If you want me to stay, I'll never leave

Haha, åååååååh, Fredsgatan 2003. Jag är där nu. När jag hör den här. Fint det var, ångest det var. Gud vad kär jag var. Sån där uppslukande all-consuming jävla kärlek, som inte på något sätt var sund men den kändes så hårt, den tog över och färgade allt. Och så den här låten. Och mojitos. Och typ... The Roots "The seed". Fast den håller fan inte i dag. Åh livet, mysterious ways asså.

Och jag vill känna så igen. Även om det gör ont.

I am Sasha Fierce

Apropå vad Pia skrev. Nej, jag tog inte illa upp. Jag uppfattade det aldrig som att det var en uppmaning till just mej att "kämpa för i helvete". Kanske hade jag tagit åt mej mer om jag inte verkligen visste att jag redan gjort allt som stod i min makt för att fixa det här. Jag har försökt i flera år, och vet ni, ibland räcker inte kärlek. Och grattis till de som försökt, knäckt varenda ben i kroppen för att få ett förhållande att fungera och sedan lyckats. Men jag kände att för oss var det nog nu. För mej var det nog nu. Två år till hade inte gjort någon skillnad, eller jo, jag hade börjat förakta honom och mej själv, jag hade krympt till ett bittert missunnsamt russin och förlorat all självrespekt och humor på kuppen. Jag har varit så himla rädd, rädd för allt, rädd för den stora ångern som skulle följa, rädd för att vara ensam, aldrig träffa någon ny, rädd för att vara på singelmarknaden, rädd för att han skulle träffa en ny, rädd för att vi skulle börja hata varandra, rädd för att hans familj skulle börja hata mej, rädd för hur Hanna skulle reagera, rädd för att alla mina vänner skulle skaffa förhållanden och jag bli själv, rädd för att stå skitpackad på jävla Gubbrummet kvart i fem med desperationen lysande i mitt slappa fylle-ansikte, rädd för hur jag i hela jävla friden skulle klara logistiken själv, ekonomin. Alltså, ALLT var jag rädd för. Är fortfarande. Fan vad rädd jag är. Men jag gjorde det ändå. Och jag är så himla himla stolt över mej själv. Det kan liksom ingen ta ifrån mej. Jag är fan Beyonce. I am Sasha Fierce. Jag tog ansvar för mej själv och mitt liv och sade "nej tack, det här funkar inte för mej, jag mår skitdåligt, jag är värd mer, du är värd mer". Och det är skitsorgligt, men ändå inte. För nu kan det bara bli bättre. Och fan vad kul det ska bli.

Imorgon!

Så spelar jag med Pelle på Kåken! Det blir hiphophits och tryckare. I dag är en så himla bra dag för övrigt. Jag har fått ett jobb! Yeey me. Jag ska skriva krönikor, och jag kissar på mej av ångest av bara tanken, men dör även av smicker. Och utav älsk på människor som ser nån sorts briljans i mej som jag inte ser själv. Jag får väl helt enkelt lita på deras goda omdöme. Gud vet att mitt eget är så där.

Nötskals-jag: svinbra självförtroende. Helt värdelös självkänsla. Big difference.

Weezer!

Haha, inte lika briljant men åtminstone roligt är Weezers cover till nya plattan... javisst, "Hurley".

Säkert!

Det här omslaget är briljant.

Helt vanlig spottloska

I kväll ser jag Oskar Linnros på Mosebacke. Tycker fortfarande att han lyckas jävligt bra med att sjunga om sex på svenska. *iiih*

Lite Hanna ba

Min syster Frida var här förra helgen. Vi gjorde pastasallad och Hanna hade pruttfestival vid matbordet. Hon är supertrött och så där fjantig och liksom medvetet fånig. Men supercute ändå så klart. Men jag gillar inte när hon lägger till sej med manér. Pratar bäbisspråk, skrattar tillgjort etc. Jag säger inget så klart. Alla fall. Hanna pruttar lite. Varsågoda.

If I could talk I'd tell you

Och jag visste att den här stunden skulle komma. Det gör det inte lättare. Nu ska vi berätta för Hanna att pappa ska flytta. Ahmen jag orkar inte med den här himla dagen.

A million little pieces

Jag undrar lite hur det kommer bli med den här varannan vecka-prylen. Fan, jag undrar hur den HÄR veckan kommer bli. Allt är så himla oklart. Och rörigt. I natt var Kalle ut, sov borta, jag gick till dagis, sen hämtade han och nu ska jag lägga och imorgon ska han gå till dagis. I kväll kan jag gå ut om jag vill. Så himla... AHMEN RÖRIGT. Jag orkar inte städa. Det tar emot att köpa typ duschcreme, för om 2 veckor bor inte Kalle här längre och då vill jag vänta med att köpa den där himla duschkrämen så att den blir min, BARA MIN. Låter weird, huh? Men så är det.

