Är du fortfarande arg, mamma?

Jag blir så LEDSEN när jag och Hanna bråkar. Hon är himla lätt oftast, man kan resonera och hon är liksom ett glatt barn. Men jag märker att hon fnular på saker, det senaste årets förändringar. Eller så är det inte alls det, det är bara den vanliga "fasen" som ska infalla när man är tre-fyra-fem, men det är så SVÅRT att veta vad som är vad och oavsett orsak så försöker jag ta hennes utbrott och ilsketantrums på allvar. Men jag blir ju OCKSÅ så himla arg och trött och ledsen och VANSINNIG när hon till exempel springer ifrån mej när vi är ute på stan bland cyklar och bilar och gud vet vad fast hon så jävla väl VET att det är typ det värsta hon kan göra mot mej, eller när hon VÄGRAR GÅ och vagnen är inte med och bara slänger sej rakt ner i leran och VRÅLAR eller när hon skriker rakt i mitt ansikte att hon inte vill äta maten jag slitit med en timma i köket och det slutar med att hon slår och sparkar mej. Ibland vill jag också bara börja grina då och ibland blir jag så vansinnigt barnsligt arg tillbaka och det är så himla jobbigt. Vi blir alltid vänner, men det är liksom så ledsamt det med, att höra "är du fortfarande arg mamma?". Hjärtat går liksom sönder. Den där lilla rösten. Jag smulas i miljoner bitar. Sen bliiiir vi ju vanliga glada igen, det är oftast över på under tio minuter, och vi pussas och kramas och säger att det är dumt att bråka men okej att bli arg och det är inget farligt, bara man blir vänner igen och säger förlåt och så vidare. Men jag tycker det har ökat. Och jag får dåligt samvete. Jag vill veta vad som händer i den där lilla lilla skallen.

And if you fall hard, I fall harder, falling backwards

Grinade ihjäl mej nyss. Från ingenstans. Satt i köket, kollade på stolen där nästan ingen sitter nu. På hans plats. Och så kollade jag mej omkring, på fotona som fortfarande sitter på kylskåpet, på mattan som är ny, som han bara klivit på en endaste gång. På adventsstaken. Den såg så sorglig ut. Tänkte på plastgranen jag fixat till vardagsrummet. Inte samma som förra året eller året innan. Den som Hanna fick välja en ny kula till varje år, det som skulle bli tradition tills det var massor av kulor som hon valt själv, en för varje år. På min säng som brukade vara en dubbel och hur Hanna firat sina födelsedagsmorgnar i den med två sömngrusiga föräldrar. På hur det aldrig är någon redan hemma när jag kommer innanför dörren. På hur Hanna alltid frågar om det är jag som ska "hämta henne också" varje morgon jag lämnar henne på dagis. På hur hon alltid innan vi släcker lampan ber mej beskriva hur morgondagen ska bli. För att hon inte vet från en dag till en annan var hon ska hamna längre, hon behöver höra mej berätta, finna trygghet i det. På hur hon jag i morse hörde henne säga till sin dagisfröken, efter att jag vänt mej om för att gå, "hörde du att jag åt en riskaka på vägen hit?". Haha. Som att hon berättade värsta grejen. Jag älskar henne så jag går av. Tänkte på vad hon gör nu. Vad hon och Kalle gör, vad de äter. Om hon saknar mej och undrar varför jag inte är där. Jag både vill att hon ska sakna mej och inte. Mest inte. Jag vill inte att hon ska behöva sakna mej. Men skulle dö på fläcken om hon inte märker jag är frånvarande. Så dubbelt. Alla fall. Blev så himla ledsen av allt. Och datorn shufflade fram "Song to the siren" och som på beställning kom fulgråten.

Aja. Nu ska jag sminka mej och ta på mitt happy face. För jag är egentligen glad. Ju. Allt är som det ska. Ibland slår det mej så hårt bara. Att det blev som det blev. Det är inte en sorg som i "göra om göra rätt". Vilja ha tillbaka. Det vill jag inte. Det är bara så... jävla ledsamt.

