Som infödd stockholmare kan det vara svårt att föreställa sej hur det var att växa upp i en mindre stad. Sala, i mitt fall. Den totalt döda känslan som infann sig efter 17.30 då alla gått hem och börjat laga middag och knäppt på TV:n. På somrarna kunde det vara lite annorlunda, men överlag så fanns ingen fika- eller äta ute-kultur att tala om. Utan att tråka ut er, låt mej bara få förklara: det fanns inget kafé öppet efter kl 18, utöver pizzerior och stekhus så fanns det två-tre restauranglokaler som med stadigt mellanrum bytte ägare.
Om man nu gick ut och åt, så var det för att fira något. Och man valde mellan Filet Mignon eller Filet Black & White. Och någon vuxet i sällskapet klämde ofelbart ur sig "det här måste vi göra oftare", underförstått menat att detta måste vi göra oftare HEMMA. Och jag tror inte att denna aversion mot uteätande bottnade i snålhet, eller, hmm... brist på sug efter flärd. Den karga sanningen var väl att maten smakade bättre hemma, inget direkt exotiskt erbjöds på inrättningarna i Sala på den här tiden. Man åt hemma, man söp hemma. Sen gick man på lokal. Det är så kommer ihåg det alla fall.
Jag minns mitt första restaurangbesök i storstan så himla starkt. Jag var 17 år och på kvällen skulle jag se Guns'nRoses på Stadion. Min farbror tog med mig till en, håll i er nu, mongolisk restaurang. Han hade lika gärna kunnat servera mig flamberat UFO, det var så vansinnigt sällsamt i min värld. Eat all you can-buffé, Sveavägen. Minns det som igår.
Så flyttade jag hit. Cirka 1998. Hit me, storstadskulturen! Tänkte jag. Och visst, jag fikade som besatt (hej kaffe i glas!). Åt kafémat (hej 113 50:s välj tre pastasallader på samma tallrik!). Och man kunde gå på bio en tisdag (i Sala var den bara öppen på helgdagar)! Men just restaurangbesök fortsatte att lysa med sin frånvaro väldigt länge.
Snabbspol till 2011 och jag har kommit en bit på vägen. Jag har betat av de flesta klassiska och de nyare, hippare krogarna. Det tog sin tid, ca tio år bara, men nu känner jag mej inte längre som Pretty woman-Julia Roberts bland olika bestick när jag äter på finkrog. Det är väl som allt annat, man måste träna innan man känner att man bemästrar. Och man bliiiir inte utkastad för att man frågar vad i hela friden en crouchutt är. Eller beställer en "chevrééé" och inte en "chääävre". Eller fnissar åt tokigheter som "lakritsrök". Hallå, det ÄR kul! Och vansinnigt nördigt. Just därför är jag så glad att det finns.
Vissa grejer får mej fortfarande att känna mej ytterst fånig, som det här med att man får en skvätt vin att smaka innan de fyller på hela glaset. Jag fattar ju anledningen, men de måste också förstå, att de här smaklökarna är sönderfrätta av California white och Aurora sedan tidig ålder. Det är kört, kära kypare. Men det säger jag så klart inte.
Visar inlägg med etikett Krönikor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Krönikor. Visa alla inlägg
söndag 24 april 2011
torsdag 7 april 2011
"Jag blir tre-tti-o-fem" (Krönika vecka 14 Sthlm city)
Jag fyller snart 35. Japp. Trettiofem. Nu i april. Tack vare de senaste fem åren, oerhört komprimerade och för mig själv hemskt otippade, har jag hamnat lite närmare ett vuxet uppvaknande. Samboskap, barn, separation. Men inuti vettifan om jag är så mycket mer mogen än vad jag var vid, säg, 23.
Jag minns när jag bodde i Sala och gick på Statt. På juldagen och annandagen var det alltid allmän hemvändarkväll och jag minns hur jag såg alla dessa "äldre tjejer" som lämnat stan entra lokalen, festklädda och med en air av storstad, och hur jag liksom kräktes lite i munnen över att de var där. Hade de inget bättre för sig? Satt hemma med nån stickning eller ammade en unge eller så. Och hallå, minikjol? "Hon borde verkligen klä sig lite mer efter sin ålder", viskade vi sinsemellan. De här tjejerna var under 25, ska tilläggas.
Häromveckan var jag på American Apparel och köpte ett par knallröda spandexbyxor med världens högsta midja som knappt går att andas i, tänk slutscenen i "Grease", de svarta snortajta brallorna som Olivia Newton-John har på sig. Och det var först när jag kom hem, och stod och provade framför min egen spegel, omgiven av Hannas leksaker, som osäkerheten kröp fram. Att det kanske inte längre var helt okej? Mitt nittonåriga jag kräktes återigen i munnen, men den här gången över sin framtidsvy.
Trettiofem, va. Inte urmycket, men inte direkt purungt heller. Inte ens om man kisar kan man passera som "ungdom" längre.
Men jag vet inte. Jag tycker att Stockholms åldersrasism inte är lika grav som jag inbillar mig att den är "där ute". Utanför stan. Jag känner mig liksom inte gammal?
Det är lite lustigt att tänka på, förr trodde jag på riktigt att jag som genom ett trollslag skulle förändras över en natt, eller årstid, och vara någon helt annan efter att jag passerat en viss ålder. Men inte ens när jag blev mamma märkte jag någon nämnvärd skillnad. Jag blev ingen bullmamma. Den sista varje månad kommer fortfarande som en chock, "oops, räkningarna!". Blir fortfarande lyrisk över popmusik, köper nya strumpor och underkläder för att jag inte orkat tvätta, blir fortfarande så jävla arg och blockerad när jag grälar att det enda jag kommer på att säga som argument är ett klassiskt "... ahmen... ahmendurå!".
Men ändå. Det funkar för mig. Jag är stolt över att jag ännu inte sjunkigt ner i soffan för att aldrig riktigt ta mig ur den igen. Den dagen kommer, och jag ser fram emot den. Jag ser absoluta fördelar med att cocoona ner mig i hemmet. Men inte ännu. Jag tycker det är fint att jag är mig i stort sett lik. Och att jag inte krampaktigt håller mig kvar i något som en gång var jag, det är ingen kamp, för jag ÄR fortfarande hon. Lite mer fårad, lite smartare, definitivt mer förlåtande och ödmjuk. Och faktiskt, med en röv som ser helt okej ut i röda spandexbrallor.
Jag minns när jag bodde i Sala och gick på Statt. På juldagen och annandagen var det alltid allmän hemvändarkväll och jag minns hur jag såg alla dessa "äldre tjejer" som lämnat stan entra lokalen, festklädda och med en air av storstad, och hur jag liksom kräktes lite i munnen över att de var där. Hade de inget bättre för sig? Satt hemma med nån stickning eller ammade en unge eller så. Och hallå, minikjol? "Hon borde verkligen klä sig lite mer efter sin ålder", viskade vi sinsemellan. De här tjejerna var under 25, ska tilläggas.
Häromveckan var jag på American Apparel och köpte ett par knallröda spandexbyxor med världens högsta midja som knappt går att andas i, tänk slutscenen i "Grease", de svarta snortajta brallorna som Olivia Newton-John har på sig. Och det var först när jag kom hem, och stod och provade framför min egen spegel, omgiven av Hannas leksaker, som osäkerheten kröp fram. Att det kanske inte längre var helt okej? Mitt nittonåriga jag kräktes återigen i munnen, men den här gången över sin framtidsvy.
Trettiofem, va. Inte urmycket, men inte direkt purungt heller. Inte ens om man kisar kan man passera som "ungdom" längre.
Men jag vet inte. Jag tycker att Stockholms åldersrasism inte är lika grav som jag inbillar mig att den är "där ute". Utanför stan. Jag känner mig liksom inte gammal?
Det är lite lustigt att tänka på, förr trodde jag på riktigt att jag som genom ett trollslag skulle förändras över en natt, eller årstid, och vara någon helt annan efter att jag passerat en viss ålder. Men inte ens när jag blev mamma märkte jag någon nämnvärd skillnad. Jag blev ingen bullmamma. Den sista varje månad kommer fortfarande som en chock, "oops, räkningarna!". Blir fortfarande lyrisk över popmusik, köper nya strumpor och underkläder för att jag inte orkat tvätta, blir fortfarande så jävla arg och blockerad när jag grälar att det enda jag kommer på att säga som argument är ett klassiskt "... ahmen... ahmendurå!".
Men ändå. Det funkar för mig. Jag är stolt över att jag ännu inte sjunkigt ner i soffan för att aldrig riktigt ta mig ur den igen. Den dagen kommer, och jag ser fram emot den. Jag ser absoluta fördelar med att cocoona ner mig i hemmet. Men inte ännu. Jag tycker det är fint att jag är mig i stort sett lik. Och att jag inte krampaktigt håller mig kvar i något som en gång var jag, det är ingen kamp, för jag ÄR fortfarande hon. Lite mer fårad, lite smartare, definitivt mer förlåtande och ödmjuk. Och faktiskt, med en röv som ser helt okej ut i röda spandexbrallor.
torsdag 24 mars 2011
"Pappa kan få bo i mitt rum?" (krönika vecka 12 Sthlm City)
Jag och en vän diskuterade separationer med barn involverade häromdagen. En av de saker som kom upp var om separationen var en i grunden självisk handling? Att man i stället för att sätta barnet i främsta rummet i stället hade satt sig själv främst. Gjort det enkelt för sig och tänkt "barnet är glatt, bara föräldern är glad". Rättfärdigar det att man raserar allt barnet någonsin vetat? Kunde man kämpat lite lite till, för barnets skull?
Gud, jag vet inte. Jag blir alldeles snurrig när jag tänker tillbaka på den där tiden innan. Tiden innan Dagen D. Jag vet ju att jag mådde skit, och att det liksom var... oundvikligt, det gick inte längre. Och jag vet att jag mår bättre i dag. Jag är starkare, gladare, lyckligare.
Men är Hanna det? Länge trodde jag inte att hon brydde sig nämnvärt. Naivt, jag vet. Jag har väl så sakteliga börjat förstå att även om ett barn inte nödvändigtvis behöver ta en skilsmässa som om det vore the end of the world, så betyder det ändå inte heller att hon inte reflekterar över vad som hänt.
Jag var väldigt liten när mina föräldrar gick skilda vägar, jag har faktiskt ingen uppfattning om hur jag tog själva separationen. Bara åren som kom efter. Hattandet fram och tillbaka. Rotlösheten. Friheten jag hade, en frihet som jag ofta hävdade var något positivt. Jag minns när jag blev äldre, hur mina kärnfamiljsvänner frågade hur det var att vara skilsmässobarn och att jag alltid svarade "det är perfekt, får jag ett nej hos pappa frågar jag bara mamma, om jag är osams med mamma så sover jag bara hos pappa, it's a win-win". Och hur de suckade och tyckte att jag hade det ultimata upplägget. Vad jag inte sa var att jag bodde hos två familjer, varav ingen kändes som min egen. Jag var en gäst, bollad mellan två nya konstellationer, där det förvisso beretts en plats för mig, men jag var likförbannat inte en riktig del av den.
Kommer Hanna säga samma saker till sina vänner? Kommer hon också känna sig som en främling i sin egen familj? GAV JAG UPP FÖR LÄTT? Satte jag mig själv i främsta rummet? Frågorna maler varje kväll när alla vännerna gått hem.
Förra helgen kom K över och kollade Melodifestivalen med oss. Hanna tyckte det var så himla härligt och flera gånger sedan dess när vi lagt oss i sängen och släckt lampan har hon sagt med sin lilla lilla röst "minns du vad mysigt det var när pappa var här, vi kanske ska bo tillsammans igen, pappa kan få bo i mitt rum". Och varje gång har jag gråtit tyst bredvid henne långt efter att hon somnat.
Gud, jag vet inte. Jag blir alldeles snurrig när jag tänker tillbaka på den där tiden innan. Tiden innan Dagen D. Jag vet ju att jag mådde skit, och att det liksom var... oundvikligt, det gick inte längre. Och jag vet att jag mår bättre i dag. Jag är starkare, gladare, lyckligare.
Men är Hanna det? Länge trodde jag inte att hon brydde sig nämnvärt. Naivt, jag vet. Jag har väl så sakteliga börjat förstå att även om ett barn inte nödvändigtvis behöver ta en skilsmässa som om det vore the end of the world, så betyder det ändå inte heller att hon inte reflekterar över vad som hänt.
Jag var väldigt liten när mina föräldrar gick skilda vägar, jag har faktiskt ingen uppfattning om hur jag tog själva separationen. Bara åren som kom efter. Hattandet fram och tillbaka. Rotlösheten. Friheten jag hade, en frihet som jag ofta hävdade var något positivt. Jag minns när jag blev äldre, hur mina kärnfamiljsvänner frågade hur det var att vara skilsmässobarn och att jag alltid svarade "det är perfekt, får jag ett nej hos pappa frågar jag bara mamma, om jag är osams med mamma så sover jag bara hos pappa, it's a win-win". Och hur de suckade och tyckte att jag hade det ultimata upplägget. Vad jag inte sa var att jag bodde hos två familjer, varav ingen kändes som min egen. Jag var en gäst, bollad mellan två nya konstellationer, där det förvisso beretts en plats för mig, men jag var likförbannat inte en riktig del av den.
