Hmm

Idag fick jag höra att jag var väldigt "välbevarad". Som ett skämt, apropå att jag just kallat Helena af Sandeberg det exakt samma, hon var med på Nyhetsmorgon och såg helt jävla fab ut. Hon är fem år äldre än jag.

Hittade ingen nyare bild på henne. Hon såg ut som typ nybakad student i TV i morse. Och alltså. Det är ju en komplimang, att vara "välbevarad". Hindrade mej dock inte från att känna mej som en mumie.

I tried to stay healthy for you

Jag är så himla stressad? Drar igång nytt jobbprojekt imorrn, ett pågående ska förnyas nästa vecka med möten och brainstorm, jag ska flytta min blogg på fredag (?!), jag har möte med Folksam om pensionsspar, jag håller på med kvitton och grejs till deklarationen (har revisor, en underbar en!), det är snart påsk, något som tidigare betytt SUPA men numera betyder det göra påskpyssel, måla ägg, göra skattkarta till godisägg etc, jag ska ha inflytt/fölsefest på fredag och det ska städas, handlas grejs och bibbor, piffas och donas och det är kommande barnkalas och presenter som ska köpas, Hanna har fått öronremiss till nåt sjukhus jag glömt bort vad det var, och det är telefonkonferenser med England Frankrike Spanien, och en Ibiza-resa att peppa inför och jag har ingen baddräkt och ska jag sola solarium innan, gud vet. Och det är en träningscykel som ska cyklas på och en matsäck till Hanna som ska göras, en krönika som ska skrivas, lösögonfransar som ska köpas och jag har inget att ha på mej på fredag. Jag har en säng min kille hatar att sova i och den är för liten för oss alla tre, så jag måste köpa ny på IKEA och jag får låna Kalles bil för att åka tid men jag är för rädd för att köra själv! Fick en lapp i dag om att jag hade en tandläkartid i maj och jag ville börja GRINA.

Lite mycket nu ba. Mesta grejerna är ju superkul. Gör även detta: har gett mej själv rökförbud före klockan tolv varje dag. Snusar i stället. Kanske inte världens smartaste att byta cigg mot snus, tycker du nu, men vet du. Snus är bättre än cigg. Så resonerar jag. Slutar väl med att jag röker med prillan i. Dubbel-beroende. ORKAR INTE.

Nu ska jag kulturtantsmysa och unna mej ett glas rött och läsa lite fantasy. Eller, det kommer jag ju inte, jag kommer kolla på Fringe eller Supernatural eller Vampire diaries eller nåt annat equally menlöst tills sömnen tar mej i ett strypgrepp. Jo, jag älskar ju mina tv-serier men ibland så känns det svindlande att tänka på all denna tid som jag lägger på amerikansk (underhållande fab) skit, tid som aldrig kommer tillbaka.

Tanken har slagit mej att jag kanske ska ha mens snart. Känner mej så in i helvete labil. Jaha! Addera en till grej: måste verkligen beställa tid där också. Hej då.

And if you gonna break, just let it break, I pick up the pieces and mistakes

Jag har återigen tackat ja till att vara med i radio. WHY DO I DO THAT. Om ni hör nån stamma infantila meningar i etern, så är det med stor förmodan jag. Live dessutom. När ska jag lära mej??? Men det lät så KUUUUUUL att jag liksom helt blockade det stumma skriet inuti och ba: ja, det vill jag gärna. Och NEJ. Jag tänker inte säga när var hur. Ville bara gnälla lite.

Just ja, en av anledningarna till att jag sa ja också: jag måste utmana mej själv lite, sluta vara så himla tråkig och säga nej hela tiden. Jag går miste om så mycket, för att jag alltid tänker "nej, men inte ska väl jag, nån annan gör det bättre, uuuh, orka" osv. Som det här med att skriva bok till exempel. Jag skulle förmodligen skriva en helt okej bok. Inom nån sorts genre. Jag har till och med blivit kontaktad av tre förlag, varav två giganter, för att göra just detta. Det senaste ba "har du några idéer, vi vill gärna höra, kom på möte?" och jag ba... näää. Blir ju vansinnigt glad och smickrad, så klart. Och liksom stolt. De gillar vad jag gör! Men nej. Jag vill inte. Törs inte. Orkar inte. Eller iofs, i just bok-fallet så är det mest att jag faktiskt inte vill, har aldrig haft nån dröm om att bli författare. Verkar så oerhört ångestfyllt. Men ändå. Varför hoppar jag inte bara på tåget och GÖR det? Aja. Nu ska jag göra radiogrej allafall . Det får räcka på ett tag.

