Harder, better, faster, stronger

Imorgon fyller Korven 2 år. Det har gått så sjukt fort och ändå känns det helt overkligt att det fanns en tid då hon inte var här.

Xo Xo

Min gamla chef har rekommenderat mej för ett jobb, men ville inte säga var. Vilket är förståeligt, man får vänta tills de hör av sej själva. No biggie. Men när jag berättade detta för min kille, så började han garva och sa "det är väl inte så konstigt, du kan ju inte hålla tyst om någonting".

Ahmeh, supertaskigt sagt ju. Och hemskt att det är hans bild av mej? Jag frågade vad han menade egentligen och han bara fortsatta skratta, ryckte på axlarna och vidhöll att jag var skitdålig på att hålla hemligheter. Sen gick han. Jag tror inte han fattar att han var både okänslig och dum. Jag blev fan ledsen.

Jag kan visst hålla tyst. Om viktiga saker. Bara för att jag gillar att prata med mina kompisar om vem som gjorde vad med vem och sånt, det har ju inget att göra med min förmåga att vara vattentät om väsentliga saker. Dessutom har jag fantastiskt dåligt minne, jag är som en guldfisk. Jag glömmer allt. Även sånt som jag vill komma ihåg. Min kompis Hanna brukar berätta om en gång i Hultsfred då en popstjärna en natt satt i ett träd utanför vårt hus och gastade efter mej (jag låg och sov), och detta minns jag inte alls. Det är lite synd. Alltså, jag sov ju, men jag minns inte att vi skrattade åt det dagen därpå ens.

Som jag sa. Jag är vattentät.

No need to argue

Det är ju kul att ens unge gillar en. Det är det ju. Men inte att hon blir helt bananas när jag ligger kvar i sängen när hon ska upp till dagis runt åttasnåret. Vi har delat upp så att jag får sova måndag tisdag, Kalle får sova onsdag torsdag fredag. Bara det att jag FÅR inte sova, hon blir skogstokig. Bankar på sovrumsdörren, gråter hjärtskärande och är skittaskig mot min kille. Det är bara att gå upp. Så hej då drömmen om sovmorgnar.

Till råga på allt så jobbar ju min kille natt fredag lördag och behöver således sova lördag söndag. Det är en jävlig ekvation, tycker jag.

Think I've gone insane, can't remember my own name

Missade att vi hade terapi-tid i fredags. Glömde helt bort. Va fan.

Heart on sleeve

När jag slutade på DN var det stor fest till min och Eriks ära hemma hos Axel och Agnes. Erik slutade också. På festen var också Hanna Hellqvist, som skriver de mest fantastiska krönikorna i På stan och DN. Så totalt självutlämnande, jag är ett skämt jämfört med henne. Med sig på festen hade hon sin pappa. Nu jobbar Hanna på P3:s Morgonpasset och jag lyssnar så fort jag kommer åt. Hon är så himla bra. Hej Hanna! Jag tycker du är toppen! Och jättefin.

Läs hennes krönikor här.

Dom dimmiga dagarna

För de som gillar väderrapporter kan jag tala om att så här såg Skånegatan ut igår, mitt på blanka dan. Helt bisarrt. Jag såg "The Mist" med Mats härom månaden och jag är skitdålig på att se läskiga filmer. I den filmen kommer det en tjock dimma som täcker hela världen och ur den kom det Krita- och Juramonster. Spenderade halva filmen i Mats kök och ba "Vad händer nuuu-uu?".

PS. Whats up med slutet på den filmen? Var upprörd i säkert ett dygn efteråt.

Well, frack ME vad bra det är!

Det är så spännande att jag får ta pauser ibland. Gaah.

... and so say we all.

Hanna sover, schlagern är över (herregud vilken snygg rumpa hon i Alcazar hade!) och jag har en påse sura döskallar (de gula och röda med surt på, loves it) och fem rykande heta Battlestar Galactica att titta på. Trivia: Tricia Helfer, som spelar cylon Number 6 i serien, var också programledare för kanadensiska Top model. She's a supermodel and she's looking good.

Sista säsongen Battlestar, sista säsongen L-word. Nu hoppas jag på Vampire Diaries-serien och Joss Whedons Dollhouse. Hoppas hoppas att Dollhouse är bra, och inte en besvikelse som Fringe. Herregud vad Fringe är kackigt.