Kommer Hanna säga samma saker till sina vänner? Kommer hon också känna sig som en främling i sin egen familj? GAV JAG UPP FÖR LÄTT? Satte jag mig själv i främsta rummet? Frågorna maler varje kväll när alla vännerna gått hem.
Förra helgen kom K över och kollade Melodifestivalen med oss. Hanna tyckte det var så himla härligt och flera gånger sedan dess när vi lagt oss i sängen och släckt lampan har hon sagt med sin lilla lilla röst "minns du vad mysigt det var när pappa var här, vi kanske ska bo tillsammans igen, pappa kan få bo i mitt rum". Och varje gång har jag gråtit tyst bredvid henne långt efter att hon somnat.
torsdag 10 mars 2011
"From the outside, looking in" (krönika vecka 8 Sthlm City)
Har ni någon gång i vuxen ålder återvänt till en plats som ni vistades mycket vid när ni var barn? Det är en väldigt surrealistisk känsla som infinner sig. Jag besökte mitt gamla dagis. Nyckelpigan. Det var som att åka till Legoland ungefär. Den gigantiska utegården var patetiskt liten, pulkabacken som en större vägbula. Den stora salen där jag lekt och sprungit mig svettig som fyraåring var mindre än baren Snottys.
Häromveckan bytte min fyraåriga dotter avdelning på sin förskola. Vi talade med henne, jag och Kalle, och det verkade vara nemas problemas. Hon var jättestolt. Men så kom Dagen D, och redan när hon vaknade hade något förändrats. Hon pratade bebisspråk. Hon var gnällig. Hon hade ont i magen. Och när vi väl kom till förskolan ville hon inte på några villkor byta avdelning, och grät hjärtskärande när jag skulle gå. Något hon gjort cirka fem gånger i sitt liv.
Och då började jag tänka på det där med perspektiven, hur hennes skiljer sig från mitt. Och jag återupplevde den där brännande obehagskänslan i magen inför en ovälkommen förändring, då mina egna minnen av att vara "the new kid" sköljde över mig. Skilsmässobarnets öde. Och jag vet att man som förälder tänker, de är ju så små? De är ju bara barn, de kommer få kompisar på nolltid? Eeh. Nej. Så enkelt är det inte. Alltså, har ni någon aning om hur elaka barn kan vara i sin brist på social kompetens och finkänslighet? "Du får inte vara med oss i dag", dörr i det åttaåriga ansiktet.
Jag återuppfann mig själv jag vet inte hur många gånger. Så många gånger att jag till slut inte visste vad som var jag, vad jag stod för, vad jag själv gillade. Jag ville så gärna vara omtyckt att jag inte längre lyssnade på mig själv, ville bara säga det jag trodde de andra ville höra. För att de skulle vilja vara min vän. Och det där höll i sig in i tonåren, in i vuxen ålder, det släppte aldrig. En blandning av "gud, se mig inte, se bara den jag försöker vara, mitt riktiga jag duger inte", kontra ett förtvivlat "se mig, den jag är på riktigt, se igenom all den här skiten, jag orkar inte låtsas längre". Man skulle kunna skratta åt det nu, om det inte vore så himla sorgligt.
Jag tror i och för sig att det kan komma något bra ur det också. En flytt eller två. Ödmjukhet kanske? En förståelse för andras utsatthet? Det var åtminstone vad jag intalade mig själv förra veckan när jag med darrande underläpp hörde min dotters förkrossande gråt ett halvt kvarter bort. Och det är vad jag intalar mig själv när jag tänker på att vi numera bor på andra sidan stadsdelen. Att vi efter ett år av separation, flytt och nya familjekonstellationer eventuellt ska riva upp henne med rötterna ännu en gång.
Häromveckan bytte min fyraåriga dotter avdelning på sin förskola. Vi talade med henne, jag och Kalle, och det verkade vara nemas problemas. Hon var jättestolt. Men så kom Dagen D, och redan när hon vaknade hade något förändrats. Hon pratade bebisspråk. Hon var gnällig. Hon hade ont i magen. Och när vi väl kom till förskolan ville hon inte på några villkor byta avdelning, och grät hjärtskärande när jag skulle gå. Något hon gjort cirka fem gånger i sitt liv.
Och då började jag tänka på det där med perspektiven, hur hennes skiljer sig från mitt. Och jag återupplevde den där brännande obehagskänslan i magen inför en ovälkommen förändring, då mina egna minnen av att vara "the new kid" sköljde över mig. Skilsmässobarnets öde. Och jag vet att man som förälder tänker, de är ju så små? De är ju bara barn, de kommer få kompisar på nolltid? Eeh. Nej. Så enkelt är det inte. Alltså, har ni någon aning om hur elaka barn kan vara i sin brist på social kompetens och finkänslighet? "Du får inte vara med oss i dag", dörr i det åttaåriga ansiktet.
Jag återuppfann mig själv jag vet inte hur många gånger. Så många gånger att jag till slut inte visste vad som var jag, vad jag stod för, vad jag själv gillade. Jag ville så gärna vara omtyckt att jag inte längre lyssnade på mig själv, ville bara säga det jag trodde de andra ville höra. För att de skulle vilja vara min vän. Och det där höll i sig in i tonåren, in i vuxen ålder, det släppte aldrig. En blandning av "gud, se mig inte, se bara den jag försöker vara, mitt riktiga jag duger inte", kontra ett förtvivlat "se mig, den jag är på riktigt, se igenom all den här skiten, jag orkar inte låtsas längre". Man skulle kunna skratta åt det nu, om det inte vore så himla sorgligt.
Jag tror i och för sig att det kan komma något bra ur det också. En flytt eller två. Ödmjukhet kanske? En förståelse för andras utsatthet? Det var åtminstone vad jag intalade mig själv förra veckan när jag med darrande underläpp hörde min dotters förkrossande gråt ett halvt kvarter bort. Och det är vad jag intalar mig själv när jag tänker på att vi numera bor på andra sidan stadsdelen. Att vi efter ett år av separation, flytt och nya familjekonstellationer eventuellt ska riva upp henne med rötterna ännu en gång.
torsdag 24 februari 2011
Skuggan bredvid Hanna (krönika vecka 6 Sthlm City)
Popundret Justin Bieber uttalar sig om abort i tidningen Rolling Stone. Han säger ungefär så här, "våldtäkter är hemska, men om du blir med barn efter en sådan tragisk händelse, så är det ändå mord". Justin Bieber är alltså sexton år, ser förmodligen fortfarande livet i svart och vitt och inte som den grå gegga som det med lite livserfarenhet så småningom blir.
Jag har gjort en abort. Det är inget jag direkt talar om. Inte för att jag skäms, det gör jag inte. Men det är för privat, för oåterkalleligt att i efterhand prata om, ifrågasätta.
Vi bestämde oss. Stod fast vid det, beställde tid. Min vana trogen kollade jag inte upp själva proceduren särskilt noga. Ville inte veta. Tänkte att det värsta måste ändå vara över, att det smärtsamma låg i att behöva ta beslutet, komma fram till det, att det som var kvar var ren formalitet. I min mage fanns ett... ingenting.
Jag hade tid en kall morgon i april. Jag gick dit själv. Min tvåmånaders dotter var hemma med sin pappa. "Det är lugnt, jag ringer när jag är klar". Infann mig i receptionen. Allt var tyst, så tyst. Jag fick ett piller. Jag skulle svälja det, och återkomma en stund senare. Det här pillret skulle under tiden (bland annat) döda det som fanns inuti min mage. Jag svalde pillret, gick ut på parkeringen, kände tårarna komma. Och med tårarna kom insikten. Mina fingrar, min nacke doftade av bäbis. Av Hanna. Jag minns att jag stirrade på mina händer och undrade vem de tillhörde. Jag kunde inte fästa blicken nånstans, allt jag såg gjorde ont, människorna som irrade runt mig i sin vardag, bussarna som gick, och jag som stod där med smak av bitter kemikalie i munnen. Jag grät tills jag trodde inälvorna skulle komma upp. Bara stod där. Allt medans någonting, ett ingenting, sakta dog inuti mig. Sedan gick jag in och fullföljde resten av proceduren.
Jag skriver inte det här som en pekpinne. Eller ett försvar. Men det talas ofta om hur vi i Sverige tänker på abort som ett slags preventivmedel, och kanske är det så i vissa fall. Att det görs för lättvindigt. Men jag tror att oändligt många fler kvinnor upplever det som jag gjorde. Som något man aldrig, aldrig, vill behöva göra igen. Och för mig handlade det inte om att "inte orka med en till unge". Det handlade om att kunna ta hand om det barn jag redan hade, att hålla mig själv flytande.
Jag ångrar mig inte. Det var rätt beslut just då. Jag är för rätten att välja. Men det betyder inte att jag inte sörjer. Att jag tänker "hon kunde ha varit tre år nu". Att jag ibland tycker mig se en skuggfigur bredvid Hanna i soffan, en någon med samma ögonform som jag. Och jag blir fullkomligt rasande när en sextonårig moralkaka tar på sig sin snusförnuftiga hatt och dömer mig. Kom igen när du levt lite, för fan.
.................................
Det här var en svår text att skriva. Hur jag än skrev, formulerade mig, så skulle jag trampa på någons tå. Och det kan tyckas märkligt att låta ett sextonårigt ... baaaarn få vara föremålet för min ilska, när en halv värld tycker som han. Och jag vet inte, mest kanske jag är arg på mig själv, som satte mig i den där situationen för ganska exakt fyra år sedan. Jag trodde inte att man kunde bli gravid bara en månad efter en förlossning. Well, you could. Första ligget på gud vet hur länge, och det blev ett barn. Och beslutet i sig var inte så svårt. Jag var helt fucked up, hade så svårt att hantera mammarollen och allt den krävde mej på. Allt var nytt och läskigt, balansen mellan mig och Kalle hade redan börjat knaka. En tvåa så snabbt inpå... Minns jag resonerade så här: hellre enbarnsmamma med Kalle, än singelmamma till två. Jag tänkte att jag värnade om det som redan fanns? Äsch, jag vet inte. Ingenting kring ämnet abort är enkelt, det finns alltid ett motargument som svider och känns.
Jag har gjort en abort. Det är inget jag direkt talar om. Inte för att jag skäms, det gör jag inte. Men det är för privat, för oåterkalleligt att i efterhand prata om, ifrågasätta.
Vi bestämde oss. Stod fast vid det, beställde tid. Min vana trogen kollade jag inte upp själva proceduren särskilt noga. Ville inte veta. Tänkte att det värsta måste ändå vara över, att det smärtsamma låg i att behöva ta beslutet, komma fram till det, att det som var kvar var ren formalitet. I min mage fanns ett... ingenting.
Jag hade tid en kall morgon i april. Jag gick dit själv. Min tvåmånaders dotter var hemma med sin pappa. "Det är lugnt, jag ringer när jag är klar". Infann mig i receptionen. Allt var tyst, så tyst. Jag fick ett piller. Jag skulle svälja det, och återkomma en stund senare. Det här pillret skulle under tiden (bland annat) döda det som fanns inuti min mage. Jag svalde pillret, gick ut på parkeringen, kände tårarna komma. Och med tårarna kom insikten. Mina fingrar, min nacke doftade av bäbis. Av Hanna. Jag minns att jag stirrade på mina händer och undrade vem de tillhörde. Jag kunde inte fästa blicken nånstans, allt jag såg gjorde ont, människorna som irrade runt mig i sin vardag, bussarna som gick, och jag som stod där med smak av bitter kemikalie i munnen. Jag grät tills jag trodde inälvorna skulle komma upp. Bara stod där. Allt medans någonting, ett ingenting, sakta dog inuti mig. Sedan gick jag in och fullföljde resten av proceduren.
Jag skriver inte det här som en pekpinne. Eller ett försvar. Men det talas ofta om hur vi i Sverige tänker på abort som ett slags preventivmedel, och kanske är det så i vissa fall. Att det görs för lättvindigt. Men jag tror att oändligt många fler kvinnor upplever det som jag gjorde. Som något man aldrig, aldrig, vill behöva göra igen. Och för mig handlade det inte om att "inte orka med en till unge". Det handlade om att kunna ta hand om det barn jag redan hade, att hålla mig själv flytande.
Jag ångrar mig inte. Det var rätt beslut just då. Jag är för rätten att välja. Men det betyder inte att jag inte sörjer. Att jag tänker "hon kunde ha varit tre år nu". Att jag ibland tycker mig se en skuggfigur bredvid Hanna i soffan, en någon med samma ögonform som jag. Och jag blir fullkomligt rasande när en sextonårig moralkaka tar på sig sin snusförnuftiga hatt och dömer mig. Kom igen när du levt lite, för fan.
.................................