Jag mår illa nu

Hej. Nedanstående klipp är egentligen inget jag vill sprida vidare, för det är så vidrigt. Jag började gråta mot slutet. Titta på det här klippet om ni pallar. Det ÄR vidrigt och jag vill att den där morsan ska spärras in och jag vill krama den där lilla killen i hundra timmar. Inte ens Dr Phil vill riktigt kännas vid hennes behandling, poängterar mycket tydligt att "we DID NOT tape this", underförstått att de hade ingripit om de varit på plats. Och alltså de där BESTRAFFNINGARNA. Jag börjar gråta. Jag måste hitta hela avsnittet, jag vill veta vilka efterföljderna blir på detta. Å andra sidan är väl barnaga typ lagligt i USA? Enligt Wiki: I USA är det tillåtet att aga olydiga barn, men det finns strikta restriktioner som skall förhindra fysiska skador. VADÅ OLYDIGA BARN!

En underbar dag

[Du]
09:30
orka.
har pms.
det måste va pms
[Carolina Setterwall]
09:30
ja du skrev det!
[Du]
09:30
detta kan liksom inte vara ett normaltillstånd
[Carolina Setterwall]
09:30
deppig?
[Du]
09:30
nej. sur arg less frustrerad
skitsur ba
jag och hanna bråkade hela morgonen
jag blir TOKIG
och så är hon urledsen på dagis, för hon vet jag är arg och ska gå och hon blir hjärtskärande sorgsen och ba ylar
så går man med det ringande i öronen, fortfarande arg men mest skitledsen
[Carolina Setterwall]
09:32
men AJJE
[Du]
09:32
som att stänga dörren bakom sej till en kille man grälat med, är ledsen över, ouppklarat, med angst i bröstkorgen och en vilja att springa tillbaka, göra om göra rätt. bara att killen har mål i mun, hanna är tre år och är helt försvarslös inför min vuxna ilska och otålighet
[Carolina Setterwall]
09:33
ja
har kalle de här bråken?
med hanna?
kan ni prata lite om det kanske? försöka figure out om hon behöver något av er? typ att ni hänger ihop lite då och då?
[Du]
09:33
tror han har det. jaa. det har han.
hmm, ja
[Carolina Setterwall]
09:33
visar att ni är familj och älskar henne från alla håll eller nåt? att hon inte är ensam?
[Du]
09:34
jag vet liksom inte om det blir bättre av det.
jo.
[Carolina Setterwall]
09:34
nej, man vill veta från nån som vet. hmm.
[Du]
09:34
fasar för imorgon. fredag. när hon frågar vem som hämtar och jag säger pappa.
då blir hon alltid så ledsen för hon vet jag inte kommer vara där på länge länge.
[Carolina Setterwall]
09:35
ja precis. men alltså, kan det inte ligga nåt i det där om att en vecka är länge för en treåring och att ni försöker pricka in kanske en middag tillsammans emellan, då det inte känns så himla länge?
eller vad vet man. det kanske ska vara såhär ett tag? tills det går över "av sig självt"
[Du]
09:37
det ska ju liksom vara så här nu. vet inte om det är bättre att skapa nya rutiner och bara älska järnet, henne alltså, eller lulla runt och vara ihop alla tre lite då och då eller om det bara förvirrar. vet ingenting. VET NOLL.
[Carolina Setterwall]
09:37
mm, sant. finns det inga tips om sånt här
från folk man litar på
alltså: proffs?
på kiddos?
och sånt?
[Du]
09:38
och så detta: om jag flyttar till mariatorget. ska jag låta henne vara kvar på dagiset vi alla tre älskar eller flytta henne till maria nånstans redan nu? när hon börjar skolan så lär hon väl göra det i anslutning till hemmet liksom. vad är värst? slita upp henne nu eller sen? hur vi än gör så kommer vi ju behöva slita upp henne med rötterna nångång. RÖTTERNA. JAG HATAR DET.
gud. nu börjar jag böla snart.
[Carolina Setterwall]
09:39
ja gört! böla loss lite!
det ska man!
[Du]
09:39
SOM OM JAG INTE GJORT DET TILLRÄCKLIGT DEN HÄR JÄVLA HORVECKAN!
skoja. men sant.
[Carolina Setterwall]
09:39
JA BRA
LET IT OUT
[Du]
09:39
nu publicerar jag den här konversationen i bloggen.
[Carolina Setterwall]
09:39
hihi visst
[Du]
09:40
asså på ricko. orka skriva själv.
ditt låter ändå smartare.
puss.
love you.
[Carolina Setterwall]
09:40
love YOU
publicera det med

I can see clearly now (ok, lögn)

Måndag. Krönikeskriv på tapeten. I dag sitter den långt inne. Jag har haft en himla konstig helg. Insikter har haglat som spön i backen, alla var inte av den smickrande sorten. Ingen av dem faktiskt. Det dåliga samvetet, kraven, ångesten, misslyckandet, you name it. Alla samsas de innanför mitt skallben. Det kan jag ju inte skriva om. Jag hade en plan om att skriva om mammarollen och hur man hanterar den, tips liksom. Just nu känns det som att Hitler eller Pol Pot skulle ha mer värd info att ge i ämnet.