Jag har sagt att han får ta exakt allt han vill ha hörifrån. Allt utom soffan. Och köksbordet. Det han inte tar vill jag slänga. Jag vill inte stå där i november och steka trista fiskpinnar i samma panna som jag stekte våra fiskpinnar ett halvår innan. Fy fan vad deppigt. Ut med allt. Jag får ruinera mej, det skiter jag i, men jag vill ha nya prylar, prylar utan minnen. Orka grina över en himla stekspade liksom.

Och gud vet att jag hatar ovisshet i alla dess former, jag jobbar verkligen på att hålla mej lugn och sansad. Men snart kokar jag över. Nästa PMS-period är det jag som kommer explodera Södermalm to pieces av ren mental kraft. Lagom till Popaganda. Perfekt. JAG BLIR GAAAAAAAAAALEN.

I think there's pieces of me you've never seen, maybe she's just pieces of me you've never seen

All the world just stopped now
So you say you don't wanna stay together anymore
Let me take a deep breath babe
If you need me
Me and Neil'll be hangin' out with the dream king
Neil says hi
By the way I don't believe you're leaving
Cause me and Charles Manson like the same ice cream
I think it's that girl
And I think they're pieces of me you've never seen
Maybe she's just pieces of me you've never seen

Och så det här, dör på det här:

Maybe I ain't used to maybes
Smashing in a cold room
Cutting my hands up every time I touch you
Maybe maybe it's time to wave goodbye now

Ja okej, så i dag är en dag då jag dwellar i misär. FÅR VÄL JAG GÖRA OM JAG VILL. Inget är för litet för att inte skava just i dag. Och så Tori Amos "Little earthquakes"-platta på det. Fan vad bra den är.

Vad som hänt sen sist

Till Babbo

Lana

Jag, som inte har jobb om två veckor, kände att jag behövde unna mej nåt. Så jag knatade till Carin Wester-butiken på Rörstrandsgatan där de hade 70% rea. Köpte en tunnstickad svart klänning som heter Lana med jättefina detaljer på armarna. Svart. Vilken underbar färg. Älskar skiten. Plus suits my mood.

Det enda trista är att den är så tunni tunni att man måste ha en underklänning. Det adderar alltid lite meck. Tänkte den skulle få hänga med ut och svira redan i kväll tillsammans med ett par svarta brogues och svart knästrumpa. Jag har reclaimat knästrumpan lite, på ett vad jag själv hoppas är ett "moget" sätt, inte längre trendigt, och inte heller popsnörestuket. *jobbar på att inte känna mej som gammal tant i allt jag har på mej*

Och där sitter ni och viftar med intressevimplarna. I get that.

Watch my back so I make sure, you're right behind me as before

Visste ni att det är supervanligt med rygg- och nackproblem bland människor som går igenom kriser? Som t ex en helt vanlig separation. Berättade en sjuksyrra för mej i dag. Sömnproblem, tandagnissel, nackspärr. Check på alla tre. Rätt logiskt iofs.

Sorrow waited, sorrow won

Det här är den låt som hållt mej i handen under hela sommaren. Inför, under, efter. Den har speglat mina känslor och mitt sinnestillstånd, jag har LEVT den här låten i flera månader. Den är perfekt. Möjligtvis att den är för kort.

Jag ställer in WOW. Jag orkar inte. Varenda kotte jag känner är där, varenda kotte jag inte känner så där väl men har sett fram emot att hänga med också. Älskar backstage på festivaler. Alla människor man känner ytligt här i stan som helt plötsligt blir pratsamma och roliga i en annan stad. ÄLSKAR. Men jag orkar inte glittra i regn. Orkar inte glittra öht. Jag har ont överallt. Och då menar jag överallt, invärtes som utvärtes. Så så här får det bli. *hej spy bar*

Den episka misspeppen

Jag känner en episk misspepp inför Way out west i dag. Senaste åtta veckorna har jag snittat fyra timmars sömn, och det börjar verkligen kännas. I eftermiddags började känningarna av nackspärr göra sej påminda, tog tre värktabletter under dagen, snart tar jag en till. Jag är helt stirrig och nickar till på jobbet som en gammal gumma. Addera på det ett för mej (numera) rätt hårt leverne, har druckit alkohol som om det inte funnits någon morgondag och varenda känsla är liksom vakuumförpackad, jag vet inte vad som är realitet och fantasi längre. Inte har jag gråtit nåt mer heller. Och tanken på spöregn i främmande stad, där det enda som finns är att festa festa festa... Ser mej själv bryta ihop till The National och så kan jag inte sluta gråta som Bruce Willis i det där "Vänner"-avsnittet och så kommer all slutkördhet ikapp och jag är i himla Göteborg. Alltså, jag knäcks lite av den tanken. Ingen konsert-pepp i världen kan få bort den känslan.