Det här var en svår text att skriva. Hur jag än skrev, formulerade mig, så skulle jag trampa på någons tå. Och det kan tyckas märkligt att låta ett sextonårigt ... baaaarn få vara föremålet för min ilska, när en halv värld tycker som han. Och jag vet inte, mest kanske jag är arg på mig själv, som satte mig i den där situationen för ganska exakt fyra år sedan. Jag trodde inte att man kunde bli gravid bara en månad efter en förlossning. Well, you could. Första ligget på gud vet hur länge, och det blev ett barn. Och beslutet i sig var inte så svårt. Jag var helt fucked up, hade så svårt att hantera mammarollen och allt den krävde mej på. Allt var nytt och läskigt, balansen mellan mig och Kalle hade redan börjat knaka. En tvåa så snabbt inpå... Minns jag resonerade så här: hellre enbarnsmamma med Kalle, än singelmamma till två. Jag tänkte att jag värnade om det som redan fanns? Äsch, jag vet inte. Ingenting kring ämnet abort är enkelt, det finns alltid ett motargument som svider och känns.
lördag 12 februari 2011
Är ej en Samantha-person (krönika v 5 Sthlm city)
Jag har aldrig hycklat inför mig själv att jag mår som bäst när jag är i en relation. Man kan säkert väva in en himla massa psykologiska diagnoser i detta, men jag älskar att vara ihop. Är tokig i det. Och detta är inget försök till moraliserande, jag avundas verkligen dem som liksom... gillar att vara singel. Det är bara det att jag själv är så himla värdelös på det. Jag är Charlotte, inte Samantha.
Jag har dessutom ett eländigt CV när det kommer till dejter. De har varit försvinnande få, och ingen, ingen, har slutat med himlastormande passion. Och, på riktigt, det är väl ändå det man är ute efter om man går på en sådan? Eller åtminstone lite roligt göka. Jag har kammat noll på samtliga.
Som till exempel den med han jag lärde känna på Lunarstorm. Jaaa, jag hade ett konto på Lunarstorm. "Emelie the Heartbreaker" hette jag. Helt vanligt. Jag minns inte nu, men jag hoppas det var ett mått på min otroliga självdistans. Allafall. Vi sågs på Pelikan, han hade skrivit "du känner igen mig på den vita cowboyhatten". Ååååh, en kille med humor, tänkte jag. Ja, så när jag kom in i lokalen så satt han ju där. I vit cowboyhatt. Kärlek uppstod inte. Men en rätt så fin vänskap.
Men! När jag och K hade det som sämst, det där halvåret som ledde fram till vår slutliga separation någongång där i juni, så var jag faktiskt dödligt inställd på att aldrig mer bli tillsammans med någon någonsin igen. På riktigt! För första gången i mitt liv längtade jag efter att helt ensam få styra min vardag, jag var så trött på allt vad kompromissande hette. Singellivet framstod som en dröm och det var för mig en helt ny och världsrevolutionerande känsla. Och det låter så knäppt nu i efterhand, men som andra människor porrsurfar kunde jag i timmar våtdrömma om hur jag skulle köpa nytt porslin som bara var mitt och om en hall som var ostbågsgul av den enkla anledningen att jag ville ha den så.
Ja, så gick vi i kras jag och K, och efter bara några veckor så träffade jag så klart någon. Så klart! När följde livet någonsin den snitslade bana man stakat ut.
Det moraliseras något helt vansinnigt kring hur man bör gå vidare efter ett uppbrott, har ni tänkt på det? Varenda kotte har åsikter till höger och vänster, vissa självutnämnt supersmarta talar gärna om för en hur länge man bör vänta med ditten och datten, antal celibata månader som är kutym och det är rebound hit och självförverkligande dit. Eller de som tillhör andra lägret, de som ger rådet att man ska sexa upp allt som rör sig i någon sorts cleansing ritual.
Jag tror inte en sekund på att man kan sätta generella regler. Hur banalt och vanligt det än må vara med kraschade förhållanden, så är de ju ändå unika från fall till fall.
En annan grej som också känns skapligt unik: jag har numera en ostbågsgul hall! Som är bara min! Yeey me.
Jag har dessutom ett eländigt CV när det kommer till dejter. De har varit försvinnande få, och ingen, ingen, har slutat med himlastormande passion. Och, på riktigt, det är väl ändå det man är ute efter om man går på en sådan? Eller åtminstone lite roligt göka. Jag har kammat noll på samtliga.
Som till exempel den med han jag lärde känna på Lunarstorm. Jaaa, jag hade ett konto på Lunarstorm. "Emelie the Heartbreaker" hette jag. Helt vanligt. Jag minns inte nu, men jag hoppas det var ett mått på min otroliga självdistans. Allafall. Vi sågs på Pelikan, han hade skrivit "du känner igen mig på den vita cowboyhatten". Ååååh, en kille med humor, tänkte jag. Ja, så när jag kom in i lokalen så satt han ju där. I vit cowboyhatt. Kärlek uppstod inte. Men en rätt så fin vänskap.
Men! När jag och K hade det som sämst, det där halvåret som ledde fram till vår slutliga separation någongång där i juni, så var jag faktiskt dödligt inställd på att aldrig mer bli tillsammans med någon någonsin igen. På riktigt! För första gången i mitt liv längtade jag efter att helt ensam få styra min vardag, jag var så trött på allt vad kompromissande hette. Singellivet framstod som en dröm och det var för mig en helt ny och världsrevolutionerande känsla. Och det låter så knäppt nu i efterhand, men som andra människor porrsurfar kunde jag i timmar våtdrömma om hur jag skulle köpa nytt porslin som bara var mitt och om en hall som var ostbågsgul av den enkla anledningen att jag ville ha den så.
Ja, så gick vi i kras jag och K, och efter bara några veckor så träffade jag så klart någon. Så klart! När följde livet någonsin den snitslade bana man stakat ut.
Det moraliseras något helt vansinnigt kring hur man bör gå vidare efter ett uppbrott, har ni tänkt på det? Varenda kotte har åsikter till höger och vänster, vissa självutnämnt supersmarta talar gärna om för en hur länge man bör vänta med ditten och datten, antal celibata månader som är kutym och det är rebound hit och självförverkligande dit. Eller de som tillhör andra lägret, de som ger rådet att man ska sexa upp allt som rör sig i någon sorts cleansing ritual.
Jag tror inte en sekund på att man kan sätta generella regler. Hur banalt och vanligt det än må vara med kraschade förhållanden, så är de ju ändå unika från fall till fall.
En annan grej som också känns skapligt unik: jag har numera en ostbågsgul hall! Som är bara min! Yeey me.
torsdag 27 januari 2011
Det är en förlossning, inte lobotomi (krönika v 4 Sthlm City)
Ni kanske inte visste detta, men jag har ju fostrat min treåring till ätstörning. Åh, min lilla mini-me. Jajamensan, det ska börjas i tid. Inte nog med, jag brukar även smita ut och festa på stan om nätterna medans min treåring ligger och trynar helt själv hemma i lägenheten. Hon sover supertungt, så det är verkligen ingen fara, och mamma måste ju "få sitt" också.
Eh. Nej. Så klart är inte detta sant.
"Jag vet inte hur jag ska säga det här, men jag kände att jag hellre ville berätta för dig än att du skulle få höra det av någon annan". Så började ett telefonsamtal från en god vän i somras. Jag var precis nyseparerad, utan jobb och en alldeles för dyr lägenhet som jag nu skulle betala helt själv, det regnade utanför fönstren och jag sa "hit me, det kan knappast bli värre!".
Åh, att jag aldrig kan hålla min trut. För de rykten min vän återberättade för mig var som tio medicinbollar i magen, skjutna med kanon på tre meters avstånd.
Jag ska inte hålla något brandtal till mitt försvar i det här forumet. Men det är väl klart att inget av detta är sant. Inte ett ord. Kom igen, det här är riktiga livet, MITT LIV, inte himla "Trainspotting".
Och det finns femtio grejer jag har dåligt samvete för vad gäller min mammaroll, men att jag skulle vara en "dålig" mamma eller förebild för min dotter... det finns inte på världskartan. Jag är grym!
Först började jag faktiskt gapskratta. Det var för absurt. Sedan infann sig den slutgiltiga känslan, som fortfarande sitter i ett drygt halvår senare, jag blev så oerhört himla ledsen. Och paranoid. Vem spred detta? Pratade de om mig på dagis? Och rasande. Jag rasade som en kvällstidnings-etta där hemma.
Och tillåt mig klumpa ihop de här människorna, de som frossade i detta göttiga, var det ingen av dem som reflekterade över att min dotter också har en pappa? Som är en exakt lika viktig beståndsdel i hennes liv? Att om jag var ute och svirade på Kåken en kväll, så låg mitt barn och sov, helt trygg och älskad hemma hos sin högst kapabla fantastiska pappi?
Det finns ingen belöning som väntar mig som förälder om jag tränger undan alla mina egna behov. Det enda som händer är att jag blir en ledsen människa och som följd på det, en ledsen mamma. Det skulle mitt barn märka, hur många ekologiskt godkända syltkakor vi än bakar tillsammans. Och tro mig, för det här vet jag, hon kommer bära det inom sig och ta på sig skulden.
Det handlar om att hitta en rimlig balans mellan det gamla jaget och det nya, och det är inte ens särskilt svårt om man bara besitter en smula sunt förnuft.
Jag vägrar gå med i den här sekten där mamman automatiskt ska vara någon sorts helig ko. Jag vägrar. Och jag blir vansinnig på det här föreställningen om att jag som förälder helt ska göra avkall på den person jag var innan. Det är en förlossning, inte lobotomi.
Eh. Nej. Så klart är inte detta sant.
"Jag vet inte hur jag ska säga det här, men jag kände att jag hellre ville berätta för dig än att du skulle få höra det av någon annan". Så började ett telefonsamtal från en god vän i somras. Jag var precis nyseparerad, utan jobb och en alldeles för dyr lägenhet som jag nu skulle betala helt själv, det regnade utanför fönstren och jag sa "hit me, det kan knappast bli värre!".
Åh, att jag aldrig kan hålla min trut. För de rykten min vän återberättade för mig var som tio medicinbollar i magen, skjutna med kanon på tre meters avstånd.
Jag ska inte hålla något brandtal till mitt försvar i det här forumet. Men det är väl klart att inget av detta är sant. Inte ett ord. Kom igen, det här är riktiga livet, MITT LIV, inte himla "Trainspotting".
Och det finns femtio grejer jag har dåligt samvete för vad gäller min mammaroll, men att jag skulle vara en "dålig" mamma eller förebild för min dotter... det finns inte på världskartan. Jag är grym!
Först började jag faktiskt gapskratta. Det var för absurt. Sedan infann sig den slutgiltiga känslan, som fortfarande sitter i ett drygt halvår senare, jag blev så oerhört himla ledsen. Och paranoid. Vem spred detta? Pratade de om mig på dagis? Och rasande. Jag rasade som en kvällstidnings-etta där hemma.
Och tillåt mig klumpa ihop de här människorna, de som frossade i detta göttiga, var det ingen av dem som reflekterade över att min dotter också har en pappa? Som är en exakt lika viktig beståndsdel i hennes liv? Att om jag var ute och svirade på Kåken en kväll, så låg mitt barn och sov, helt trygg och älskad hemma hos sin högst kapabla fantastiska pappi?
Det finns ingen belöning som väntar mig som förälder om jag tränger undan alla mina egna behov. Det enda som händer är att jag blir en ledsen människa och som följd på det, en ledsen mamma. Det skulle mitt barn märka, hur många ekologiskt godkända syltkakor vi än bakar tillsammans. Och tro mig, för det här vet jag, hon kommer bära det inom sig och ta på sig skulden.
Det handlar om att hitta en rimlig balans mellan det gamla jaget och det nya, och det är inte ens särskilt svårt om man bara besitter en smula sunt förnuft.
Jag vägrar gå med i den här sekten där mamman automatiskt ska vara någon sorts helig ko. Jag vägrar. Och jag blir vansinnig på det här föreställningen om att jag som förälder helt ska göra avkall på den person jag var innan. Det är en förlossning, inte lobotomi.
fredag 21 januari 2011
Jag svär jag aldrig blir 25 igen (krönika v 3 Sthlm City)
Jag vaknade av att han vände ryggen till. Det var sommar tidigt 2000-tal och på våren hade jag fått hjärtat utslitet ur kroppen i precis det här rummet. Hans sovrum. Morgonsolen strömmade in genom tunna vita gardiner, de fladdrade lite, balkongdörren var öppen. Mina läppar hade fortfarande sockrigt kladd från nattens Mojitos, min vänstra hand pryddes av en smetig Metropolis-stämpel.
Vi luktade alkohol och sex och jag ville så förtvivlat gärna dra fingertopparna längs hans ryggrad. Jag gjorde det inte den här morgonen, även sådana som jag kan lära sig av tidigare misstag. Jag gick upp i stället, för jag visste att han inte ville ha mej där, inte nu, inte egentligen. Men ännu var jag för hög av hans närhet och allt vi sagt och gjort kvällen innan, jag trängde undan trycket över bröstkorgen och kraschen jag visste skulle komma, som alltid kom. Men inte riktigt ännu.
Han var min fixa idé, jag visste det inte då men han skulle komma att dominera flera år av mitt liv. Alltid närvarande som en osalig ande intill mig. Jag slutade äta, jag började röka, varje sångtext handlade om oss två. Köpte jag en tröja var min första tanke "kommer han gilla mej i den här?". Jag var helt konsumerad. Tack gode gud att det inte fanns Facebook då. Jag raderade hans nummer gång på gång, men det var som multiplikationstabellen, jag kunde rabbla det i sömnen. Lönlöst. Jag stalkade alla hans hangouts. Så jävla genomskinligt. Jag var radiostyrd, en robot, med hans namn, röst och doft som enda programvara.