Jag brukade liksom alltid tänka att ungar klarar det mesta. Jag gjorde det. Visst, jag blev rotlös och osäker och när sen 25 år tillbaka en ständigt närvarande känsla av att vara oälskad. Men man klarar sig liksom. Jag kanske till och med utvecklade vissa bra egenskaper utifrån detta. Men fan. Fan fan fan.

Det är så mycket jag vill ändra på. Göra annorlunda från och med nu. Men man är ju bara sig själv. Hur många smarta råd man än ger andra, så sitter man ju där i båten själv förr eller senare och gör tvärtom. Det är nu jag ska lyssna på mitt eget råd att inte ha för höga krav på sin egen person, att vara den bästa man kan vara utefter sina egna förutsättningar, inte någon annans, inte jämföra sig med moralens ryttare och istället kolla på sitt eget liv, vara realistisk och sänka ribban och göra det bästa möjliga utefter vad man faktiskt har. Att Hanna alltid är älskad, har tak över huvudet, någon som alltid alltid läser godnattsagan, som är där när hon vaknar om morgnarna, som pussar och kramar och lyssnar. Men man kan ju alltid vara så mycket mer.

Jag försöker tänka att jag måste cut me some slack. Det har gått fyra månader, du får fucka up, vara  självisk, det är en övergångsperiod. En period som börjar gå mot sitt slut nu. Jag börjar landa, jag börjar se klarare och jag ser var bitarna har fallit. Vissa av dem har hamnat åt helvete. Det är dags att pussla ihop skiten nu. LIVSPUSSLET HÖRRNI. Herregud. Var är de där jävla hörnbitarna, utan dem kan man ju inte börja.

Get me away from here I'm dying

Varje fredag som jag lämnar Hanna på dagis så gråter hon så himla mycket. För att vi inte ska ses på så länge. Inte för att det är pappas tur, hon längtar efter pappa, men för att hon inte vill skiljas från mig. Och det är så satans svårt och gör så förbannat ont. Och jag måste ju gå. Och hon håller fast runt halsen, lindar benen runt mej. Och jag MÅSTE gå. Det vrider hjärtat ur kroppen på mej. Buuuu.

My weakness is none of your business

Jag håller på att klappa ihop. Jag jobbar med en grej för Melodifestivalen, som egentligen är rätt kul, men kombinerat med min förkylning som igår slog ut i full jävla blom så pallar jag inte riktigt. Ögonen rinner, halsen river, jag hostar torrt och äckligt. Addera på det en PMS-ig känsla, som inte alls är PMS, något mellanting mellan ledsenhet och rastlöshet. Inte ens att jag ska åka till himla Berlin hjälper. Jag vägrar tänka att det hör ihop med min livssituation, det har gått så lång tid, tre månader nu, jag har mått så bra hittills, jag vägrar ramla ner i någon grop av self pity NU, det är åt fel håll, jag ska ju uppåt.

Och jag vet ju att tre månader inte är nånting. Är inte dum i huvudet. Äsch, jag vet inte ens om det hänger ihop.

Back to life, back to reality

Det händer rätt mycket i mitt liv just nu. Eller så hände det exakt lika mycket förut också, men jag var för inbäddad i min separationsbubbla för att kunna ta in, registrera. Det är fint att känna sej levande igen, så klart. Det är fint att andra ser på en med liksom nyfunna ögon och ba "vad längesen man såg dej så här, Emelie". Det är fint att jag vågar ta för mej, att jag inte slentrianmässigt säger nej, för att jag inte vågar/orkar, att jag inte längre känner att jag inte har något att erbjuda. Att skratten jag skrattar nu kommer ända nedifrån magen. Att jag känner mej närvarande, att jag vågar möta blickar. Först nu har jag förstått hur himla under isen jag faktiskt var, hur lite jag tyckte om mej själv, trodde på mej själv. Inte för att just DET har förändrats så himla mycket, men jag anar en skillnad, en liten liten början på något bättre.