Jo, alltså, jag har ju ett frilansuppdrag. Med betoning på ETT.

Jo, så här. Jag har ett frilansuppdrag som barnredaktör. That's it. Jag kallar mej arbetslös ändå, för det täcker inte räkningarna, inte ens om jag säger upp el och vatten. Eller Tre. Jag fattar inte, vilket abonnemang jag än har så kommer jag aldrig under 800 i månaden. Vilket är helt sjukt mycket, väl? Och jag ringer knappt nånting. Några av mina vänner har VIP-abonnemang. Då kostar allt GRATIS. De jävlarna.

En gång på fyllan så frågade jag Roland Hjort på Whyred (och nu dör jag av genans) om de inte kunde sponsra mej. Han ba "jo, lätt, jag hör av mej". Heh. Vilket han inte gjorde så klart. Det tycker jag fortfarande är urpinigt. Till mitt försvar så var det sex år sedan, Whyred var dåförtiden ett rätt litet företag och vi var Riche-kompisar (dvs tjena-tjena på krogen men inte särskilt mycket i övrigt att säga varandra på annat valfritt ställe). Han är fortfarande en trevlig prick dock.

Joe le taxi

Jag älskar Taxi Stockholm. Det är det enda taxibolag jag åker med. Förut, när jag åkte taxi fem-tio ggr i veckan så var jag tjenis med flera av chaffisarna. Det fanns en långhårig som var lite tokig, som ofta eldade upp sej över något politiskt. En som alltid kommenterade musiken jag tänkte spela. Väldigt familjärt. Det finaste, och detta hände även i natt, är att chaffisarna alltid väntar när man gått ur taxin på vägen hem, och liksom ser till att man kommer in i porten ordentligt. Man behöver inte ens vända sej om, man vet i hjärtat att de står kvar till porten börjar slå igen bakom en, och precis innan dörren går i lås så hör man hur motorn accelerar och hjulen börja knarra mot asfalten. Så himla fint.

Det är säkert egentligen nån sträng policy de har, "se nu för fan till att de fulla brudarna kommer in i ordentligt så vi inte kan få fan för det sedan", men jag väljer att se det som en ren omtanke. Från dem till mej.

Någonting att äta, någonting att dricka

Idag fikade jag och min kille med Ruben, Vera och Stina på det gamla drumandbass-fiket Svart Kaffe. Till tjejernas försvar ska jag bara säga att de är mycket snyggare i verkligheten. Ruben däremot. Han ser ut så där.

Miss Hawaiian tropic

Jaha. Carro är inte klar förrän om tjugo minuter så här sitter jag med en hel evighet till övers. Vi ska dela taxi. Om ni ändå finge se mej. Jag ser ut som en frukt. På riktigt. Blomma i skallen, Hawaiiklänning och smink från nektarens värld. Nä, men allvarligt så ser jag rätt töntig ut. Men ingen kommer ju se nåt ändå.

Fast en sak som verkligen stör mej är att jag börjar se gammal ut. Inte asgammal liksom, men ändå, äldre. I vissa ljus har jag värsta fårorna i fejjan, ständigt grådaskig under öga. Natten är min vän.

So fresh and so clean

Varför blir det alltid så här? Jag ska vara på Nalen åtta, kl är sju, jag är oduschad och har bränt sex skivor som än så länge är utan låtlistor. Jag vet inte vad jag ska ha på mej och allt jag äger är fult. Jag har bara ätit en tallrik makaroner vid tolvsnåret och nu är det för sent för att få i mej nåt vettigt.

Men jag har köpt fruktigt smink! Tänk ananas, persika och nån form av nöt. Det kommer bli bra det här. Här får ni månadens mest sönderspelade låt (det är världens bästa! as always), som jag också tänker lyssna på nu när jag tar en raggardusch och vänder upp och ner på garderoben.

It takes a fool to remain sane

Vet inte vad som hände, jag gick in på Ringens HM i godan ro, lät tankarna vandra och plötsligt finner jag mig själv ståendes i en provhytt iförd pastell (ljusgult! ljusrosa! blekblå!), tuggtvättade blommönster och VE OCH FASA en volang. Ahmen herreguuuuud. Rusade ut ur byggnaden med ett stumt skri på mina läppar.