Hmm. Jag KAN ju så klart vara hemma. Den där ackrediteringen är det nog någon annan lycklig som gärna lägger vantarna på. Men det känns också som ett sånt himla misslyckande att ba... gå ut i Stockholm. För jag kommer ju inte direkt chilla hemma med en Brie och en god film. Äh, jag vet inte. Skitsamma.

Waiting for your change of heart, it just takes a beat to turn it around

Älskar den här. Brukade spela den ute förut men nu är det längesen. Jag känner att en revival är på väg.

You got spark, you-you got spunk, you-you got something all the boys want

En grej som Kalle alltid störde sej på med mej var/är att jag konstant ber om ursäkt för mej själv. Som att jag sejfar att nån ska tycka jag är töntig på whatever sätt genom att själv belysa det först. Innan nån annan eventuellt hinner. Jag sa alltid att han hade fel, att det är min humor bara, att det inte handlade om att mindregöra mej själv. Hmm. Fan. Jag tror att han har haft rätt all along.

Jag har kommit på mej själv flera gånger de senaste veckorna. OCH DET STÖR MEJ. Jag: stark härlig person som inte ber om ursäkt för den jag är. Eller, det var så jag hade tänkt i alla fall. Inser nu att jag inte alls framställer mej så. Superirriterande. Jag hör mej själv säga de här sakerna, hinner inte stoppa munnen. Allt negativt jag kan komma på, allt jag eventuellt inte testat, smakat, gjort, upplevt, det framhäver jag hela tiden. Så himla dumt. Och framför allt, så himla ointressant och osexigt.

Så det får bli höstens hemläxa: Sluta göra ner dej själv hela himla tiden.

Vad som hänt sen sist

Fucking hostile

Lyssnar lite på Korn bara. Helt vanligt.

Jag har gått in i mappen "linus" på min Spotify. Har lyssnat sönder allting annat. Här hittar man sk hård musik jag gillade på nittiotalet. A perfect circle, Tool, Korn, Deftones osv. Det funkar att lacka ur till. Hellre lack än fosterställning, ok?

Free bird

Hmm. Den här veckan har väl varit så där. Mina stora ord om hur enkelt och fint allting löst sej mellan mej och Kalle började ringa lite väl... naiva för några dagar sedan. Det blev lite rough. Nu ser det ut som att han flyttar ut den 1 september. Det är så snart. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför detta.

Och helgen och kommande veckan är i stort sett planlös. Det gör mej också orolig. Hanna åker till Sala i dag för att vara hos mormor i en vecka, Kalle ska inte sova hemma då. Jag är själv, left to my own devices, free fallin'. En free bird. Och jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till med all den här fria tiden.

När allt var som jobbigast förut så drömde jag om timmar framför datorn helt ostörd, långa fikor med vänner, oändliga ciggpauser med prati prati, någons sommarhus att krascha i och en brygga att skvalpas på, utekvällar som aldrig tog slut, sovmorgnar utan ände, en dag i parken med böcker, kaffe och tidningar. Nu när jag kan göra de där sakerna så är det ändå som att något fattas. Jag kanske är en sån som aldrig aldrig blir riktigt nöjd.

Å andra sidan. Nu har det varit slut mellan mej och min kille i en månad rätt så exakt. Det är kanske nu jag ska börja fatta.

Är kär i en tjej

För er som gillar dirt

I dag har jag och Kalle grälat så mobilmembranen skallrade.

Älskar lillebror Josephson

Skickade det här messet för nån timma sen: "Lasse. Du får pizza, film, tv-spel och cash om du kommer hit klockan nio. Hanna sover. Pepp?" Två minuter senare ba: LÄTT! Åååh. Jag ska få dansa tryckarens dans i kväll.

Gärna till den hära:

ÅRETS LÅT RIGHT HERE

Ta mej tusen dagar härifrån

Såg Inception igår. Peppen var gigantisk, och det blev inget direkt magplask, men jag ger den svag tre, stark tvåa. Leo var het, har nån konstig fäbless för honom always, men Joseph Gordon-Lewitt säger jag bara. Urgullig. Snygg action, snurrig historia. Lite fånig dialog bitvis.