Naturligtvis innebär detta bortryckande av ljud-och känsloisolerande vadd runt min person inte bara superhärliga saker. Det onda gör mer ont. Fan vad ont det gör. Och den där jävla rädslan slamdunkar mej hårdare än någonsin förr. Men det känns definitivt sundare.

Ahmen VA FAN

Jag vill bara klargöra en grej, eller två faktiskt. Och detta skriver jag i full affekt för jag blir så jävla arg och ledsen.

1. Jag lämnar inte mitt barn ensam om nätterna för att gå på krogen.
2. Jag lider ej av ätstörningar.

Så, eftersom jag på omvägar då fått höra att jag minsann lider av både ettan och tvåan där ovanför, så vill jag bara säga detta till er som glatt babblar på om detta: dö, tack.

Jag har aldrig lämnat Hanna ensam hemma om nätterna för att gå ut på stan och supa knulla slåss. Inte en minut har hon vistats själv i den här lägenheten. Det säger väl sej självt! Att man inte gör! Och att man skulle lägga en unge och sen svida om och gå ut på krogen, med ungen sovandes ensam hemma i Skanstull, det är ju helt BEFÄNGT fan i mej. Det här är real life, inte jävla Trainspotting.

Och så till nummer två, att Hanna härmar mamma när hon äter genom att proppa munnen full och sen låtsas spy i toaletten... Gimme a break. På riktigt, kom igen..? Jag blir så himla ledsen av att nån skulle vilja ta sånt skitsnack i sin mun. Visst, lite skitsnack har ingen dött av, men rikta det till mej då i så fall, låt det handla om MEJ, säg att jag är dum i huvudet, eller att jag lider av nån jävla ätstörning för all del eller har fula kläder och skriver dåligt eller whatever you fancy, men dra för fan inte in HANNA i det, att jag skulle föra över sån där skit på min unge är fan det mest kränkande jag fått slängt i ansiktet i hela mitt liv.

Gud, så surrealistiskt detta är. Helt absurd grej. Och nej, jag har inte stoppat fingrarna i halsen sen jag var... typ 21. Däremot har jag rasat i vikt för jag går igenom ett jävla trauma som kallas separation, mitt liv är en stor jävla röra och mitt inre är rent kaos och jag har inte ätit särskilt bra sedan i våras. Och ja, jag går ut en del, rätt mycket faktiskt, men jag har väl för i helvete barnvakt i form av mormor eller moster eller farmor etc. Och framför allt så har hon även en PAPPA, en mycket kapabel sådan.

Ähmen fy fan vad ledsen jag blev nu. När jag fick höra detta, för cirka en kvart sen, så började jag gapskratta för det var bara så himla BISARRT, detta kunde väl ingen tro om någon morsa öht, men så nu känner jag mej bara så himla himla ledsen.

Jag vill skriva ett försvarstal, tala om hur himla fin mammi jag är, men det känns bara futtigt och patetiskt. Jag är inte världens bästa, vem fan är det liksom, men jag gör så gott jag jävla kan.

Mmm, detta gjorde verkligen den här sommaren till livets bästa, en knockout på en i övrigt sjukt jävla miserabel tid i mitt liv. Sparka på en som redan ligger, why don't ya. Okej, skoja. Men gaaaaaaaah. Hej då.

This used to be my playground

Nu plockar Kalle och hans bror ned allt, packar allt, lyfter ut allt. Jag står i mitten och känner mej vilse och jag borde verkligen, VERKLIGEN inte vara här.

Samtidigt tänker jag att det är viktigt detta. Att känna detta. Att förstå. Att se. Även fast jag går sönder på alla fronter.

Välkomna hem till mej!!

Everything we do tonight is wrong, and you belong with us

Jag vet inte om det har framgått genom mina tusen musikinlägg, men jag är helt tokig i ett popband som heter My favorite. De finns inte längre. De är oerhört ledsna, även i de sånger som går i 180. Melancholy 2.0. Jag refererar ofta till My favorite-körer också, som exempelvis i "Fall hard" med Shout out louds. ÄLSKAR.