If it makes you happy, it can't be that bad

When I grow up, I wanna be a star, I wanna be in movies

Nicole Kidman ser för risig ut nu. Som efter en Six feet under-remake. Men Cate, åh Cate. Men var är KYLIE? Kanske är film-tema kom jag på. Udda att de inte smackar dit Heath Ledger på ett i så fall.

Ah, nu läste jag artikeln också. De har alla vunnit en Oscar. Vilket Heath faktiskt är tippad att göra. De kunde väl ha hållt sej lite.

I wanna be left in the dancehall, I wanna be the modern love

Jag ska spela på Manifest-galan i kväll med Hanna och Carro. Hanna, den urmodiga människan, ska dessutom vara konferencier. Personligen skulle jag hellre utveckla könsherpes än göra något liknande, men hon kommer att göra ett så jävla bra jobb. Men se, riktigt undan kommer jag inte. Ni vet när vinnaren i kategorierna annonseras av presentatören på scen, då spelas alltid någon klatschig låt. Javisst, det är jag som ska välja ut just dessa och sedan stå där och trycka på play när de glada segertågar genom publiken.

Enkelt, kan tyckas. Piece of cake, rent utav. Och det är det, om man bara tänker "ja men kul, jag tar de här låtarna" och sen går vidare i livet. Jag går tyvärr aldrig enkelt fram här i livet. Jag känner pressen. Manifest liksom, ett oberoende musikpris. Måste man då spela små guerillaband som aldrig sett dagsljus? Eller kan man fläska på med ett härligt mainstream-solo, typ... jag vet inte. Britney?

Jag sejfar nog och tar bara gamla klassiker ur popgrytan. Och intro förresten, hur lång tid tar de på sej när de knallar upp? Är det misslyckat om sången hinner börja innan jag tonar ned?

Sedan ska vi tre battla mot Eros Video. De är urmoderna. Jag tror det blir grymt!

Här är ett av mina favoritintron. Tillika bra låt och urhet sångare.

Girls in tight dresses, who drag with mustaches

- Ska vi lebba i kväll?
- Lätt, jag kommer halv åtta.

Helt vanlig chatkonversation mellan mej och Carro. L-word, lebbserien med den fantastiskt dåliga theme-låten, har dragit igång igen, sista säsongen ever. Plöjde de två senaste, and I'm telling y'all, nu har skiten träffat fläkten. Manusmässigt är det rätt kackigt, men om man som jag älskar karaktärerna redan, så kan man köpa det.

Jag och Carro har alltid kollat L-word. Detta är inte vetenskapligt bevisat på något sätt, men jag tror fan att min kille tyckte det var weird i början, innan han lärde känna Carro. Det enda han visste om henne då var att hon haft en passionerad kärlekshistoria med en amerikansk lesbisk superstar och ALLTID ville kolla lebb-teve med mej.

Om några avsnitt är det över. Buhu. Om jag ser Shane-skådisen, Katherine Moennig, i nån cheesy straight romcom kommer jag att börja gråta.

Här är hon med Paris Hilton av alla jävla människor.

Dont you know things can change, things will go your way, if you hooo-oold on for one more day

Jag har inte gjort ett skit i dag. Det är officiellt, jag är världens mest tråkiga människa. Därför ska jag dela med mej av den här helt värdelösa dagen.

- kollat Svamp-Bob.
- lämnat Hanna på dagis.
- kom hem, kom på jag glömt väskan på dagis. Gick tillbaka.
- vinkat av min kille som spelar i Malmö i kväll.
- intervjuat en zooaffärsinnehavare.
- läst fredagsbilagorna.
- laddat musik till morgondagens spelning på Manifest på Nalen.
- kollat jävla Top Model fast jag skulle sluta.
- städat halvhjärtat.
- lyssnat på 100 låtar, alla skittråkiga.
- börjat läsa Guldkompassen-trilogin.
- spelat Civilization 4.
- kört Mario Kart på Wii.
- blitt kär i en Diana Orving-tröja. Fettvalksvänlig.
- refreshat Facebook.
- refreshat Twitter.
- refreshat Björns bostadsbytarsajten.
- refreshat mailen. Det stora företaget hatar mej. (O-svar)
- ätit en Dafgårds-lasagne. Jag ger den noll av tio möjliga.
- googlat mej själv. HERREGUD.
- letat efter Twilight på nätet.
- ätit en 200 gram choklad.
- påbörjat en hårfärgning men slutade halvvägs av tråkma.