Han vaknade av mina rörelser i rummet. Och jag kunde den här proceduren så väl nu, säg inget av betydelse, kväv varje impuls att fråga om natten förändrat någonting. "Älskar du mig nu?". Så vi fnissade och hade en skämtsam jargong, medans jag yrvaken och snubblig tassade runt för att plocka upp mina kläder som låg vid den öppna balkongdörren. På det halvår som gått sedan jag gråtande flydde lägenheten och med tårarna rinnande planlöst vandrat Götgatan mot ingenstans, hade jag gått ner femton kilo. Mina höftben stod ut och lämnade mjuka håligheter mellan trosa och hud när jag lätt poserande drog tröjan över huvudet. Jag stod i motljus, solstrålarna dansade över min blekhet. Jag visste att jag var snygg. Jag visste att han tyckte jag var snygg.
"Synd att du blivit så jävla vacker efter att vi gjort slut". Han log som bara han kunde när han sa det. Ur stereon sjöng Ryan Adams "It's harder now that it's over". Och så gick jag ut genom dörren, ut på Söders gator, med den nu så bekanta klumpen i magen, ännu bara stor som en tennisboll, lavinartat växande för varje steg. Om femtio meter skulle den skymma solen. Ett svart hål jag själv skapat. Helt på egen hand. Jag kan vara väldigt övertygande.
Han hade sagt han skulle till Berns på kvällen. I mitt huvud planerade jag redan outfit.
Vi luktade alkohol och sex och jag ville så förtvivlat gärna dra fingertopparna längs hans ryggrad. Jag gjorde det inte den här morgonen, även sådana som jag kan lära sig av tidigare misstag. Jag gick upp i stället, för jag visste att han inte ville ha mej där, inte nu, inte egentligen. Men ännu var jag för hög av hans närhet och allt vi sagt och gjort kvällen innan, jag trängde undan trycket över bröstkorgen och kraschen jag visste skulle komma, som alltid kom. Men inte riktigt ännu.
Han var min fixa idé, jag visste det inte då men han skulle komma att dominera flera år av mitt liv. Alltid närvarande som en osalig ande intill mig. Jag slutade äta, jag började röka, varje sångtext handlade om oss två. Köpte jag en tröja var min första tanke "kommer han gilla mej i den här?". Jag var helt konsumerad. Tack gode gud att det inte fanns Facebook då. Jag raderade hans nummer gång på gång, men det var som multiplikationstabellen, jag kunde rabbla det i sömnen. Lönlöst. Jag stalkade alla hans hangouts. Så jävla genomskinligt. Jag var radiostyrd, en robot, med hans namn, röst och doft som enda programvara.
Han vaknade av mina rörelser i rummet. Och jag kunde den här proceduren så väl nu, säg inget av betydelse, kväv varje impuls att fråga om natten förändrat någonting. "Älskar du mig nu?". Så vi fnissade och hade en skämtsam jargong, medans jag yrvaken och snubblig tassade runt för att plocka upp mina kläder som låg vid den öppna balkongdörren. På det halvår som gått sedan jag gråtande flydde lägenheten och med tårarna rinnande planlöst vandrat Götgatan mot ingenstans, hade jag gått ner femton kilo. Mina höftben stod ut och lämnade mjuka håligheter mellan trosa och hud när jag lätt poserande drog tröjan över huvudet. Jag stod i motljus, solstrålarna dansade över min blekhet. Jag visste att jag var snygg. Jag visste att han tyckte jag var snygg.
"Synd att du blivit så jävla vacker efter att vi gjort slut". Han log som bara han kunde när han sa det. Ur stereon sjöng Ryan Adams "It's harder now that it's over". Och så gick jag ut genom dörren, ut på Söders gator, med den nu så bekanta klumpen i magen, ännu bara stor som en tennisboll, lavinartat växande för varje steg. Om femtio meter skulle den skymma solen. Ett svart hål jag själv skapat. Helt på egen hand. Jag kan vara väldigt övertygande.
Han hade sagt han skulle till Berns på kvällen. I mitt huvud planerade jag redan outfit.
torsdag 13 januari 2011
Vad ska det hända för skit idarå? (krönika Sthlm city v 2 2011)
Jag är liksom inte gjord för att vara komplett lycklig. Jag blir superduperstressad de stunder då jag närmar mig den själsliga statusen "tillfreds med livet", för då vet jag ju att jag bara är dagar, minuter, från att något ska gå käpprätt åt skogen. Och det är inte som att jag koketterar kring misär heller, inte längre. Förut kunde jag se tillbaka på en tid av tårar och hjärtesmärta och berätta om det med samma nostalgiska ordalag och tilltal som andra berättar om första barnets födsel eller en väldigt lyckad sexuell upplevelse. Numera kan jag uppskatta ett perfekt ögonblick. Men de stunderna rinner av mig, som bra kritik ungefär. Jag tror på en försiktigt negativ livssyn - och en förhoppning om att bli positivt överraskad i stället.
Vilket inte på något vis gör mig till en deprimerad eller tragisk person. Eller jo, finns säkert en del drös tragiska drag hos mej, men jag tror inte att det är det svartsynta som är bland de mest markanta bland just dem. Jag brukar identifiera mig med hon äldre damen i filmen "Masjävlar", jag tycker hon drämmer huvudet på spiken när hon sitter med sin kopp kaffe en morgon, lite håglöst tittar ut genom fönstret, drar in ett andetag och i utandningen klämmer ut ett "jahapp... vad ska det hända för skit i dag då?". Haha, jag tycker det är fantastiskt humoristiskt och befriande.
För det finns så klart inget sexigt eller ens tilltalande hos regelrätt bittra människor. Jag är varken bitter eller självömkande. Jag är den förste att börja skratta åt mina egna tillkortakommanden och grodor, och det är väl det som räddar mig från att bli en fullfjädrad bitterfitta eller energidränerande cyniker. Klart det är kul att vara glad! Jag har bara problem med den här urskiljningslösa glädjen, den hämningslösa oreflekterande jublande lusten till livet.
Jag var tillsammans med en kille en gång som var obehärskat positiv, och jag tyckte det var helt vansinnigt provocerande. Han hade, på allvar, en vana att varje morgon vakna upp och tänka: " i dag ska bli den bästa dagen i mitt liv". Gud. The pressure? Och liksom... naivt? Visst, fin målsättning, men det håller ju inte i längden. Tycker det är som att lägga ett sjysst krokben för sig själv. Varje dag dessutom. Nä, då inbillar jag mig att det är mer realistiskt att vakna neutral, man kanske inte behöver tänka som hon i "Masjävlar", men ändå liksom förutsätta att nåt kommer gå åt helvete. Tänk så glad man är när man går och lägger sig sen på kvällskröken och man kan konstatera att man överlevde ännu en dag, och riktigt kul var det dessutom. Somna med en positiv känsla. Och med ett "vad ska det hända för skit i morgon då" vilande i huvudet, och ändå känna en sorts tillförsikt till den kommande dagen.
Vi har alla våra knep för att hantera livet. Och det här är mitt.
Uppdatering: Haha FAN! Det är ju inte alls tanten som säger så, det är ju en gubbe och i en helt annan situation. Jag och research asså. Men i mitt huvud har jag skapat tröst hos den här (imaginära) scenen jag beskriver ovan. Jag tänker på den minst en gång i veckan, påhittad eller inte. Så får det vara. Men fan ändå.
Vilket inte på något vis gör mig till en deprimerad eller tragisk person. Eller jo, finns säkert en del drös tragiska drag hos mej, men jag tror inte att det är det svartsynta som är bland de mest markanta bland just dem. Jag brukar identifiera mig med hon äldre damen i filmen "Masjävlar", jag tycker hon drämmer huvudet på spiken när hon sitter med sin kopp kaffe en morgon, lite håglöst tittar ut genom fönstret, drar in ett andetag och i utandningen klämmer ut ett "jahapp... vad ska det hända för skit i dag då?". Haha, jag tycker det är fantastiskt humoristiskt och befriande.
För det finns så klart inget sexigt eller ens tilltalande hos regelrätt bittra människor. Jag är varken bitter eller självömkande. Jag är den förste att börja skratta åt mina egna tillkortakommanden och grodor, och det är väl det som räddar mig från att bli en fullfjädrad bitterfitta eller energidränerande cyniker. Klart det är kul att vara glad! Jag har bara problem med den här urskiljningslösa glädjen, den hämningslösa oreflekterande jublande lusten till livet.
Jag var tillsammans med en kille en gång som var obehärskat positiv, och jag tyckte det var helt vansinnigt provocerande. Han hade, på allvar, en vana att varje morgon vakna upp och tänka: " i dag ska bli den bästa dagen i mitt liv". Gud. The pressure? Och liksom... naivt? Visst, fin målsättning, men det håller ju inte i längden. Tycker det är som att lägga ett sjysst krokben för sig själv. Varje dag dessutom. Nä, då inbillar jag mig att det är mer realistiskt att vakna neutral, man kanske inte behöver tänka som hon i "Masjävlar", men ändå liksom förutsätta att nåt kommer gå åt helvete. Tänk så glad man är när man går och lägger sig sen på kvällskröken och man kan konstatera att man överlevde ännu en dag, och riktigt kul var det dessutom. Somna med en positiv känsla. Och med ett "vad ska det hända för skit i morgon då" vilande i huvudet, och ändå känna en sorts tillförsikt till den kommande dagen.
Vi har alla våra knep för att hantera livet. Och det här är mitt.
Uppdatering: Haha FAN! Det är ju inte alls tanten som säger så, det är ju en gubbe och i en helt annan situation. Jag och research asså. Men i mitt huvud har jag skapat tröst hos den här (imaginära) scenen jag beskriver ovan. Jag tänker på den minst en gång i veckan, påhittad eller inte. Så får det vara. Men fan ändå.
måndag 13 december 2010
Noll fighting spirit (krönika vecka 48)
Jag har egentligen aldrig kämpat för någonting. Det tragiska svaret på "varför då?" är att jag aldrig riktigt haft någon storslagen dröm att uppfylla, inga högre ambitioner. Det är himla sorgligt.
Jag har en teori om var den kommer i från. Den här lättjan. Min avsaknad av kämparanda. Glöd eller vad man nu väljer att kalla det. Jo, så här: Jag har alltid burit på en inneboende vilja att ständigt vara till lags, inte ställa till besvär. Ända sedan jag var jätteliten. Jag ville vara omtyckt. Se mig, älska mig. Kolla vad snäll, duktig och gullig jag är. Ställde mig lydigt i ledet, ifrågasatte aldrig. Vågade inte käfta emot. Var hela tiden rädd att bli påkommen som en bluff, en fejk. Men jag lärde mig att om man bara är glad och följsam, så löser sig det mesta. Och på så vis skapades en sådan som jag. Jag tar det som erbjuds. Och jag försöker alltid vara bäst på det jag gör, jag är ingen slacker, men att sträcka mig längre, att ha ett högre uppsatt mål, det ligger inte i min natur. För man kan ju misslyckas då och ingen gillar en förlorare. Och man kan inte förlora om man inte satsar, right?
Men detta är så klart bara halva sanningen. När det kommer till kärleksrelationer har jag i perioder stångat mig blodig. Jag har kämpat, gråtit, övertalat, pläderat. Krälat tills mina knän, armbågar, ja till och med själen fått skrubbsår. För kärleksjäveln går emot hela min livstaktik, den är inte safe, jag kan förlora. Min hjärna får kortslutning och den ovana maktlösheten gör mig uppslukad och blind. Och merparten av de där förhållandena jag så envist kämpat för har sällan varit någonting att ha. Superskruttiga till och med, och det vet jag även när jag krigar för dem som mest. Det är liksom inte det viktiga. Jag vet bara att jag måste ha, jag måste få behålla, jag klamrar mig fast vid det dåliga och vill göra det bra. Göra om, göra rätt (se mig, älska mig).
Och jag har funderat rätt mycket på detta. För det är ju helt bananas att en fullt fungerande och hyfsat intelligent 34-åring fortsätter att lägga så mycket energi och tankekraft på något så klyschigt som... snubbar.
Fast ändå. Jag är knappast ensam om att känna så här. Och faktiskt, kanske är det så, att jag på riktigt kämpar järnet hela tiden, inom livets alla områden - bara det att när det kommer till kärlek är det ohållbart att "nöja sig". Det måste kännas 100% rätt, och de gånger det klaffar är det oslagbart. Vilket också är anledningen till att man gång på gång är villig att bloda ner sig.
Jag har en teori om var den kommer i från. Den här lättjan. Min avsaknad av kämparanda. Glöd eller vad man nu väljer att kalla det. Jo, så här: Jag har alltid burit på en inneboende vilja att ständigt vara till lags, inte ställa till besvär. Ända sedan jag var jätteliten. Jag ville vara omtyckt. Se mig, älska mig. Kolla vad snäll, duktig och gullig jag är. Ställde mig lydigt i ledet, ifrågasatte aldrig. Vågade inte käfta emot. Var hela tiden rädd att bli påkommen som en bluff, en fejk. Men jag lärde mig att om man bara är glad och följsam, så löser sig det mesta. Och på så vis skapades en sådan som jag. Jag tar det som erbjuds. Och jag försöker alltid vara bäst på det jag gör, jag är ingen slacker, men att sträcka mig längre, att ha ett högre uppsatt mål, det ligger inte i min natur. För man kan ju misslyckas då och ingen gillar en förlorare. Och man kan inte förlora om man inte satsar, right?