Gud vad jag är tråkig. Kände jag nu.

Anger management

Ibland har jag tänkt: undrar hur arg man kan bli utan att spräcka ett blodkärl i hjärnan? Nu vet jag. Att inget ploppa i skallen för cirka en timma sen är blott ett under. Jag orkar inte gå in på detaljer, men hon sprang ifrån mej på skitstora Coop, hon vet det gör mej vansinnig. Okej, jag orkar lite detaljer, så här var det: Det började med att jag tog gurkan och inte hon. Alltså från hyllan och lade i vagnen. Då blev hon skitsur och VÄLTE kundvagnen så allt flög ut. Ursäkta?? Jag plockade upp, plockade i, med sammanbiten min. Vänder mej om en sekund för att kolla barnvagnen, så att ingen snott min väska som ligger i den. Hör ett brak bakom mej, HON VÄLTER VAGNJÄVELN IGEN PÅ REN DJÄVULSKAP. Och så kutade hon, jag JAGADE henne bland hyllorna, jag fick med henne till kassan, när jag lagt upp varorna på bandet är hon borta igen, jag betalar, packar, går in och letar, hon ser jag är arg, tjuter av skratt och kutar iväg, alltid tio meter ifrån mej och jag har himla nya skor med klack och kan liksom inte härja efter. Jagade i cirka hundra minuter, när jag väl haffar henne VÄGRAR hon sitta i vagnen, vägrar sätta på sej jackan. Böjde ryggraden bakåt av trots så jag trodde den skulle knäckas, vrålade av ilska. Hon alltså, inte jag, men å andra sidan, inte helt osannolikt scenario att även jag lade mej ner och ylade, det var på sista reserven att jag höll mej. På vägen hem gallskriker hon, jag ser förmodligen ut som jag ska hem och skinnflå henne. Which I didn't. Men för andra gången i sitt liv åkte hon in på rummet ögonaböj och där fick hon stanna en kvart. Sen försökte jag förklara för henne VARFÖR jag blir så arg, och hon vet ju det redan innan, och det är det som gör mej så jävla vansinnig. Nu är vi vänner och vi har pussats och kramats och sagt förlåt men FAN vad jag är trött på de här grälen.

Så sjukt, innan var vi på bio och vi var så sams! Supermysiga, glada, samspelta. *tänkte: ooooh nu är alla superavis på det här fantastiska mor/dotter-paret* Sen ba VANSINNIGA. Jekyll. Hyde. Osv.

Jag har hyrt ångest för 300 kronor i månaden

Det står ett monster i mitt vardagsrum. En träningscykel. I onsdags fick jag ett ryck och skulle gå och träna ett Core-pass på Saga Motion. Klockan tickade, jag gick inte. Och jag blev så himla sur på mej själv, att jag är så jävla lat. Ungefär samtidigt chattade jag med två personer som hyrt träningscyklar. Den ena hade droppat fem kilo på en månads cykling, den andra ännu mer under längre tid. Nu vill ju inte jag gå ner så mycket, inte FEM KILO, men jag skulle gärna ha lite mer... buns of steel-ish type of ass. Få lite motion. På enklast möjliga sätt. Enter: träna i hemmamiljö. Plus skitbra, man kan kolla på tv samtidigt? Läsa en bok? Så jag ringde Träningsspecialisten, "javisst, du kan komma och hämta din hoj redan i eftermiddag". Jag var på en sån high, jag tänkte inte alls, utan knatade till Hammarby Sjöstad och stoppade in en hundrakilos koloss i baksätet på en taxi. I 48 timmar stod den ouppackad i min hall, som ett tyst pekfinger stod den där, och igår kväll, när jag för tionde jävla gången hade klättrat över den för att komma in på toa, så slet jag upp den och skulle mecka ihop den lite snabbt. Tidsklipp: tog dryga två timmar. Jag brukar tänka att jag är rätt så logisk, och bara man tar det lugnt och är metodisk, så kan jag sätta ihop just about anything. MEN TVÅ TIMMAR! Tänkte att det fick räcka som träningspass den dagen.

Nu har jag varit vaken två timmar. Druckit kaffe, tagit en cigg. Satt på mej träningsbrallan jag köpte häromdan. På fötterna de rosa träningsskorna, även dessa nyinköpta. Och nu så ba väntar jag. Snart kommer den. Peppen. Eller?