Jag vara bara inte gjord för dessa dagar. Det låter kanske slappt och härligt och skönt, men jag är helt lamslagen av tråkma, ingen av aktiviteterna har jag gjort mer än fem minuter i taget. Fi fan.

Ring ring, bara du slog en signal..?

Älskade storföretag. Ring mej nu, tystnaden är så total. Gud, det är ju skittråkigt att vara arbetslös! Allt jag skulle göra, som jag dräggeldrömde om för bara en vecka sedan, det känns numera urbota trist. Och jag har redan sett tre säsonger Top Model på raken, om jag ser Tyra Banks hököga och falska leende igen inom tre veckor så spyr jag.

"Is this real life?"

Det stacks ett hål i min kevlarsjäl

Fick nyss ett mess av en vän som precis förlöst dotter nummer två. Vi fick våra första nästan samtidigt och nu så har hon plötsligt två. Det är med blandade känslor jag sitter här nu. Nittionio procent: sjukt glad för deras skull. En procent: lite ledsen för min egen. Jag gjorde en abort i våras. Det var vidrigt, mycket värre än vad jag hade trott att det skulle vara. Hon eller han skulle ha landat nu, eller, i december. Hon eller han skulle ha knoppat där inne bredvid Korven. Det känns... ajje.

Och vips, gjorde jag deras stora grej till min egen. Hur ego får man bli? Hurra för er! Skit i mej. Jag har PMS. Och är arbetslös.

Plus. Barn skriker superdupermycket.

Jag vänder andra kinden till

Jag håller på att utveckla acne på min högra kind. Varje kväll när man lägger Korven så måste hon kila in handen mellan min kind och kudden, annars kan hon inte somna. Detta har pågått i ett halvår nu. Det började efter att hon kom hem efter en sejour hos mormor i Sala. Mormor meddelade att hon inte somnar om man inte pussar hennes hand oavbrutet. Mycket riktigt, det krävde femtio stycken innan hon somnade första natten. Härliga primadonna-takter. Pussandet avvecklades, in trädde hand-tricket. Nu är min högra kind grovporig efter en timmas nötandes mot sticky handflata kletig av välling, snorkråka och allehanda gojs varje kväll.

Jag ger det ändå nio av tio, för det är förbannat mysigt. Nåt att minnas när hon drämmer igen dörren i nyllet på mej och skriker "Uuuuut, för fan!" om sisådär tretton år. Jag tänker bli en sån där morsa som kommer in med bullar när hon har killar hemma. På rent jävelskap.

Don't leave me hanging on the telephone

Intet nytt på jobbfronten.

It's a show about nothing!

Mitt liv just nu. Jag känner mej som George Costanza.

I am waiting by the phone

... waiting for you to call me up and tell me i'm not alone.

Jag lyssnar på telefoninspirerade låtar. Ännu o-svar från det stora företaget.

Fear no darkness, promised child

Låt mig presentera: Hanna 2.0.

So so what? I'm still a rockstar

Jag uppdaterar min gmail var femte minut. Har sökt ett jobb, vill verkligen ha det. Jag har aldrig varit nervös inför intervjuer innan, men sedan jag fullkomligt kraschade på en med TV4 strax innan jul, så har läget helt förändrats. Tidigare har jag känt att jag har kunnat lita på min personlighet, min stil och min humor, och de tre attributen har också gått hand i hand med min ålder. Young and fresh and all that. Reality check, fröken Jag. Du är över trettio. Då kanske det inte längre funkar med fnitter, (urroliga) skämt och kamratlig attityd. Man bör nog betona sin CV och sin proffsiga sida, inte bara att man är en Buffy-tittande populärkultursjunkie.

Eller så är de tre attributen jag nämnde tidigare (stil, humor, personlighet) inte längre vad de brukade vara.

Ursäkta mig, nu måste jag refresha min mail igen.

Det är inte lätt att vara ödmjuk

Jag tänkte ta lite babysteps här på Popmorsa. Inga stordåd är att vänta. Men jag är arbetslös och Korven är på dagis. Jag har trååååkigt.

årsbästa hittills 2009

Jimmy. You´re the man!