inte har alltför rutten musiksmak (fast det tror jag inte), så tänkte jag att detta kan bli värsta guldgruvan för mej och er, så kan vi göra MASSOR av helt överjävligt bra spellistor.

Listan heter "Ahmen gud jag DÖR", helt normalt, och den skulle jag vilja att den fylldes med den där låten man bara dör av glädje när den spelas ute på dansgolvet. Tänk att ni dansat dansat dansat och ba "nä, nu skiter jag i vilken nästa låt blir, jag MÅSTE ut och röka/svimma/kissa, må det bära eller brista" och så är ni på väg ut och så ba KA-BOOM! DEN LÅTEN och tröttman försvinner som i ett trollslag och så står ni där med mungiporna uppe vid öronen och svetten som ett paraply runt er. Den låten. Den som får er att tappa koncepterna på dansgolvet. Glädjesprutan. Den skulle jag vilja att ni gav mej. Om ni vill. Det är en delad lista så det är bara att dra in. Nu håller jag tummarna!

http://open.spotify.com/user/popmorsa/playlist/6QxOKkAvpfJCqbRrW73FDV

eller

spotify:user:popmorsa:playlist:6QxOKkAvpfJCqbRrW73FDV

Nu GÖR vi det här. En låt var. *eklektiskt*

They don't love you like I love you

Jag ÄLSKAR Karen O. Essensen av snygg och cool. Sexig röst och en frippa to die for.



Nu kan man kanske tro att jag inte gör nåt annat än lyssnar på låtar och gråter hela dagarna, men det gör jag faktiskt. Med det sagt: GUD vad jag grinat ihjäl mej till den här videon/låten.

Maps - Yeah Yeah Yeahs. Den automatiska spelaren gjorde både mej och andra tokig, så jag tog bort den. Finns på youtube i icke embed-version.

To call for hands of above to lean on wouldn't be good enough for me, no.

Var nyss in på HM för att uppdatera min garderob med något sladdrigt och tunt och ej för avslöjande. Det var störtomöjligt. Det sitter fel, det sitter fult, det är billiga material, det är fula sömmar, det är tonårstryck, det är tantiga blommor och fjärilar, det är Matthew Williamsons rivierastyle, det är INTE JAAAG. *vem är jag?-krisen igen*

Blir tokig. Och så funderar jag på det här med BUS. Brun utan sol. Om man ska eller inte. Om det ska vara så här varmt så måste jag vara barbent, annars kommer jag smälta bort och jag bliiiiir ju inte brun, så är det bara. Har å andra sidan extremt dålig erfarenhet av brun utan sol-produkter. Q busar hela sej själv, och jag fattar inte hur hon får det så himla jämnt över kroppen. Hon har också bättre pigment, min hud får ju panik när den plötsligt ska bli exotisk, den freakar och strutsgömmer sej bakom kulören orange.

Men alltså, blek och lönnig en sommar till pallar jag inte. Inget ger mej sämre självförtroende än provrum.

Sommaren 2006 tänkte jag på fullaste allvar att det här är sista sommaren som jag ser bra ut. Det var inte koketteri på något sätt, det var bara ett konstaterande. Min rökning hade ännu inte satt sej i fejjan, jag var smal som en sticka och jag var singel och lade ned mycket tid på mitt utseende. Jag var 29. Och jag minns att jag verkligen tänkte så varje kväll jag stod där och gjorde mej fin inför Riche eller wherever, smorde in mitt ansikte och ba: det är den här sommaren som gäller, sen går det bara nedför. Och med den tidens ideal så hade jag rätt. Jag är inte redo för skroten, men asså gud vad det finns mycket att åtgärda nu. Jag känner mej som en tant alternativt flodhäst bredvid alla dessa nittonåringar med minimala shorts, jag ser fan inte skillnad på boxertrosorna och sweatshirt-shortsen i affärerna längre, och så har de nån liten linnetrasa upptill. Och klart som fan de ska ha det. Kör på bara. Önskar att modet hade varit annorlunda när jag själv hade kunnat sporta en briljant ungdomlig kropp. men nej nej. Då var det GRUNGE som gällde med stora jävla skate-shorts, långa kjolar, batik-tshirts ovanpå långärmat. Rutiga skjortor. Sarong!

Sån jävla otur.

Jag rear ut min själ (nu igen), allt ska bort!

Hej! Är det nån redaktör eller så som brukar titta in här och har ett halvtidsjobb/fasta frilansprylar som ligger och skräpar..? Var inte blyg. Det är bara att höra av sej!

Alla medel är tillåtna. I dag skriver jag jobbansökningar. Varför låter allt så kackigt? Själva titlarna jag haft låter för all del rätt maffiga, men själva texten i sig låter så... needy. Jag är inte direkt needy (jag sa just upp mej för guds skull), jag är kvar på DN och det känns skitbra, men imorgon är en annan dag och jag tror jag har svårt för att lägga av min oekonomiska livsstil. Jag är så bra på att sprätta bort pengar, en tröja till Hanna där, två kaffe där, lunch och frukost och middag ute där, taxi där, ååååh rea på tekoppar, sju stycken tack, åååh det regnar, äsch jag köper ett NYTT paraply, nämen oj har nya W, Vogue OCH Vanity fair kommit, rafs rafs i hyllan osv osv. Det bara rinner iväg.

Så alla fall. Detta är mitt jobb-jag.

Utbildad webbdesigner 2000 (urcrappig)
Ad ass på Spray 2001
Ad ass på Bon 2003-2004 (var bakfull hela tin)
Klubbredaktör Rodeo 2003-2004
Musikredaktör Nöjesguiden 2004-2007
Redaktör samarbetet Metro/Nöjesguiden 2005-2007 (nånstans här blev jag vuxen)
Krönikör Modette 2007
Teveredaktör Modette 2007
Webbredaktör DN På stan 2008 (nånstans här blev jag professionell)
Barnredaktör På stan 2008

All in all. Från gråtig emoindie till hyfsat bra skribent med grymma redaktörskunskaper på sex år. Inte så illa pinkat.

Och åååh, jag minns när jag var anonym. Det var längesen. Jag var skitnoga med att mina vänner skulle länka till POPMORSA, minns jag ringde Carro och ba neeeeej, skriv inte Emelie, jag är hemlig. Nu ba: lämnar ut mailen. Lägger upp mitt CV. Mitt förhållande. Mej själv på bild. Haha, noll integritet. Men se integritet ställer inga vietnamesiska sommarrullar på mitt middagsbord fem dar i veckan.

Jag nås på emeliethoren@gmail.com.