Jag har HYRT MIN EGEN ÅNGEST!!

Uppdatering: cyklade i en kvart. Vill spy.

When the first cup of coffee tastes like washing up, she knows she's losing it, yeah she's losing it

Nånting måste ske, min kropp förfaller. Nej, jag är inte tjock, men jag är liksom "lös"? Och min rygg har börjat knaka, leder värker på ett sätt de ej brukade. Hej medeljävlaåldern. Ja, man ska vara glad att man lever överhuvudtaget osv osv, men frånsett det dårå: jag är in bad shape.

Så jag rotade fram en baddräkt i morse. Enda jag hitttade var en jag köpte en sån där dålig dag, en sån där dag då jag kommer hem med tvivelaktiga impulsköp, när jag vill förnya mej själv och ofelaktigt kommer hem med något typ ljunglila eller blommigt. För två år sedan köpte jag tydligen detta: en mörkblå baddräkt med vita prickar, volanger över pattarna och VOLANGKJOL NEDTILL. I grund och botten är den super-fab, men inte på mej. Det krävs lite mer umpff, lite mer attiraljer och piff. Framförallt bör den vara torr, like always. Blöt är den ej så smickrande. Alltså jag skämdes ihjäl på Forsgrenska i dag. Såg ut som en gråvit fågelskrämma. Simmade åtta längder, kunde för mitt liv inte se om det var 25- eller 50-meterslängder där? Antar 25. Blev helt slut, knäna var som maracas när jag gick upp. Och skjuttio spänn kostade det, om jag ville gymma/träna pass: HUNDRAFEMTIO KRONOR! Inte konstigt Sverige börjar fetta till sej när det kostar så astronomiska summor att hålla sej fit. Tror jag satsar på Spotifyade promenader i framtiden. Och det var så sanslöst tråkigt att simma också.

Turn up the lights in here baby, extra bright I want y'all to see this

Jag är så himla trött på min fejja och mina kläder och min stil och mitt hår. Noll inspiration till att göra mej snygg i kväll. Alltså, jag VILL vara snygg. Jag har bara noll fantasi. Svart kladd runt öga, blek läpp. Jaha. *kul tjej* Förra helgen spexade jag iofs med rödrosa knallig ögonskugga. Men det var min standard-look för några år sen, neongult knallgrönt etc, så det känns ju inte direkt "tokigt". Och läppstift... jag avskyr det alltid efter nån timma, det blir smetigt och fult.

Ahmen HEJ tristaste inlägget. Ville bara gnälla. Alla är väl trötta på sej själva ibland, väl? VÄL?? Nu åker jag till Åhlens City. Kommer väl hem med nåt ljunglila. Det gör jag alltid när jag har stilkris. Jag avskyr ljunglila.

This is my final fear, my final belly ache

Har kommit till garderoberna i min flytt. Vilket betyder spara/slänga. Kan inte tänka. Sitter på fullaste allvar med leopard-strumpbralla i överen minut och... funderar. Om jag ska spara. Sinnes. Behöver hjälp men ingen, INGEN, vill komma hit och hjälpa. Som straff ska jag slänga skiten jag inte vill ha kvar. Möjligtvis i en Myrorna-box. JAG HATAR ATT FLYTTA!! Plus har PMS. Hej då.

Vad vore jag utan dina andetag

Fan vad svårt det är att komma sej för och faktiskt GÖRA nåt åt det här flytteländet. Jag har plockat ner nästan hela vardagsrummet, men kök hall sov och badrum är precis som vanligt. Det går liksom inte? Jag behöver en auktoritetsfigur som skäller på mej, att jag ska skärpa mej. I stället ba; refresh Facebook. Plus en rätt löjlig saknad efter Hanna. Vi har umgåtts exakt hela julen, hon har varit jätte-mammig, hon ba: jag måste kissa/ta saft/ta av skorna, och mormor ba: jag hjälper dej, hanna: NEEEJ! BARA MAMMI FÅR!!!. Helt galen. Och fin. Och nu är jag ensam hemma och jag saaaaaknar henne. Jag ska hämta henne på nyårsdagen och dagen därpå åker hon utomlands i tio dagar. Visst, jag är mitt uppe i flytt, både nu och då, men jag kan inte hantera tanken på att vi inte ses nu på fem dagar, sen bara ynka 24 timmar och sen försvinner hon från mej i TIO hela dagar till. Hon är ju pepp så klart, "jag ska flyga till sommaren mamma!". Så klart. De kommer få det tiptop. Men ajje.