In these towns that despise us, tonight the stars disguise us, synchronize us. Everything old is new tonight. Everyone young is blue tonight. Everything we do tonight is wrong, wrong, wrong. And you belong with us.

Jag brukade känna mej så hemma i den här låten nånstans runt 2003. Jag var dekad, vacker på utsidan och så fantastiskt trasig inuti. Söndag efter söndag satt jag på huk och höll om mina knän på balkongen i den lilla skabbiga ettan på Gullmarsplan, försökte hålla ihop mej själv rent fysiskt, rökte cigg efter cigg och kände samhörighet med de ledsna stämmorna som messade om att allt de gjorde var fel och hur jag var så välkommen hos dem, jag var som dom, och det var okej. Jag tycker fortfarande att det är en oerhört bra låt. Även om jag inte kör fosterställningen längre. För gammal. Orka glorifiera misär. Vilket inte betyder att jag inte känner mej exakt nu som jag gjorde exakt då. De senaste veckorna av glittrigt party, vackra posiga bilder, en avmagrande kropp, det glada sprudlande leendet, de allt för högljudda skratten, skriken, klirret av glas, ropen, ekot, minnena av dem skär i mina öron nu. Jag har varit här förr. Det var rätt exakt sju år sen. I stället för att bli mognare, lära mej av misstag tycks jag i stället ha färdats i en gigantisk cirkelrörelse och landat på nästan samma ställe. Äldre, lite lite smartare, visare. Men inte tillräckligt.

Okej, ingen höjdardag i dag. Jag sitter på min balkong och fryser ihjäl för min lägenhet håller på att nedmonteras bit för bit, jag vill inte vistas därinne och jag kan inte börja bygga upp mej själv förrän röran där inne börjar avta. SÅ jag dwellar lite i min misär, jag orkar faktiskt glorifiera den just i dag. Hej hej, jag har inte mognat en daaaaaaaag sedan 2003.

Bilden är från Metropolis 2003 btw.

Every day is not like sunday (thank god)

Fick ett litet psykbryt igårkväll. Det är ju nåt med söndagar. En klassisk dag i skörhetens tecken. Kemisk ångest blandad med den gamla vanliga. Mest förrädiskt är det när man spenderat hela dagen med andra och man har haft en varm välbekant kropp bredvid sej i soffan och man har speglat sej i vänners ansikten, ögon, glada tillrop. "Åh minns du det här", "haha och du ba..." osv. Skrattfest. Känslan när man då sedan kliver in i sin egen kaosartade mörka glåmiga lägenhet, stänger ytterdörren bakom sej, hör den klicka igen och så smällen inombords när ekot av tomheten där inne slår emot en med bedövande jävla kraft.

I dag är det måndag. Snart strålar klickisarna samman, i morgon är det lämning till tryck. Jag sitter på ballen och huttrar med en morgoncigg och en kopp kaffe, Hanna är lämnad på dagis och mitt i vardagsrummet står min nya begagnade 120-säng. Jag har en helt fantastisk gammal vän som heter Qne som hämtade den åt mej ute på Livets hårda skola, körde hit den, bar upp den. Jag tror det är femte gången på snart femton år som han har varit inblandad i något av mina diverse olika flyttsammanhang. Den här gången ville jag inte fråga honom, för han har gjort mer än tillräckligt genom åren, har alltid varit villig att hjälpa. Så jag sa inget. Då erbjöd han sej, ur tomma luften. Så himla himla fin. Så tack för att du finns, Mats Qne Davidsson. Inte många är som du. Och inte dej heller, Göran Lagerberg! Thanks, dudes.

To the left, to the left - everything you own in a box to the left

I dag tog Kalle sin madrass ur vår dubbelsäng. Ena halvan gapar tom. Han har tagit den till sin nya lägenhet på Mariaberget, i de där gamla fina skrangliga kåkarna. Synen av den sargade sängen gjorde mej illa till mods. Det var fullt av dammråttor och gamla strumpor och legobitar under där hans del av sängen varit. Så skitigt. Och tomt.