Jag har så mycket jag behöver göra. Får inget gjort.
- Skaffa lägenhet.
- Skaffa jobb.

Inser att lägenhet hänger ihop med jobb, för jag lär ju inte få skriva på ett nytt kontrakt som arbetslös liksom.

- Beställa tid på Noir för blondi och klipp.
- Ställa mej i journalisternas bostadskö.
- Besöka en gynekolog. *too much info*
- Prata mer om min och Sebs klubb som vi bestämt vi ska ha!

Finna barnvakt till i kväll vore fint också, skulle så gärna vilja dansa tryckarens dans på Natten i kväll. Och så vill jag tillägga, att jag går ju ut rätt mycket nu. Ofta blir det som det förhoppningsvis blir i kväll, att jag går ut efter Hanna somnat och är där när hon vaknar. Hon märker liksom inget. Ville bara säga det innan jag får Socialstyrelsen på mej.

WOW

Nu börjar Way out west-peppen krypa in under skinnet. Jag har aldrig varit där. Förstått att det inte är uppbyggt som de vanliga festivalerna med ett tydligt festivalområde/backstage. Ett rännande mellan olika ställen, klubbar, scener, efterfester. Åh, längtman. Skönt att komma bort från Stockholm lite också. Åka till Göteborg. Och hänga med andra stockholmare. Hmm.

Den här bruttan ska jag se:

Ahmenåh

Helgen var weird. Enda sättet att beskriva den. Halva jag vill trycka upp en sån där Carola-tröja med ordet "Singel" blinkandes i neon, jag får liksom tourettes, och det första jag säger till folk, även såna som jag aldrig träffat förr, jag ba: jag är singel! Som ett tic. Lägger även gärna till: OCH MAMMA!. Eeeh. Jeez. Andra jag-halvan saknar tryggheten av att veta att den här duden jag snackar med, han vet att jag är ihop, jag kan stå här och larva mej, få mitt ego bekräftat, och sen är det bra så. Det blir inte geggigare än så. Nu är jag ute på okänd mark där mitt nyblivna singelskap öppnar upp både möjligheter och gropar djupa som... hmm, nåt jävligt djupt. Kom ej på nån bra liknelse.

Alla fall, det är weird. Jag har sett fram emot den här "friheten" som singelprylen skulle innebära. Jag, jag, jag. Livet som smörgåsbord. Så jävla skönt att få bygga upp mej själv, koncentrera mej på annat än yucky love stuff. För GUD vad jag har lagt all energi på annat än mej själv senaste året. Men vissa dagar är en ångvält av rastlöshet och en längtan efter hud. Drömmer om någon som ska lämna ett avtryck, om än så litet. Ahmenåh. Hjärnan kanske är snurrigare än vad den känns.

Alla fall. Så här såg helgen ut litegrann.

A house is not a home

Hmm. Det här med att hitta två lägenheter, i rimlig anslutning till varann och dagis... Ingen enkel match. Det är förvillande enkelt att bo ihop nu, men jag har alltid tyckt att det är helt sick med par som brejkar och INTE flyttar isär. Superkonstigt ju. Och här sitter jag i nån sorts situation där det känns helt okej. Jaa, jag vet att det bara gått tre veckor.

Jag vill att nya livet ska börja. Är samtidigt rädd för ensamheten när det väl händer. Att denna samvaro ska vara som nåt mjukt och lent som lindat in den egentliga verkligheten, den där det bara är jag, jag och Hanna. Den där jag går och lägger mej helt ensam varannan vecka. Släcker lampan och inga andras andetag hörs. Livrädd för att det då ska smälla till, den där ångern som hittills inte visat sin fula fejja.

Samtidigt som jag längtar dit. Till min lägenhet. Med mina tallrikar, mina böcker, mina röda väggar. Ja, jag vill måla röda väggar. Kläder över hela lägenheten, men MINA bara. Disk, men bara min. En kyl att komma hem till där mjölkjäveln inte är slut fastän det fanns en hel himla liter när jag gick på morgonen.

Kommer väl sitta där och grina, helt omgärdad av blodröda väggar. Förtvivlat önska att nån druckit upp mjölken under dan. Fy fan.

Med det sagt. Jag tänkte sträcka ut en liten hand här. Nån som sitter och trycker på ett hyreshus på Södermalm med en ledig tvåa eller större i och har en skön ingång till ägaren? Jag skulle i så fall älska att bo i det.