Det här är från juldagen, vi hälsar på min fina farmor och min fina farfar. Sån där lampskärm ni skymtar i bakgrunden, en sån rosa vill jag ha som kökstaklampa! Med tissel-tassel som hänger ner runtom. Så himla tjusigt.

Insikt

Har inget att ha på mej på nyår.

Won't you take me to the theatre

Efter att ha gått och känt mej som årets mamma i några dagar, kom den här käftsmällen på dagis i morse: de skulle på teater och matsäck var sedan någon vecka utannonserad. Att de skulle ha med sej alltså. Jahapp. Kutade till Konsum och köpte sån där rätt äcklig färdiggjord pastasallad, en banan och en sockrig äppeldryck. Levererade tio minuter senare, snyggt förvarad i Konsum-påse. Faaaaan. Tillbaka på minus igen. Närå. Men det är så kackigt av mej att inte lägga sånt där på minnet. Hanna kommer bergis bli sån där unge som missar läxor och gympapåsar, enkom för att hennes morsa är snurrig. Tidsklipp: Hanna, 23, terapisoffa.

Och vi säger hej och välkommen åter till...

...krönikeångesten! Kul! Hej hej. Härligt att du tittade förbi. Och jag koketterar inte angående detta. Jag tycker verkligen att det är så himla knepigt att få ur sej just krönikor. Jag tror inte det går att förstå om man inte skrivit sådana själv. Så här tänker jag: med just krönikor förväntas man sägas så himla viktiga saker. Här har en person fått ett space i en tidning, och då tänker jag mej att läsaren tänker att den skribenten ska utnyttja den platsen till att säga något PROFOUND, nåt unikt, nånting som KÄNNS. Vet ni hur himla svårt det är när det enda man har i huvudet är saker som "gud jag måste ha kaffe", "vad ska jag köpa i julklapp", "undrar hur det ska gå för han utan hand i Walking dead", "hmm, jag borde klippa naglarna", "städa toaletten", "varför ringer han inte". Inte så mycket världsomvälvande skit i min skalle direkt. Aja. Jag lär väl sätta igång. *kan man skriva en till om... julen?* *dör på att min förra handlade om julen*

Yes I'm burnin' and it's all because of you

Alltså i morse. Lampan har gått på toan, det står ett stearinljus på handfatet. Jag är supertrött, borstar tänderna. Typ sover. Böjer mej fram för att få vatten i truten. Vänta lite nu. Det luktar bränt? Javisst. Brände upp luggen! Nu ba: tre cm kort lugg sporadiskt utplaverad ovanför brynen. Alltså VEM ställer stearinljus där! Och mitt håååååår. Det är inte som att jag har ett överflöd, börjar fan bli skallig av tunnhårighet. Detta var inte direkt ultimat.

Why so silent, Jens?

Jag har precis skrivit en krönika om den där förbannade tystnaden som hittills alltid kommit att ligga som en blöt äcklig filt över exakt alla mina längre förhållanden. Ni vet, där man i början pratar ihjäl sig och vill veta exakt ALLT om den nya kärlekspersonen, allt är av intresse och man lyssnar med andakt mellan liggen och skratten. Alltså, vart tar den vägen, den där viljan och lusten att höra vad den andra har att säga? Så klart att man inte tre år in i ett förhållande ÄNNU EN HIMLA GÅNG vill höra om den där jävla skolresan då han bröt ett ben, men liksom... min erfarenhet är att liksom allt samtal så småningom dör. Man läser en tidning och ba "har du hört att han är död" exempelvis. Där man i ett tidigt stadie i ett förhållande skulle spunnit vidare på den döde personen och bla bla minns du den filmen eller visste du att han är farbror till bla bla så möts det i stället av ett "hmm jaha, vad trist" typ. Eller en film man ser. Samma sak. Hur tänkte duuuuuu när det hände och det påminde mej om det häääära osv. Fast forward: den var okej, ska vi gå och käka nåt? Slut på diskussion.