Jag längtar tills han tagit allt. Så jag kan gå bärsärk och slänga, städa, tvätta, skrubba. Köpa nya växter, nya mattor, nya galgar, nya tallrikar. Som bara är våra. Mina och Hannas. Jag skiter i att det kommer eka här hemma. Jag äger ju knappt nånting. Jag vill bara att den här utdragna flyttprocessen ska vara över. Den gör mej ledsen. Den tar 100 år. Jag kommer säkert vara ledsen när allt är klart också, men på ett annat sätt tror jag. Det här är så... messy. Och upprivande.

I am Sasha Fierce

Apropå vad Pia skrev. Nej, jag tog inte illa upp. Jag uppfattade det aldrig som att det var en uppmaning till just mej att "kämpa för i helvete". Kanske hade jag tagit åt mej mer om jag inte verkligen visste att jag redan gjort allt som stod i min makt för att fixa det här. Jag har försökt i flera år, och vet ni, ibland räcker inte kärlek. Och grattis till de som försökt, knäckt varenda ben i kroppen för att få ett förhållande att fungera och sedan lyckats. Men jag kände att för oss var det nog nu. För mej var det nog nu. Två år till hade inte gjort någon skillnad, eller jo, jag hade börjat förakta honom och mej själv, jag hade krympt till ett bittert missunnsamt russin och förlorat all självrespekt och humor på kuppen. Jag har varit så himla rädd, rädd för allt, rädd för den stora ångern som skulle följa, rädd för att vara ensam, aldrig träffa någon ny, rädd för att vara på singelmarknaden, rädd för att han skulle träffa en ny, rädd för att vi skulle börja hata varandra, rädd för att hans familj skulle börja hata mej, rädd för hur Hanna skulle reagera, rädd för att alla mina vänner skulle skaffa förhållanden och jag bli själv, rädd för att stå skitpackad på jävla Gubbrummet kvart i fem med desperationen lysande i mitt slappa fylle-ansikte, rädd för hur jag i hela jävla friden skulle klara logistiken själv, ekonomin. Alltså, ALLT var jag rädd för. Är fortfarande. Fan vad rädd jag är. Men jag gjorde det ändå. Och jag är så himla himla stolt över mej själv. Det kan liksom ingen ta ifrån mej. Jag är fan Beyonce. I am Sasha Fierce. Jag tog ansvar för mej själv och mitt liv och sade "nej tack, det här funkar inte för mej, jag mår skitdåligt, jag är värd mer, du är värd mer". Och det är skitsorgligt, men ändå inte. För nu kan det bara bli bättre. Och fan vad kul det ska bli.

Ahmenåh

Helgen var weird. Enda sättet att beskriva den. Halva jag vill trycka upp en sån där Carola-tröja med ordet "Singel" blinkandes i neon, jag får liksom tourettes, och det första jag säger till folk, även såna som jag aldrig träffat förr, jag ba: jag är singel! Som ett tic. Lägger även gärna till: OCH MAMMA!. Eeeh. Jeez. Andra jag-halvan saknar tryggheten av att veta att den här duden jag snackar med, han vet att jag är ihop, jag kan stå här och larva mej, få mitt ego bekräftat, och sen är det bra så. Det blir inte geggigare än så. Nu är jag ute på okänd mark där mitt nyblivna singelskap öppnar upp både möjligheter och gropar djupa som... hmm, nåt jävligt djupt. Kom ej på nån bra liknelse.

Alla fall, det är weird. Jag har sett fram emot den här "friheten" som singelprylen skulle innebära. Jag, jag, jag. Livet som smörgåsbord. Så jävla skönt att få bygga upp mej själv, koncentrera mej på annat än yucky love stuff. För GUD vad jag har lagt all energi på annat än mej själv senaste året. Men vissa dagar är en ångvält av rastlöshet och en längtan efter hud. Drömmer om någon som ska lämna ett avtryck, om än så litet. Ahmenåh. Hjärnan kanske är snurrigare än vad den känns.

Alla fall. Så här såg helgen ut litegrann.

Jag och Ryan hänger på ballen

Den här låten var något av ett ledtema ca 2003. Jag var helt fucked up. Hela mitt liv cirkulerade kring en kille, allt var han, jag drömde om honom, vaknade med honom, fast sällan på riktigt. Men han var alltid närvarande som en osalig ande bredvid mej. Köpte jag en tröja var min första tanke "kommer han gilla mej i den här?". Jag slutade äta, jag började röka, varje sångtext handlade om mej och honom. Jag var helt jävla konsumerad. Thank GOD att det inte fanns Facebook då. Jag kunde inte hans mail, vet inte ens om han hade nån. Jag raderade hans nummer gång på gång, men det var som multiplikationstabellen, jag kunde rabbla det i sömnen. Lönlöst. Jag stalkade alla hans hangouts. Så jävla genomskinligt. Men jag tänkte att det är kärlek, för det gör så fruktansvärt ont, det känns så mycket, det tar upp all min tid... vad annars kan det vara? Gud. Dog days are over.