Men detta är så klart bara halva sanningen. När det kommer till kärleksrelationer har jag i perioder stångat mig blodig. Jag har kämpat, gråtit, övertalat, pläderat. Krälat tills mina knän, armbågar, ja till och med själen fått skrubbsår. För kärleksjäveln går emot hela min livstaktik, den är inte safe, jag kan förlora. Min hjärna får kortslutning och den ovana maktlösheten gör mig uppslukad och blind. Och merparten av de där förhållandena jag så envist kämpat för har sällan varit någonting att ha. Superskruttiga till och med, och det vet jag även när jag krigar för dem som mest. Det är liksom inte det viktiga. Jag vet bara att jag måste ha, jag måste få behålla, jag klamrar mig fast vid det dåliga och vill göra det bra. Göra om, göra rätt (se mig, älska mig).
Och jag har funderat rätt mycket på detta. För det är ju helt bananas att en fullt fungerande och hyfsat intelligent 34-åring fortsätter att lägga så mycket energi och tankekraft på något så klyschigt som... snubbar.
Fast ändå. Jag är knappast ensam om att känna så här. Och faktiskt, kanske är det så, att jag på riktigt kämpar järnet hela tiden, inom livets alla områden - bara det att när det kommer till kärlek är det ohållbart att "nöja sig". Det måste kännas 100% rätt, och de gånger det klaffar är det oslagbart. Vilket också är anledningen till att man gång på gång är villig att bloda ner sig.
måndag 6 december 2010
The ghost of christmas past (krönika vecka 47)
Julen tog fram det absolut sämsta i mig när jag var yngre. Det där med att det tindrar av glädje i varje barns öga på julafton? Nog tindrade det alltid... av lysten girighet. Det var ett evigt kalkylerande, man satt där med sina julklappar som tomten precis delat ut, fortfarande oöppnade och hela tiden med ett kritiskt öga på syskonens högar i famnen. Hallå, nu har ju faktiskt Agnes SJU fler paket än jag! Mmhmm, och sen så slet man av omslagspappret, rev upp sina nya prylar och återigen satte räkneverket igång. Hallå, nu fick ju Svante faktiskt ett himla Nintendo 64 bitars med en miljard tillhörande spel, ska mitt tiopack strumpor och ett ridläger motsvara det, vad är det frågan om, ni älskar honom mer! Jag har fem syskon, och jag vågar mig på att säga att vi nog alla hade de här tankarna i bakhuvudet. Och "vissa av oss" var inte främmande för att yppa detta högt och ljudligt. Minns ni det där klippet på ungen som bryter ihop och lackar ur helt hysteriskt på ett par supertrista gummistövlar han får av tomten? Total igenkänningsfaktor. Det hade kunnat filmas valfri jul hos casa Thorén.
Och jag har fortsatt att se på julklappar på samma krassa sätt. Man byter liksom bara pengar med varandra? Jag är typen som fram tills för bara några år sedan alltid gav ett presentkort , "här, köp dej nåt snyggt, själv orkar jag inte". Fast det var ju inte så jag tänkte, jag utgick ifrån mig själv och de otaliga gånger som någon familjemedlem "tänkt till", hmm, Emelie, hon är ju lite fräsig, jag köper nåt fräsigt. Så satt man där på julafton med nån himla fräsig kråsblus, nåt med fjädrar eller varför inte ett par helt vanliga fräsiga hot pants. Min tanke var liksom att bespara mina nära och kära detta. Det här med att le tillkämpat och tvingas säga "åh, vad fiiiiiin...". Plus lite lathet. Okej, rätt mycket lathet.
Sedan så träffade jag mitt ex och han och hans familj hade en helt annan inställning. Där skulle det finnas en tanke bakom presenten, summa spenderad var totalt oviktig, det fick gärna vara något man tillverkat själv. Eh va? Vadå, skulle jag rita en teckning? Det slutade med att jag stickade en rätt sorgligt tillverkad halsduk till honom. Men han blev jätteglad, och jag började förstå själva grejen med deras sätt att tänka.
Nu har jag hamnat i ett slags mellanläge. Mer tanke, mindre köpande för köpandets skull. Hanna däremot. Förra julen hade hon jublat över en skruttigt inslagen toapappersrulle. Jag har en gnagande känsla av att de dagarna är över.
Och jag har fortsatt att se på julklappar på samma krassa sätt. Man byter liksom bara pengar med varandra? Jag är typen som fram tills för bara några år sedan alltid gav ett presentkort , "här, köp dej nåt snyggt, själv orkar jag inte". Fast det var ju inte så jag tänkte, jag utgick ifrån mig själv och de otaliga gånger som någon familjemedlem "tänkt till", hmm, Emelie, hon är ju lite fräsig, jag köper nåt fräsigt. Så satt man där på julafton med nån himla fräsig kråsblus, nåt med fjädrar eller varför inte ett par helt vanliga fräsiga hot pants. Min tanke var liksom att bespara mina nära och kära detta. Det här med att le tillkämpat och tvingas säga "åh, vad fiiiiiin...". Plus lite lathet. Okej, rätt mycket lathet.
Sedan så träffade jag mitt ex och han och hans familj hade en helt annan inställning. Där skulle det finnas en tanke bakom presenten, summa spenderad var totalt oviktig, det fick gärna vara något man tillverkat själv. Eh va? Vadå, skulle jag rita en teckning? Det slutade med att jag stickade en rätt sorgligt tillverkad halsduk till honom. Men han blev jätteglad, och jag började förstå själva grejen med deras sätt att tänka.
Nu har jag hamnat i ett slags mellanläge. Mer tanke, mindre köpande för köpandets skull. Hanna däremot. Förra julen hade hon jublat över en skruttigt inslagen toapappersrulle. Jag har en gnagande känsla av att de dagarna är över.
måndag 29 november 2010
Dom där jag kommer ifrån (krönika vecka 46)
När jag var nio fick jag en ny kompis. Hon bodde i radhus, med en mamma, pappa och storasyster. De åt saker som kött och potatis, alltid med sås. Hennes rum var fullt av pyssel, hennes hår glänsande flätat. Jag älskade att vara hemma hos min nya vän. Tills dagen då jag hörde hennes storasyster kalla mej "den där skitungen".
Då förstördes någonting inuti mig. Någonting gick sönder och det är fortfarande trasigt. Orden satte en redan gnagande känsla i rullning, att jag var annorlunda, lite sämre. För jag "visste" ju att hon inte menade det som vilket skällsord som helst. Jag var SMUTSIG. En skitunge som hade fattiga kläder, som kom från ett ensamstående morsa-hem, som bodde på betong-Åkra, som alltid luktade av singelmammans John Silver med filter. Jag var något äckligt i hennes ögon.
Nu lägger jag så klart extremt stor vikt vid den här kommentaren från en trettonåring, slafsigt utslängda ord som inte ens var menade för mina öron. Men det var också en del av vad som gjorde det så förfärligt, för i min värld blev detta vad exakt alla andra sa om mig bakom min rygg. Pling plong på ytterdörren! In flyttade mina nya vänner Skammen och Viljan att vara exakt som alla andra.
Jag började skämmas. Skämdes över våra kala väggar, Kate Bush- och David Bowie-skivorna, över mammas jeans och skinnjacka, över att vi inte hade någon video och för vår kyl där det bara stod ketchup, smör och mjölk. Över att vi aldrig hade balsam och att kattens låda luktade kiss.
Pappa var någonstans i bakgrunden, totalt glorifierad och helt utan fel i mina ögon. Mamma var där, och fick ta all min skit. Mamma som jobbade i fabrik, som varje morgon sedan jag var två år gammal cyklat med mig i barnsadeln till dagis på andra sidan stan, hämtat mig trött och utjobbad, i snö, regn och sol. Min mamma som blev singelmorsa vid 21 års ålder. Herregud. Klart som fan att hon hade jeans och inte pressvecksbyxor som de andra mammorna som jobbade på bank hade.
I dag är jag superstolt över henne. Min fina starka mamma. Och pappa, men vår historia är en helt annan. Kan till och med känna en yttepyttestolt känsla över mig själv och den jag blivit.
Och trettio år senare lever betydligt fler kids utanför kärnfamiljen. Min unge till exempel. Viljestarka, envisa, kloka Hanna. Som suckar över årstidens alla ytterkläder och säger "mamma, vintern är ett mysterium, vi måste verkligen lösa det". Ett helt eget universum rymt på knappa en meter. Som på frågan om vilken hennes favoritkorv är glatt och rappt som attan svarar: "bajskorven!".
Jag ska kämpa mig näsblodig för att hon aldrig någonsin ska skämmas för den hon är och var hon kommer i från.
Då förstördes någonting inuti mig. Någonting gick sönder och det är fortfarande trasigt. Orden satte en redan gnagande känsla i rullning, att jag var annorlunda, lite sämre. För jag "visste" ju att hon inte menade det som vilket skällsord som helst. Jag var SMUTSIG. En skitunge som hade fattiga kläder, som kom från ett ensamstående morsa-hem, som bodde på betong-Åkra, som alltid luktade av singelmammans John Silver med filter. Jag var något äckligt i hennes ögon.
Nu lägger jag så klart extremt stor vikt vid den här kommentaren från en trettonåring, slafsigt utslängda ord som inte ens var menade för mina öron. Men det var också en del av vad som gjorde det så förfärligt, för i min värld blev detta vad exakt alla andra sa om mig bakom min rygg. Pling plong på ytterdörren! In flyttade mina nya vänner Skammen och Viljan att vara exakt som alla andra.
Jag började skämmas. Skämdes över våra kala väggar, Kate Bush- och David Bowie-skivorna, över mammas jeans och skinnjacka, över att vi inte hade någon video och för vår kyl där det bara stod ketchup, smör och mjölk. Över att vi aldrig hade balsam och att kattens låda luktade kiss.
Pappa var någonstans i bakgrunden, totalt glorifierad och helt utan fel i mina ögon. Mamma var där, och fick ta all min skit. Mamma som jobbade i fabrik, som varje morgon sedan jag var två år gammal cyklat med mig i barnsadeln till dagis på andra sidan stan, hämtat mig trött och utjobbad, i snö, regn och sol. Min mamma som blev singelmorsa vid 21 års ålder. Herregud. Klart som fan att hon hade jeans och inte pressvecksbyxor som de andra mammorna som jobbade på bank hade.
I dag är jag superstolt över henne. Min fina starka mamma. Och pappa, men vår historia är en helt annan. Kan till och med känna en yttepyttestolt känsla över mig själv och den jag blivit.
Och trettio år senare lever betydligt fler kids utanför kärnfamiljen. Min unge till exempel. Viljestarka, envisa, kloka Hanna. Som suckar över årstidens alla ytterkläder och säger "mamma, vintern är ett mysterium, vi måste verkligen lösa det". Ett helt eget universum rymt på knappa en meter. Som på frågan om vilken hennes favoritkorv är glatt och rappt som attan svarar: "bajskorven!".
Jag ska kämpa mig näsblodig för att hon aldrig någonsin ska skämmas för den hon är och var hon kommer i från.
tisdag 23 november 2010
"...pasta blir bra" (krönika vecka 45)
En av många indikatorer att ett av mina tidigare förhållanden var över, var när min kille vaknade efter en utekväll och jag frågade om det hänt något kul i går. Han svarade med ett snällt men likgiltigt "nää". En kvart senare ringde en av hans polare och jag hör honom säga, med den där glada rösten så sällan riktad mot mig nuförtiden: "asså vet du, det sjukaste hände igår, haha...".
Det kanske låter dramatiskt, men att han för sitt liv inte kunde komma på något värt att berätta för mig, som delade hans liv och vardag, men som på given signal inför någon annan lyste upp som en jävla julgran och fylldes av bubblande berättarlust... Det tog liksom knäcken på mig. Och vårt förhållande.
Hur kommer det sig att man aldrig tröttar ut samtalsämnen med sina kompisar? Jag har bästisar jag har haft så nära det bara går i flera år, och vi har alltid något nytt att älta, prata om, diskutera, skratta åt. Det har gått eoner av tid och jag blir fortfarande förvånad över vad de kläcker ur sig, blir tagen på bar gärning av deras knivskarpa iakttaganden, är alltid ivrig att höra vad de ska säga härnäst. De talar, jag lyssnar, tar in, inspireras, följer.
Så varför är det då så svårt att bibehålla samma form av respekt och fortsatta nyfikenhet i ett parförhållande? Jag har haft fyra längre förhållanden och de har alltid glidit in i tystnaden ju längre tiden gått.
Det börjar alltid likadant. Jag lär känna en helt ny människa, andas och lever den nya personen, vill veta exakt allt. Tröttheten infinner sig aldrig, man är uppe hela natten, tittar djupt i varandras ögon mellan hångel och pratiprati. "Åh snälla kan du inte berätta lite mer om din hockeykarriär, gärna detaljerade beskrivningar av exakt alla mål du gjort" är inte en ovanlighet eller ens en lögn ur min mun. Snabbspola sex månader, om ens det, och diskussionerna och de innerliga pratstunderna är som bortblåsta. Topp tre svar: "aah okej", "pasta blir bra", "jag har redan sett den".