Jag har liksom inga problem med vardagen. Jag älskar tryggheten i att ringa hem och ba "indiskt eller pasta till actionfilmen klockan nio?". Planera in helgerna. Göra gemensamma planer. Vara ensamma tillsammans, ni vet, när den ena tv-spelar och den andra läser en bok eller whatever. Man måste inte UMGÅS bara för att man är i samma rum osv. Men det här med att man slutar intressera sej för vad den andra tycker, eller inte själv ids ta upp något för man tror sej veta att den andra redan tycker och nöjer sig med det.

Och detta: varför sker detta aldrig med ens kompisar? Där har man ju pratat IHJÄL sej om alla ämnen och ändå blir det inte stiltje eller tråkigt. Prati prati prati. Hela tiden. Massa skratt, hela tiden. Som att man (okej, jag) har en inbyggd respekt inför en kompisrelation, den bör vårdas. Man kan inte säga vad som helst till en kompis, man är liksom mer RÄDD OM sin kompis? Som att den man är tillsammans med automatiskt får ta alla fula sidor, för det ingår i paketet parförhållande. För gud vad man har härjat och betett sej som en fittis mot pojkvänner, medans jag knappt kan komma ihåg ett gräl jag haft med en kompis, helt enkelt för att vi inte grälar. Vi pratar, lyssnar, ger tid. Har enorma mängder överseende.

Jag fattar inte riktigt det här. Varför det alltid blir så här efter ett tag för mej. I mina förhållanden. Det är ju skitläskigt och så himla DUMT. Jag är ju tokig i personen i fråga. Jag älskar honom, är tillsammans med honom. Jag fattar ju att problemet ligger i oss båda, han tycker inte heller att jag ger samma kickar längre osv. Jag förvånar inte honom heller. Men då är det väl ens förbannade skyldighet att jobba på att slita loss den där vardagens ögonbindel och försöka se varandra med fräscha ögon då och då? Och detta vet man ju. Det bara blir aldrig så. I femton år har det sett ut så här för mej. Tystnaden kommer fan ALLTID. Och med den den stora känslodöden.

Okej. GUD VAD LÅNGT. Men jag är skitskraj för detta. Att vardagen ska sluka all form av glödande diskussion och intimt "nähä hur menar du då, snälla berätta"-samtal och ersättas av hummande och jaha-anden.

Blah blah blah

Jag funderar på att göra den där blogg-grejen som "alla" gör nu. Den där man har trettio givna ämnen trettio dagar framåt. Följa ett schema, ett angivet mönster. Jag känner mej bakbunden. Jag orkar inte skriva en rad till om hur trilskigt det är med Hanna just nu. Eller om lägenheten som jag kanske får, men liksom aldrig får klart besked om. Jag vill inte prata om mej och Kalle eller hur vi har det nu eller hur vi hade det då. Jag vill inte prata om roliga grejer som ska hända sen. Eller vem jag längtar efter nu. Jag vill inte prata om mitt nya jobb. Eller kläder jag vill köpa eller spelningar jag ska ha eller kompisar jag saknar och aldrig hinner se eller filmer jag sett eller ännu ett himla avsnitt av nån tv-serie jag plöjt. Jag är så TRÖTT på mej själv. Så trött på mitt jävla gnäll.

Uppdatering: alltså, jag HAR pms. No doubt about it.

Fryser ihjäl, det är så kallt

Alltså ÅTTA MINUS i morse! Dör. Och detta är bara början. varför, VARFÖR, började jag använda min vinterjacka för en månad sen? Den inlullade mej i en falsk trygghet. Kyla schmyla. Nu känns den som en glesstickad sommarkofta. Som en vinterjacka av himla chiffong.

Plus glömde min underbara superlånga gosiga halsduk i nån taxi i lördags. Måste köpa ny. Ögonaböj. Den var från Indiska, grå. Rekommenderas.

Shout shout let it all out

Den som av oklar anledning trott att mitt och Hannas förhållande är helt problemfritt borde ha befunnit sig på 1. tunnelbanenedgången Skanstull, 2. uppgången Götgatan eller 3. längs St Paulsgatan i dag. Alltså GUD. Kalle sa för några dagar sedan att Hanna varit så himla arg och obstinat och svinsur i flera dagar och jag ba "jaja, så går det när man inte kan handskas" (underförstått: som jag). Nu vill jag bara grina och skämmas ihjäl. Hon har legat på marken och ålat och vrålat och skrikit och jag har bönat och bett och skällt och lirkat om vartannat och inget, INGET, har hjälpt. Helt vansinnig har hon varit. Och vi snackar inte små korta tidsperioder, nej nej nej, tjugo minuter, en halvtimma på alla tre ställena. Och detta är pinigt att erkänna, men jag tycker liksom att det är så himla PINSAMT? Äldre personer ler glatt och man ser hur de minns sina egna ungars treårstantrums, men de som inte har barn... en sa till och med högt att "det där är anledningen till att jag inte vill ha barn" och så skrattade hon, förvisso snällt och hon såg mej i ögonen när hon sa det, men va faaaaaan, jag dör. Känner mej som affischnamn för Bad mum of the year.