Come pick me up
Take me out
Fuck me up
Steal my records
Screw all my friends
Behind my back
With a smile on your face
And then do it again
I wish you would

Åååh, minns ni i Dawsons creek, när hon ljushåriga var ihop med han Michael Pitt med läpparna. Och så gör de slut, och de ses på nåt jävla jippo, och de möts lite awkward och hon är helt klart över honom och han ba så himla ledsen för att han kämpat med att inte höra av sej och hon har inte ens märkt det. "I've been giving you the silence treatment for all this time... and you didn't even notice". Dör på det.

Never lose your heart, use your head, nobody's on nobody's side

Klockan är precis midnatt. Jag har spenderat dagen med vänner, solen har skinit och vi lyssnade på Arcade fire och jag och Carro spotifyade Chess-låtar på iPhonen och överröstade Tommy Körberg och Elaine Paige. Vi åt en kärlekstårta med jordgubbar och choklad, vi drack mousserande och läste skvallertidningar och hade det himla fint. Men jag var tvungen att gå. Ibland känns det som att jag smittar, och när jag känner (okej, citerar Monica Törnell här lite bara, helt vanligt) det stora vemodet rulla in, då är det liksom bara att ge upp. Eller dränka sej i vin och det pallade jag inte. Så jag tog tuben hem, och nu sitter jag på balkongen, alldeles knäpptyst och ensam. Det känns rätt fint det med. Fast det är ett jävla liv på vattnet och längs gatan, husen. Jag trodde Sthlm dog på midsommar. I was wrong.

Den här kan jag och Carro utantill, vilket vi glatt sjungandes bevisade till de andras förskräckelse.


Fast det är den här som är the shit. Dör på den. Och alltså, jag gillar verkligen inte musikaler egentligen. Bara Chess. Den är perfekt.

Gråtdansa

Ibland när jag känner mej nere så pallar jag inte riktigt ledsen musik. Ni vet, "all by myself", "Against all odds" osv, det blir liksom för mycket. Och det går inte med glada tongångar heller, de känns bara som hån. Det är då jag faller in i den fåra musik som jag tror, på riktigt, är den typen av musik jag gillar allra mest, den typen av musik där ljudbilden är dov, kanske lite nedstämd, men ofta med ett lite snabbare tempo, gärna åttiotalsinfluerat, lite synthigt till och med. Som kanske Joy Division, som "Goodbye horses", svenska Gentle touch, Nine inch nails, Cocteau twins "Lorelai", Washed outs "New theory", "Dream baby dream" med Suicide, Yvonne, M83. Sånt. Ni vet, när man dansar med tårar i ögonen. Som den här. Jag går sönder när han sjunger "you're stuck in my mind ALL THE TIME". Vibratot. Blir tokig.

Min unge hatar mej

I dag på bussen så spottade Hanna mej i ansiktet, skrek och gapade, slog mej hårt i ansiktet upprepade gånger. Jag var helt handfallen och visste inte vad jag skulle göra. 1. Man kan slå tillbaka. 2. Man kan säga sluta. 3. Man kan igga henne. Ettan går ju bort, jag bad henne sluta tio gånger, först duktigt och tålamodigt, sedan bönande, sedan på skarpen. Det var då hon spottade. Så jag iggade. De andra resenärerna glodde och Hanna bara höll på och hamrade mej med nävar samtidigt som hon skrek, och det här är det värsta fan, hon ba skrek "äru DUM eller!?". Var har hon lärt sej det? Som en obstinat jävla TEEEEEN. Det ska väl vara tio år kvar tills hon börjar säga sånt? Till slut blev jag galen och gjorde den hära som jag absolut inte gillar, men something had to give, så jag ba "om du inte skärper dej så SLÄNGER JAG DITT GODIS". Hon blev hysterisk.

Fy fan vilken jävla skitdag, ta slut nån förbannade gång.