Jag är inte så dum att jag tror att detta enbart är Hans fel. Eller ett ovanligt fenomen. Och jag inser ju också att efter förälskelsens initiella fas, så övergår fjärilarna till något mer lugnt och tryggt, man får inte samma kickar av denna alltjämt så underbara person. Och inte han av mig heller. Det kallas vardag. Jag älskar vardag! Och jag menar inte att man inte ska kunna vara ensamma tillsammans. Det är superfint att kunna sitta i varsin ända av soffan uppslukad av varsin aktivitet. Men när samtalet helt försvinner?
Fast det är väl en av de saker de där smarta personerna menar när de säger att man måste "jobba" på sitt förhållande. Kämpa med att ständigt försöka se sin snubbe med nya fräscha ögon. Inte stelna. Det ska jag tänka på nästa gång. För jag vill ha julgran varje dag.
Det kanske låter dramatiskt, men att han för sitt liv inte kunde komma på något värt att berätta för mig, som delade hans liv och vardag, men som på given signal inför någon annan lyste upp som en jävla julgran och fylldes av bubblande berättarlust... Det tog liksom knäcken på mig. Och vårt förhållande.
Hur kommer det sig att man aldrig tröttar ut samtalsämnen med sina kompisar? Jag har bästisar jag har haft så nära det bara går i flera år, och vi har alltid något nytt att älta, prata om, diskutera, skratta åt. Det har gått eoner av tid och jag blir fortfarande förvånad över vad de kläcker ur sig, blir tagen på bar gärning av deras knivskarpa iakttaganden, är alltid ivrig att höra vad de ska säga härnäst. De talar, jag lyssnar, tar in, inspireras, följer.
Så varför är det då så svårt att bibehålla samma form av respekt och fortsatta nyfikenhet i ett parförhållande? Jag har haft fyra längre förhållanden och de har alltid glidit in i tystnaden ju längre tiden gått.
Det börjar alltid likadant. Jag lär känna en helt ny människa, andas och lever den nya personen, vill veta exakt allt. Tröttheten infinner sig aldrig, man är uppe hela natten, tittar djupt i varandras ögon mellan hångel och pratiprati. "Åh snälla kan du inte berätta lite mer om din hockeykarriär, gärna detaljerade beskrivningar av exakt alla mål du gjort" är inte en ovanlighet eller ens en lögn ur min mun. Snabbspola sex månader, om ens det, och diskussionerna och de innerliga pratstunderna är som bortblåsta. Topp tre svar: "aah okej", "pasta blir bra", "jag har redan sett den".
Jag är inte så dum att jag tror att detta enbart är Hans fel. Eller ett ovanligt fenomen. Och jag inser ju också att efter förälskelsens initiella fas, så övergår fjärilarna till något mer lugnt och tryggt, man får inte samma kickar av denna alltjämt så underbara person. Och inte han av mig heller. Det kallas vardag. Jag älskar vardag! Och jag menar inte att man inte ska kunna vara ensamma tillsammans. Det är superfint att kunna sitta i varsin ända av soffan uppslukad av varsin aktivitet. Men när samtalet helt försvinner?
Fast det är väl en av de saker de där smarta personerna menar när de säger att man måste "jobba" på sitt förhållande. Kämpa med att ständigt försöka se sin snubbe med nya fräscha ögon. Inte stelna. Det ska jag tänka på nästa gång. För jag vill ha julgran varje dag.
måndag 15 november 2010
Dörrarna (krönika vecka 44)
Jag har tänkt mycket på dörrar i olika former den senaste tiden. Både fysiska sådana och rent metaforiska. Det började i fredags då jag och Hanna hade fredagsmys. Jag vet, ett hemskt begrepp på en härlig företeelse, men det är här för att stanna. Och det är bättre än det ruskiga ordet "livspusslet" alla fall. Bara att bita ihop. Vi kollade på "Monsters inc", en tecknad rulle som innehåller en himla massa dörrar.
Från ingenstans kom en bild från barndomen upp i huvudet, av mig i varma vinterkläder och redan svettig överkropp, på väg ut på gården. Mamma står på huk framför mig, jag hänger med hela min kroppsvikt i dörrhandtaget på vår ytterdörr till trean vi hyr i betongghettot kallat Jakobsberg i Sala. Kanske är fem år. Vi kramar varandra och säger vant, som på rutin, "älskar dig" i kör. När slutade vi med det? Jag kan inte minnas något annat tillfälle sedan dess när de där orden växlats mellan mig och min fina mammi.
Och sen var det som en fördämning brakade samman, dörr-relaterade prylar bara forsade fram. Som att jag fortfarande får en impuls att ropa "hej hej, jag är hemma!" när jag kommer innanför min egen ytterdörr här i Skanstull. Jag vet ju att lägenheten är tom, Kalle står inte där och steker sina (förbannade) vegetariska biffar, Hanna kommer inte komma kutande runt hörnet och kasta sig runt mina ben. Som att frasen sitter i armens muskelminne varje gång jag öppnar dörren. Jag lyckas alltid hindra mig själv, och tur är väl det. Att höra orden eka ut i tomheten skulle vara förfärligt.
Eller mitt livs Melrose Place-moment, när jag helt vansinnigt via porttelefonen kräver att få komma in i mitt ex's lägenhet, vi hade gjort slut samma vecka och jag bara visste, VISSTE, att han hade någon där. Sen insåg jag att jag hade hans extranyckel kvar. Rusade upp för trapporna. Låste upp dörren. Och jag hade rätt fastän jag så gärna ville ha haft fel.
När jag var yngre var jag helt besatt i filmen "Sliding doors". Dels för att jag var kär i John Hannah, den manliga huvudrollen, ni vet han som läser den oerhört sorgliga dikten av W. H. Auden på begravningen i "Fyra bröllop och en begravning". Men mest själva upplägget, vad skulle hända om jag inte hunnit med just den tunnelbanan? Jag blir fortfarande helt snurrig när jag tänker på det.
Hisnande tankar, jag vet att du tänkt dem. Alla de där dörrarna, vägskälen, händelserna, som leder till platsen där man befinner sig i dag.
Och just i det exakta nuet tänker jag på dörren vars extranyckel jag ibland får låna. Och han som lånar ut den. Han vars hela existens är ytterligare en dörr.
Dörrar alltså. Vilken grej.
Och som en parantes. Jag gillar verkligen inte The Doors. För mycket orglar och skit. Ville bara få det sagt.
Från ingenstans kom en bild från barndomen upp i huvudet, av mig i varma vinterkläder och redan svettig överkropp, på väg ut på gården. Mamma står på huk framför mig, jag hänger med hela min kroppsvikt i dörrhandtaget på vår ytterdörr till trean vi hyr i betongghettot kallat Jakobsberg i Sala. Kanske är fem år. Vi kramar varandra och säger vant, som på rutin, "älskar dig" i kör. När slutade vi med det? Jag kan inte minnas något annat tillfälle sedan dess när de där orden växlats mellan mig och min fina mammi.
Och sen var det som en fördämning brakade samman, dörr-relaterade prylar bara forsade fram. Som att jag fortfarande får en impuls att ropa "hej hej, jag är hemma!" när jag kommer innanför min egen ytterdörr här i Skanstull. Jag vet ju att lägenheten är tom, Kalle står inte där och steker sina (förbannade) vegetariska biffar, Hanna kommer inte komma kutande runt hörnet och kasta sig runt mina ben. Som att frasen sitter i armens muskelminne varje gång jag öppnar dörren. Jag lyckas alltid hindra mig själv, och tur är väl det. Att höra orden eka ut i tomheten skulle vara förfärligt.
Eller mitt livs Melrose Place-moment, när jag helt vansinnigt via porttelefonen kräver att få komma in i mitt ex's lägenhet, vi hade gjort slut samma vecka och jag bara visste, VISSTE, att han hade någon där. Sen insåg jag att jag hade hans extranyckel kvar. Rusade upp för trapporna. Låste upp dörren. Och jag hade rätt fastän jag så gärna ville ha haft fel.
När jag var yngre var jag helt besatt i filmen "Sliding doors". Dels för att jag var kär i John Hannah, den manliga huvudrollen, ni vet han som läser den oerhört sorgliga dikten av W. H. Auden på begravningen i "Fyra bröllop och en begravning". Men mest själva upplägget, vad skulle hända om jag inte hunnit med just den tunnelbanan? Jag blir fortfarande helt snurrig när jag tänker på det.
Hisnande tankar, jag vet att du tänkt dem. Alla de där dörrarna, vägskälen, händelserna, som leder till platsen där man befinner sig i dag.
Och just i det exakta nuet tänker jag på dörren vars extranyckel jag ibland får låna. Och han som lånar ut den. Han vars hela existens är ytterligare en dörr.
Dörrar alltså. Vilken grej.
Och som en parantes. Jag gillar verkligen inte The Doors. För mycket orglar och skit. Ville bara få det sagt.
onsdag 10 november 2010
Den där jävla skulden (krönika vecka 43)
Jag har en blogg. En där jag skriver utan att tänka, bara slänger ut känslor till höger och vänster, de får hamna lite hur de vill. Ut med skiten bara. Ofta handlar det om att vara morsa. Vilket var hela syftet med bloggen från början, jag behövde en slasktratt att bara ösa ur mej i. Jag hycklade aldrig med min osäkerhet, inte då och inte nu, jag koketterar snarare runt den.
Paradoxalt nog frågar folk mig om råd. Det får mig alltid att häpna. Jag är ingen supermorsa att se upp till. Jag bara hankar mig fram, önskar att det hade funnits någon himla licens att söka, ett körkort att ta. Något jag hade kunnat peka på, "nämen kolla, jag är faktiskt bra nog att kunna axla det här ansvaret". Inte inför andra, men jag själv hade gärna velat ha ett sådant intyg att luta mig emot ibland när det är som svårast.
Du ska vara så mycket som mamma i dag (klyscha, jag vet). Du ska baka surdegsbröd och festliga cupcakes, gå på yoga, ha en jobbkarriär, ett hem fullt av retrohippa danska möbler, anordna spexiga barnkalas med tokiga teman. Och mitt i allt detta ska du behålla dig själv. Din humor. Din vilja att himla överleva. Och givetvis ska du vara lika snygg som innan du blev morsa. Knulla lika bra. Och lika ofta.
Verkligheten ser ju inte ut så. Och det förstår man ju. Man förstår som vuxen att ingen ser ut som tjejerna i reklamkampanjerna eller bor i ständigt renskrubbade designerhem med evigt färska snittblommor på det (oerhört fula) plastbordet från Kartell. Men allt intellekt i världen hindrar inte att man likförbannat påverkas och drunknar i ett hav av krav, små små svidande nålstick i vardagen, en röst som viskar att man borde vara mer. Och detta är så klart inte något endast förbehållet morsor, men jag skulle tro att vi snackar en ökning med 700% i ångeststyrka efter att man ploppat ut ett litet underverk till världen.
Och det är ju det här med skulden. Detta förbannade ok på en förälders axlar. Att alltid känna att man kunde gjort lite mer, lyssnat lite mer, funnits till lite mer. Men vad man måste inse är att en föräldraroll inte automatiskt suddar ut den du fram tills dess varit i tjugo, tjugofem, trettio år. Du har samma barnsliga och egoistiska behov. Och jag vet inte om det är en generationsfråga, eller om det bara är att jag är oerhört självisk, men för mig räcker det inte att bara leva genom mitt barn. Jag kan inte offra mig på det sättet som min egen mamma gjorde. Och det är en ständig källa till dåligt samvete.
Så vad är det för briljanta svar jag ger då någon aningslös person ber mig om råd? Jo, jag säger att man ska ignorera omvärldens pekpinnar och bara försöka vara det bästa man kan utefter sina egna förutsättningar. Vara realistisk, inte gå på myterna.
Exakt det jag själv brottas med. Exakt varje dag. I all oändlighet. Amen.
Paradoxalt nog frågar folk mig om råd. Det får mig alltid att häpna. Jag är ingen supermorsa att se upp till. Jag bara hankar mig fram, önskar att det hade funnits någon himla licens att söka, ett körkort att ta. Något jag hade kunnat peka på, "nämen kolla, jag är faktiskt bra nog att kunna axla det här ansvaret". Inte inför andra, men jag själv hade gärna velat ha ett sådant intyg att luta mig emot ibland när det är som svårast.
Du ska vara så mycket som mamma i dag (klyscha, jag vet). Du ska baka surdegsbröd och festliga cupcakes, gå på yoga, ha en jobbkarriär, ett hem fullt av retrohippa danska möbler, anordna spexiga barnkalas med tokiga teman. Och mitt i allt detta ska du behålla dig själv. Din humor. Din vilja att himla överleva. Och givetvis ska du vara lika snygg som innan du blev morsa. Knulla lika bra. Och lika ofta.
Verkligheten ser ju inte ut så. Och det förstår man ju. Man förstår som vuxen att ingen ser ut som tjejerna i reklamkampanjerna eller bor i ständigt renskrubbade designerhem med evigt färska snittblommor på det (oerhört fula) plastbordet från Kartell. Men allt intellekt i världen hindrar inte att man likförbannat påverkas och drunknar i ett hav av krav, små små svidande nålstick i vardagen, en röst som viskar att man borde vara mer. Och detta är så klart inte något endast förbehållet morsor, men jag skulle tro att vi snackar en ökning med 700% i ångeststyrka efter att man ploppat ut ett litet underverk till världen.