Feeling my highs, and my lows, in my soul, and my goals, just to stop smokin', and stop drinkin' and I've been thinkin - I've got my reasons just to get by, just to get by

Allt är så himla rörigt i huvet och i livet just nu. Eller det har det ju varit ett tag, men jag börjar känna av det rejält nu. Behöver stabilitet, trött på ovissheter, vill veta nu, inte sen. Mycket är ju boendet så klart. Sitter här i en lägenhet som fortfarande känns helt tom och homestagead och liksom ogästvänlig. Kan inte bo in mej, för jag ska ju flytta så småningom. Har ett direktbyte på gång, vi ska skicka in pappren imorgon, det känns faktiskt rätt säkert, så säkert ett sådant byte kan göra, men då kommer vi till  detta: jag har inget fast jobb? Det kan den blivande värden tycka är superknas, så då kanske det i alla fall skiter sej. Och apropå jobb, där är det också lite flaxigt, även om jag precis skrivit på för ett nytt jobb i fyra månader framåt som verkar SUPERBRA, men det är ju liksom bara fyra månader och även om det finns chans till förlängning så vet man ju inte. Ovissheten hörrni, ovissheten! Drives me nuts. Så jobb och boende, så himla oklart just nu. På det personliga planet... mulet till halvklart skulle jag säga. Med möjliga solchanser, men ORKA spekulera i sånt. Hihi.

Success!

Jag kan bloggeliblogga från iPhonen! Detta bådar inte gott.

Nu sticker jag strax iväg till Annie där även Hanna är, vi har ca två år att ta igen, det finns vin och sushi och det kommer bli sweet. Sen ner till Le Rouge som jag tror kommer bli himla bra i kväll! Där hoppas jag att Matsy ansluter, och jag VET att Lina och Lisa är där, det kliar av längt. Sen får vi se. Jag har INGA planer whatsoever den här helgen utöver ovanstående, det känns både märkligt, tomt och... superskönt.

Och ååååh. Hörrni. Har fuldag. Ibland har man ju bara det, visst? Allt sitter fult och exakt NÄR blev näsan helt malplacerad i fejjan? Jag har aldrig märkt skillnad när kompisar klagat på samma dilemma, så jag antar att det sitter mest i ens eget huvud, men det lägger liksom ett täcke av blä och yuck och ahmenåh över hela min uppsyn. *grusar min himla karisma*

Har även problem med kläderna. Fan, det har ju gått så bra ett tag! Svischa på sej nåt och ba: fab. Inte idag. Nu sitter jag här i nån sorts tvångströjelinne från Ann Demeeulemeester, och det är typ det enda positiva, själva avsändaren. Plus vitt! Alltså, jag ser liksom smutsig ut i vitt? Det svarta ögat bara skarpt och hårt och medelålders. Tänderna? Helt vanliga Shane McGowan tänder ba. *åh vinet, come to me now*

Klädångest royale

Det här med att packa, jag brukade tycka att det var så kul, nu ba NEJ. Klädångest royale. Jag ska bara ha med mej handbagage, hur mycket väger tio kilo? Rent teoretiskt kan jag svaret, men hur mycket äääär det. Blir tokig. På kvänn lördag ska vi ju på supersnoffsig restaurang (Grill Royale), och sen nån sorts blandning av Berghain och sunkiga krautställen (jag är mest peppad på de senare), vad ska jag packa med för kläder? Och klarar man att ha på sej det man reser i på lördagen även söndagdag och hemresan måndag? Och för den delen, behöver jag ett ombyte till söndagkvällen då jag antar vi ska middaga och klubba igen?

Fast å andra sidan. Det är himla Berlin. Känns som att Docs och jeans kommer vara ypperligt både klubbmässigt och flanerar-wise. Det här blir bra. Slänger i lite svarta trasor ba. Lite Dust-it och svart klet-smink. Lite undies. Klart! Ungefär som en vanlig stockhomskväll mao.