Och det är ju det här med skulden. Detta förbannade ok på en förälders axlar. Att alltid känna att man kunde gjort lite mer, lyssnat lite mer, funnits till lite mer. Men vad man måste inse är att en föräldraroll inte automatiskt suddar ut den du fram tills dess varit i tjugo, tjugofem, trettio år. Du har samma barnsliga och egoistiska behov. Och jag vet inte om det är en generationsfråga, eller om det bara är att jag är oerhört självisk, men för mig räcker det inte att bara leva genom mitt barn. Jag kan inte offra mig på det sättet som min egen mamma gjorde. Och det är en ständig källa till dåligt samvete.
Så vad är det för briljanta svar jag ger då någon aningslös person ber mig om råd? Jo, jag säger att man ska ignorera omvärldens pekpinnar och bara försöka vara det bästa man kan utefter sina egna förutsättningar. Vara realistisk, inte gå på myterna.
Exakt det jag själv brottas med. Exakt varje dag. I all oändlighet. Amen.
torsdag 4 november 2010
Det måste vara en fas (krönika Sthlm City v 42)
Min unge har alltid varit mycket lätt att ha att göra med. Min mamma brukade muttra ibland när jag gnällde om småsaker, "du, du vet inte vad det betyder att ha en unge". Det var när Hanna var ett litet skrutt.
Sen blev hon äldre och inte riktigt lika lätthanterlig, men fortfarande alltid glad. Och gud vad mycket roligare ungar blir när de är äldre. Hanna ljuger som en blådåre, drar skämt och berättar superroliga historier. Första året är ju faktiskt skittråkigt. Visst, det är rätt skönt att de ligger kvar där man placerar dem och att de sover 19 timmar om dygnet, men så värst kul är det ju inte.
Men nu har det hänt nåt. Jag kommer på mig själv med att drömma mig tillbaka till tiden då hon vägde fem kilo och hade tre lägen (blunda, äta, titta).
Hon var hos pappa K förra veckan. Hans Facebookstatus en dag var "Hanna on power trip". Pratade med honom och det visade sig att vår lilla ray of light gått från sol till tropic thunder under veckan som gått. Självbelåtet log jag lite för mig själv och tänkte att "jaja, så där går det när man inte kan handskas med ungen". Eeh, sen blev det min vecka.
Man har ju hört talas om den så kallade trotsåldern. Sett ungar ligga på golvet och vråla inne på Konsum, högröda i fejjan. Och tänkt "gud, kan de inte bara få tyst på ungen, hur himla svårt kan det vara". Ja men hej och välkommen till verkligheten, Thorén.
I lördags skulle vi ha en mysig dag på stan. Vi kom inte längre än till Skanstulls tunnelbanenedgång innan jag insåg att någonting hade förändrats. Någon hade gett henne vatten efter midnatt och min lilla mogwai hade blivit en fullfjädrad gremlin. Hiss(jäveln) var trasig så man var tvungen att ta trappan ner, min supervärdelösa paraplysulky pallar inte trappor med unge i så Hanna var tvungen att kliva ur. Hon vägrade. Alltså på riktigt vägrade, hon sög sig kvar i den med armar, händer, mun. Detta debacle tog en högljudd kvart.
På Götgatsbacken var det dags igen. Precis som de där ANDRA barnen, de där "larmet klockan tre på första måndagen i månaden"-barnen, slängde hon sig ner på den regnblöta marken och ålade vrålade skrek. Inget fungerade. Jag lirkade, skällde. Jag hotade, bönade och bad. Och detta är det mest pinsamma nästan, jag tyckte det var så oerhört genant? Och lördagssnygga hippa södermalmsbor trippade förbi med avsmak i blicken. En sa "det där är anledningen till att jag inte vill ha barn". Skämdes ihjäl.
Och så här har det fortsatt! Strumpor, mat, tandborstning, godnattsaga. Allt är fel. Jag är helt slut, känner mig som världens sämsta mammi. Och tänker att detta kanske är reaktionen på att hennes föräldrar separerat, att det är vårt fel, vår unge håller på att gå i tu av sorg och det här är hennes sätt att visa det på. Men treåringar är lite galna va? Väl? Åh snälla, säg att det bara är en fas. Det måste vara en fas.
Sen blev hon äldre och inte riktigt lika lätthanterlig, men fortfarande alltid glad. Och gud vad mycket roligare ungar blir när de är äldre. Hanna ljuger som en blådåre, drar skämt och berättar superroliga historier. Första året är ju faktiskt skittråkigt. Visst, det är rätt skönt att de ligger kvar där man placerar dem och att de sover 19 timmar om dygnet, men så värst kul är det ju inte.
Men nu har det hänt nåt. Jag kommer på mig själv med att drömma mig tillbaka till tiden då hon vägde fem kilo och hade tre lägen (blunda, äta, titta).
Hon var hos pappa K förra veckan. Hans Facebookstatus en dag var "Hanna on power trip". Pratade med honom och det visade sig att vår lilla ray of light gått från sol till tropic thunder under veckan som gått. Självbelåtet log jag lite för mig själv och tänkte att "jaja, så där går det när man inte kan handskas med ungen". Eeh, sen blev det min vecka.
Man har ju hört talas om den så kallade trotsåldern. Sett ungar ligga på golvet och vråla inne på Konsum, högröda i fejjan. Och tänkt "gud, kan de inte bara få tyst på ungen, hur himla svårt kan det vara". Ja men hej och välkommen till verkligheten, Thorén.
I lördags skulle vi ha en mysig dag på stan. Vi kom inte längre än till Skanstulls tunnelbanenedgång innan jag insåg att någonting hade förändrats. Någon hade gett henne vatten efter midnatt och min lilla mogwai hade blivit en fullfjädrad gremlin. Hiss(jäveln) var trasig så man var tvungen att ta trappan ner, min supervärdelösa paraplysulky pallar inte trappor med unge i så Hanna var tvungen att kliva ur. Hon vägrade. Alltså på riktigt vägrade, hon sög sig kvar i den med armar, händer, mun. Detta debacle tog en högljudd kvart.
På Götgatsbacken var det dags igen. Precis som de där ANDRA barnen, de där "larmet klockan tre på första måndagen i månaden"-barnen, slängde hon sig ner på den regnblöta marken och ålade vrålade skrek. Inget fungerade. Jag lirkade, skällde. Jag hotade, bönade och bad. Och detta är det mest pinsamma nästan, jag tyckte det var så oerhört genant? Och lördagssnygga hippa södermalmsbor trippade förbi med avsmak i blicken. En sa "det där är anledningen till att jag inte vill ha barn". Skämdes ihjäl.
Och så här har det fortsatt! Strumpor, mat, tandborstning, godnattsaga. Allt är fel. Jag är helt slut, känner mig som världens sämsta mammi. Och tänker att detta kanske är reaktionen på att hennes föräldrar separerat, att det är vårt fel, vår unge håller på att gå i tu av sorg och det här är hennes sätt att visa det på. Men treåringar är lite galna va? Väl? Åh snälla, säg att det bara är en fas. Det måste vara en fas.
torsdag 28 oktober 2010
Om att bli mammi (krönika Sthlm City v 41)
Jag blev på smällen precis när jag fyllt trettio. Jag visste att K alltid velat ha barn, det pratade vi om första helgen han sov över. Själv hade jag aldrig tänkt att skaffa barn. Jag gillade inte ens barn särskilt mycket. Helt klart överskattade. Och hallå, jag mamma? Jag med alla mina fel och brister och krassa syn på bestående kärlek. Och det var väl kanske mest i det sistnämnda som min alltid så negativa syn på barn var som hårdast förankrad. Jag trodde liksom aldrig att jag skulle... få det där. Att jag skulle finna någon som ville det där. Med mig. Och därför sköt jag hela tanken i från mig, ratade den, raderade den.
Efter åtta månaders förhållande var jag gravid. Jahopp. Det var liksom aldrig någon tvekan om att vi skulle behålla barnet, men där den nya situationen för K bara gick hand i hand med hans livsplan, så ställde den blivande mammarollen mitt liv helt på ända.
Fram tills jag fyllde trettio levde jag på krogen. Kan man säga. Det låter dekigt, jag vet, och på många sätt var det väl det. Men jag älskade det livet. Jag älskade att klä upp mig, klä ner mig, frottera mig med nattens människor där ute, träffa nya och gamla ansikten, älskade det ytliga i att känna tusen människor, på Riche var vi alla vänner, vi var alla lika trasiga och sökande och jag tyckte det var vackert.
Plötsligt var jag inte längre en av dem. Och jag hade jättesvårt att hantera det, vem var jag om jag inte var den personen? Om man strippade av mej alla festliga anekdoter från natten innan, tog bort partysminket, det bubbliga partyhumöret och de senaste remixarna från nån häftig mp3-blog, vad fanns kvar då? När allt som återstod bara var... hmm, jag liksom? Allt brakade samman för mig då. Tappade bort mig själv totalt.
Jag blev inåtvänd, kunde inte se folk i ögonen. Jag blev jättetjock, alltså på riktigt, jag gick upp nästan fyrtio kilo under graviditeten. Och jag insåg hur mycket av min självkänsla som suttit i att jag var hon den där andra personen. Den där glada, glittriga. Snygga. Med tuffa kläder. Och det var ett ganska hårt uppvaknande.
Jag kunde inte heller relatera till den där bilden som jag hade av andra mammor. Jag kände mig så oerhört ensam. Och de kommande månaderna, åren, var skitjobbiga. Det är egentligen först nu jag börjat hitta tillbaka till mig själv, inte helt den jag var innan, men ett mellanting. Den jag är i dag, den jag vill vara i dag.
Jag tycker fortfarande inte särskilt mycket om barn. Men jag älskar mitt eget. Hanna. Hon är det finaste och bästa som hänt mig. Och jag vet att det är cheezy, men ibland går jag in till henne där hon ligger och sover och bara sitter där, lyssnar på hennes andetag, följer hennes kind med mitt pekfinger och så tänker jag att hon nog räddade mig från en himla massa skit. Jag tycker mycket bättre om den Emelie jag är i dag än den jag var då.
Efter åtta månaders förhållande var jag gravid. Jahopp. Det var liksom aldrig någon tvekan om att vi skulle behålla barnet, men där den nya situationen för K bara gick hand i hand med hans livsplan, så ställde den blivande mammarollen mitt liv helt på ända.
Fram tills jag fyllde trettio levde jag på krogen. Kan man säga. Det låter dekigt, jag vet, och på många sätt var det väl det. Men jag älskade det livet. Jag älskade att klä upp mig, klä ner mig, frottera mig med nattens människor där ute, träffa nya och gamla ansikten, älskade det ytliga i att känna tusen människor, på Riche var vi alla vänner, vi var alla lika trasiga och sökande och jag tyckte det var vackert.
Plötsligt var jag inte längre en av dem. Och jag hade jättesvårt att hantera det, vem var jag om jag inte var den personen? Om man strippade av mej alla festliga anekdoter från natten innan, tog bort partysminket, det bubbliga partyhumöret och de senaste remixarna från nån häftig mp3-blog, vad fanns kvar då? När allt som återstod bara var... hmm, jag liksom? Allt brakade samman för mig då. Tappade bort mig själv totalt.
Jag blev inåtvänd, kunde inte se folk i ögonen. Jag blev jättetjock, alltså på riktigt, jag gick upp nästan fyrtio kilo under graviditeten. Och jag insåg hur mycket av min självkänsla som suttit i att jag var hon den där andra personen. Den där glada, glittriga. Snygga. Med tuffa kläder. Och det var ett ganska hårt uppvaknande.
Jag kunde inte heller relatera till den där bilden som jag hade av andra mammor. Jag kände mig så oerhört ensam. Och de kommande månaderna, åren, var skitjobbiga. Det är egentligen först nu jag börjat hitta tillbaka till mig själv, inte helt den jag var innan, men ett mellanting. Den jag är i dag, den jag vill vara i dag.
Jag tycker fortfarande inte särskilt mycket om barn. Men jag älskar mitt eget. Hanna. Hon är det finaste och bästa som hänt mig. Och jag vet att det är cheezy, men ibland går jag in till henne där hon ligger och sover och bara sitter där, lyssnar på hennes andetag, följer hennes kind med mitt pekfinger och så tänker jag att hon nog räddade mig från en himla massa skit. Jag tycker mycket bättre om den Emelie jag är i dag än den jag var då.
måndag 18 oktober 2010
Gört, ba gört (krönika Sthlm City v 40)
I helgen flög världens mest flygrädda människa till Berlin. En liten flygtur på en och en halv timma, inte ett stort steg för mänskligheten på något sätt, men för mig... woo-haa. Jag skakade som ett asplöv, drack rödvin vid gaten trots att klockan bara var halv elva på morgonen (hallå, vi skulle ju ändå till Berlin, det blir inte punkigare än så för en singelmorsa över trettio) och sedan på något vis stod jag plötsligt på tysk mark. Och kände mig så himla hög på livet och mig själv. För jag hade vågat.
Hela 2010 har för mig handlat om rädsla och mod. Paradoxernas år. Fosterställning versus segergesten. Att bryta upp i somras, att ta den inre striden med mig själv, var så oerhört läskigt. Jag gjorde allt från att somna med teven på för att slippa tänka på eländet till att med sammanbiten min skriva minutiösa små listor, listor med två spalter, en för framtidsutsikten som kärnfamilj, en för uppbrott, för- och nackdelar. Jag gick igenom alla tänkbara scenarios i huvudet, spelade upp dem gång på gång, tänkte ut dialogerna vi skulle ha i förväg, jag kunde dem utantill. Verklighetens slutscen blev så klart något helt annat. Jag tror inte att man någonsin innan kan sätta sig in i alla de känslor och ord som kraschar någonstans ovanför ens huvud när man väl sitter där, när allting är över.
Jag är fortfarande skitskraj, men ändå... liksom starkare än någonsin förr? Jag är så himla stolt och mallig över att jag tog ansvar, att VI tog ansvar för vår och Hannas fortsatta lycka. För lyckan sitter ju inte i att kämpa för ett ideal man sedan länge tappat tron på. Jag kollar på Hannas pappa i dag, och kan se honom utan allt vardagsfärgat agg och gegga, helt utan bitterfitteögon, och ser personen i stället. Han som vill mig väl, som är så fantastiskt rolig, som är en helt överjävligt grym pappa till vår ljuvliga unge. Han som inte tvekade en sekund när vi efter en halv blinknings förhållande blev gravida, han som fick vara mitt mod då jag själv inte hade något. Och åter igen en paradox, jag älskar honom mer nu? Jag ser honom och blir varm, stolt och glad. So weird.
Aja, poängen då. Stora som små saker, det är så himla limiterande att gå och vara rädd hela tiden. Man ska självklart välja sina strider, men gud, ORKA gå omkring och vara missnöjd ett halvt liv och sen se tillbaka på allt man kunde ha gjort om man inte bara hade varit så förbannat feg hela tiden. Som att flyga till exempel. Som att gå på technoklubb mitt på dagen fast man egentligen är för gammal. Som att stå i Berlin en måndagmorgon och brottas med viljan att bosätta sig där bara för att man inte pallar med tanken på att sätta sig i det där satans motorvidundret ännu en gång. Gör det bara. Ba gört.
Hela 2010 har för mig handlat om rädsla och mod. Paradoxernas år. Fosterställning versus segergesten. Att bryta upp i somras, att ta den inre striden med mig själv, var så oerhört läskigt. Jag gjorde allt från att somna med teven på för att slippa tänka på eländet till att med sammanbiten min skriva minutiösa små listor, listor med två spalter, en för framtidsutsikten som kärnfamilj, en för uppbrott, för- och nackdelar. Jag gick igenom alla tänkbara scenarios i huvudet, spelade upp dem gång på gång, tänkte ut dialogerna vi skulle ha i förväg, jag kunde dem utantill. Verklighetens slutscen blev så klart något helt annat. Jag tror inte att man någonsin innan kan sätta sig in i alla de känslor och ord som kraschar någonstans ovanför ens huvud när man väl sitter där, när allting är över.
Jag är fortfarande skitskraj, men ändå... liksom starkare än någonsin förr? Jag är så himla stolt och mallig över att jag tog ansvar, att VI tog ansvar för vår och Hannas fortsatta lycka. För lyckan sitter ju inte i att kämpa för ett ideal man sedan länge tappat tron på. Jag kollar på Hannas pappa i dag, och kan se honom utan allt vardagsfärgat agg och gegga, helt utan bitterfitteögon, och ser personen i stället. Han som vill mig väl, som är så fantastiskt rolig, som är en helt överjävligt grym pappa till vår ljuvliga unge. Han som inte tvekade en sekund när vi efter en halv blinknings förhållande blev gravida, han som fick vara mitt mod då jag själv inte hade något. Och åter igen en paradox, jag älskar honom mer nu? Jag ser honom och blir varm, stolt och glad. So weird.
Aja, poängen då. Stora som små saker, det är så himla limiterande att gå och vara rädd hela tiden. Man ska självklart välja sina strider, men gud, ORKA gå omkring och vara missnöjd ett halvt liv och sen se tillbaka på allt man kunde ha gjort om man inte bara hade varit så förbannat feg hela tiden. Som att flyga till exempel. Som att gå på technoklubb mitt på dagen fast man egentligen är för gammal. Som att stå i Berlin en måndagmorgon och brottas med viljan att bosätta sig där bara för att man inte pallar med tanken på att sätta sig i det där satans motorvidundret ännu en gång. Gör det bara. Ba gört.
måndag 11 oktober 2010
Dejta? Ahmen fy fan (krönika Sthlm City v 39)
Jahapp. Då ska man väl börja dejta igen då. Ahmen fy fan? Fem års samboförhållande och här var där man hamnade. Superhärligt på många plan, så klart, men hela känslan av att vara "ute på marknaden igen" gör mig lätt illamående. Vissa dagar, de bra dagarna, så känns det jättekul. Livet som smörgåsbord, bring on the halleluja moments och så vidare. Lustigt nog, och inte helt okonstigt, så infaller alltid de bra dagarna i samband med helg. Övriga (fem) dagar försmäktar jag inför tanken på mig själv halv fyra på Spy bar, med härjat fylleslappt ansikte och desperat blick. Gode gud, låt mig inte hamna där igen.
För jag har ju varit där - OM jag har. Hörrni, tro mig när jag säger att jag var så himla dålig på att vara singelperson innan jag träffade han som blev pappa till mitt barn. Det var ingen vacker syn. Det var längesen nu, ett halvt sekel (!) sedan, men jag minns det väldigt väl. Tyvärr, ska jag väl tillägga. Hur jag kunde komma in i en lokal, och med hököga snabbt och vant scanna av det manliga klientelet och sen vända på klacken och säga till mitt sällskap att "nää, vi går vidare, här finns inget". Samma procedur på varje ställe, varje kväll, vecka ut och vecka in, amen. Jag föraktar den sidan hos mej själv. Att jag var så uppenbart sökande, att jag inte var starkare än så, var mer nöjd med mig själv, trivdes bättre i mitt eget sällskap, herregud, i mina VÄNNERS sällskap. Att mitt ultimata mål, mitt enda mål, var att hitta någon som kanske eventuellt möjligtvis så småningom skulle älska mig.
Jag hoppas att jag inte är den personen i dag. Att moderskapet ska ha fyllt någon sorts kvot inuti. Det är för tidigt att säga. Och det är klart man kan bestämma sig för att "äsch, det är ingen brådska, nu fokuserar vi lite på dig Emelie, känn lugnet, börja på yoga!" Ja men tjena. Det funkar ju bara i teorin, det är en superbra tanke och målsättning, men ingen lotusställning i världen kan hindra saknaden efter någon annans hud.
Eller hud förresten. När jag tänker efter så vet jag inte om det är det fysiska som jag saknar mest. Alltså själva gökandet. Jag saknar den där intimiteten, oförställdheten, att våga vara känslomässigt naken inför en annan människa. Och den där obetalbara känslan av att veta att den där människan känner mig utan och innan, vet allt, har sett allt, och HERREGUD, han sitter fortfarande kvar..?! Trots bagage och tillkortakommanden. Och hmm. Well. Sen om gökandet är av världsklass så är ju inte det ett direkt minus. Hej nya livet, nu gör vi om, gör rätt.
För jag har ju varit där - OM jag har. Hörrni, tro mig när jag säger att jag var så himla dålig på att vara singelperson innan jag träffade han som blev pappa till mitt barn. Det var ingen vacker syn. Det var längesen nu, ett halvt sekel (!) sedan, men jag minns det väldigt väl. Tyvärr, ska jag väl tillägga. Hur jag kunde komma in i en lokal, och med hököga snabbt och vant scanna av det manliga klientelet och sen vända på klacken och säga till mitt sällskap att "nää, vi går vidare, här finns inget". Samma procedur på varje ställe, varje kväll, vecka ut och vecka in, amen. Jag föraktar den sidan hos mej själv. Att jag var så uppenbart sökande, att jag inte var starkare än så, var mer nöjd med mig själv, trivdes bättre i mitt eget sällskap, herregud, i mina VÄNNERS sällskap. Att mitt ultimata mål, mitt enda mål, var att hitta någon som kanske eventuellt möjligtvis så småningom skulle älska mig.
Jag hoppas att jag inte är den personen i dag. Att moderskapet ska ha fyllt någon sorts kvot inuti. Det är för tidigt att säga. Och det är klart man kan bestämma sig för att "äsch, det är ingen brådska, nu fokuserar vi lite på dig Emelie, känn lugnet, börja på yoga!" Ja men tjena. Det funkar ju bara i teorin, det är en superbra tanke och målsättning, men ingen lotusställning i världen kan hindra saknaden efter någon annans hud.
Eller hud förresten. När jag tänker efter så vet jag inte om det är det fysiska som jag saknar mest. Alltså själva gökandet. Jag saknar den där intimiteten, oförställdheten, att våga vara känslomässigt naken inför en annan människa. Och den där obetalbara känslan av att veta att den där människan känner mig utan och innan, vet allt, har sett allt, och HERREGUD, han sitter fortfarande kvar..?! Trots bagage och tillkortakommanden. Och hmm. Well. Sen om gökandet är av världsklass så är ju inte det ett direkt minus. Hej nya livet, nu gör vi om, gör rätt.
måndag 27 september 2010
Pappa bor inte här längre (krönika Sthlm City vecka 37)
Jag har legat på han som fram tills alldeles nyss var min kille rätt hårt, och säkert rätt så ocharmigt, om att jag vill att han ska tömma vår lägenhet på sina prylar omgående. Nu när han har lyckats haffa en egen, menar jag. För samtidigt som en del av mig har velat klamra mej fast vid det vi hade, hur undermåligt det än var den sista tiden, så vill en ännu större chunk av mig att han bara ska ta sitt stuff härifrån så jag kan trycka på play-knappen igen. Börja andas igen, leva igen. För nu står jag på paus, jag kan inte gå bakåt, men inte heller framåt. Var jag än vänder mig i lägenheten ser jag saker, pryttlar, en t-shirt som är hans, och alla skriker de åt mej för full hals: "Det här är vad du slängt bort, det här är vad du valde att aldrig mer ha, den här doften kommer du aldrig känna på din kropp igen". En remote control kan få mej att bryta ihop i det här läget. Hittade ett gammalt kvitto som var hans häromdagen, en taxi-resa, och jag började böla. "Undrar vart han skuuu-huhuhu-lle". Really, Emelie? Är det här vi är nu? Ahmengud, detta måste få ett stopp.
Sen ringde han en dag och sa att han hade tagit lite saker. En lättnad sköljde över mig, äntligen, ÄNTLIGEN så börjar det nya livet. I mitt inre började jag planera att jag minsann skulle ha vita pelargoner i köket nu, för det har de alltid i de lyckliga städade hemmen i Family living. Förvisso hade vi haft en rosa variant hela jävla sommaren och någon kärleksfrid hade ju inte de blommorna genererat direkt, men nu minsann, vita pelargoner. Kom, lyckliga framtid.
Öppnar halldörren. Hmm, inget har hänt. Allt är samma himla röra som det var när jag gick i morse. Börjar arbeta upp en irritation, ett "va fan", en ilska, ett raseri, och så öppnar jag sovrumsdörren. Och sorgen svartnar mina ögon. Solar plexus imploderar. Där står vår dubbelsäng, helt uppfläkt och där hans nittiosäng stått gapar ett stort hål. Min sida är intakt, IKEAS Malm-ram ramar fortfarande in 180 cm, men där hans brukade finnas är bara dammtussar och en stor förintande tomhet kvar. Som en sargad kropp. Där vi en gång brukade vila.
Att vi det senaste året somnat med ryggarna emot varandra och en meter, en mil, emellan oss, det spelar liksom ingen roll, jag kan inte tänka klart. Han har gått, vi har valt bort, han kommer inte tillbaka.
Och en liten liten bit från vår säng står Hannas lilla blå. Pappa bor inte här längre.
Sen ringde han en dag och sa att han hade tagit lite saker. En lättnad sköljde över mig, äntligen, ÄNTLIGEN så börjar det nya livet. I mitt inre började jag planera att jag minsann skulle ha vita pelargoner i köket nu, för det har de alltid i de lyckliga städade hemmen i Family living. Förvisso hade vi haft en rosa variant hela jävla sommaren och någon kärleksfrid hade ju inte de blommorna genererat direkt, men nu minsann, vita pelargoner. Kom, lyckliga framtid.
Öppnar halldörren. Hmm, inget har hänt. Allt är samma himla röra som det var när jag gick i morse. Börjar arbeta upp en irritation, ett "va fan", en ilska, ett raseri, och så öppnar jag sovrumsdörren. Och sorgen svartnar mina ögon. Solar plexus imploderar. Där står vår dubbelsäng, helt uppfläkt och där hans nittiosäng stått gapar ett stort hål. Min sida är intakt, IKEAS Malm-ram ramar fortfarande in 180 cm, men där hans brukade finnas är bara dammtussar och en stor förintande tomhet kvar. Som en sargad kropp. Där vi en gång brukade vila.
Att vi det senaste året somnat med ryggarna emot varandra och en meter, en mil, emellan oss, det spelar liksom ingen roll, jag kan inte tänka klart. Han har gått, vi har valt bort, han kommer inte tillbaka.
Och en liten liten bit från vår säng står Hannas lilla blå. Pappa bor inte här längre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
