Happy birthday to ya

I lördags fyllde Ante år, och han hade så himla rolig fest! Jag kom rätt sent, typ halv tio, för jag var hemma med Hanna och min pappi till typ nio, och när jag kom var det redan ca trettio pers i hans lilla tvåa. Och det dubblerades rätt snabbt. Det bjöds på varmkorv, tårta och sjuka mängder alkohol och egentligen skulle festen ha avslutats klockan ett, men då var det fullt dansgolv och först halv fyra gick sista gästen. Åh, hemmafester - jag går på alldeles för få. Sen hastade jag hem tidigt som sjutton och byggde garderober med pappa och Hanna.

Här är lite pics, de svartvita har jag snott från Elsas blogg för de var så himla fina.

Pizza - livets salt

Igår kom Ika och Malena hem till mej och Hanna, de premiärhängde i min lägenhet. Ika hade med sej sina kids Cora och Franka och de kommer bra överens med Hanna, vilket är grymt då jag och Ika faktiskt bor grannar nu. Vi käkade pizza från pizzerian i huset bredvid, den är skitbra (yeey!), var så sjukt himla trött på pizzeria Oliven som var närmast när vi bodde i Skanstull. Jag har inte känt vare sig Ika eller Malena särskilt länge, Malena är min chef på City, hon är kulturredaktör där och även om jag vetat vem hon är i flera år så har vi liksom aldrig umgåtts. Och Ika har alltid varit den där supertuffa rockbruden som var musikläggare på P3 och satte musiken till tv-serien Spung (!!) och gjorde tidningen SEX. Och så blev hon på smällen ungefär samtidigt som jag och vi började umgås. Igår hängde vi alla fall alla tre och det var ashärligt. Ika hade med sej ett rött vin som hette MOTÖRHEAD. Nu tänker jag aldrig köpa nåt annat på Systemet. Och så skvallrade vi loss tills klockan blev åtta för då var det dags för ungarna att nappa. Slut.

Pizzatajm. Bordet köpte jag för 200 pix på Blocket förra veckan, ska måla det högblankt svart, jag måste bara komma mej för och gå till himla färgaffären.

For those about to rock.

Ika och Cora - hon är superpluttig, både Hanna och Franka fyller fyra i år.

Malena var bakis för hon hade varit på Grammis-efterfesten. Som tydligen hade varit kul, jag var där förra året och då var det skittrist. Orättviiiiiiiist.

Dagens remix

Hej lilla mini-dati, imorrn är du min!

Jag är så himla trött på att släpa runt på min skitstora laptop. Den är jäääättestor, men det var bara för att jag tänkte att jag ju ändå aldrig tar med mej den ut och jag spelar ju mest dataspel på den, då är ju stor skärm jättebra. Mmm. Men nu har det gått ett par år och jag spenderar min frilans-tillvaro mest på fik, och den är så himla TUNG och STOR, får knappt plats i väskan (jag har typ en sportbag). Och så är jag rätt mycket i en annan stadsdel varannan vecka, ORKA släpa en halv tegelmur med sej varje gång liksom. Lina sa så här, ungefär alla fall: förenklar det din vardag? Köp i så fall. Så nu ska jag. Tre tusen pix. Ej så fasligt ändå.

Vad är väl en bal på Slottet

Jag har aldrig gått på Elle-galan, aldrig blivit bjuden. Ej så konstigt då jag inte jobbar med mode, men guuuud, vad kul det vore ändå. De här tyckte jag var snyggast! Bilderna är snodda från Stureplan.se.

Lisa och Marcella.

Filippa.

Bea.

Elin - snyggast av alla om ni frågar mej.

Alexandra.

Cia.

Sofie Krunegård (i mitten).

Morfar jobbar lite ba

Bara lukten gör mig svag

Haha vadååååå

Är det hära "Kanske gillar du" dåligt?

I feel like going home, but at the same time... I don't

Jag är så himla skraj att Hanna inte alls ska gilla allt det nya när hon kommer imorgon. Att hon ska bli förvirrad, ledsen, och bara vilja hem till SITT hem, det enda hon vetat om hittills, och det är borta, nu finns bara allt det här nya, främmande, som luktar annorlunda. Buuu.

Jag ska möta upp Kalle och Hanna imorgon bitti, vi ska käka frulle på Sodom, och sen gå hit tillsammans och inspektera. Jag längtar så himla mycket efter henne. Jag kommer få hålla hårt i mej själv för att inte bli ett kramigt freak som bara pratar om hur mycket jag saknat henne och hur jobbigt det varit att hon varit borta så länge. Den skiten kan jag ju inte projicera på henne. Hon har ju haft skitkul med pappa på Teneriffa och badat och lekt och sett massa nya saker och flygit flygplan.

Usch, fan. Nu känns det inte alls bra.

Längtet är i allafall oändligt just nu.

Vad ska det hända för skit idarå? (krönika Sthlm city v 2 2011)

Jag är liksom inte gjord för att vara komplett lycklig. Jag blir superduperstressad de stunder då jag närmar mig den själsliga statusen "tillfreds med livet", för då vet jag ju att jag bara är dagar, minuter, från att något ska gå käpprätt åt skogen. Och det är inte som att jag koketterar kring misär heller, inte längre. Förut kunde jag se tillbaka på en tid av tårar och hjärtesmärta och berätta om det med samma nostalgiska ordalag och tilltal som andra berättar om första barnets födsel eller en väldigt lyckad sexuell upplevelse. Numera kan jag uppskatta ett perfekt ögonblick. Men de stunderna rinner av mig, som bra kritik ungefär. Jag tror på en försiktigt negativ livssyn - och en förhoppning om att bli positivt överraskad i stället.

Vilket inte på något vis gör mig till en deprimerad eller tragisk person. Eller jo, finns säkert en del drös tragiska drag hos mej, men jag tror inte att det är det svartsynta som är bland de mest markanta bland just dem. Jag brukar identifiera mig med hon äldre damen i filmen "Masjävlar", jag tycker hon drämmer huvudet på spiken när hon sitter med sin kopp kaffe en morgon, lite håglöst tittar ut genom fönstret, drar in ett andetag och i utandningen klämmer ut ett "jahapp... vad ska det hända för skit i dag då?". Haha, jag tycker det är fantastiskt humoristiskt och befriande.

För det finns så klart inget sexigt eller ens tilltalande hos regelrätt bittra människor. Jag är varken bitter eller självömkande. Jag är den förste att börja skratta åt mina egna tillkortakommanden och grodor, och det är väl det som räddar mig från att bli en fullfjädrad bitterfitta eller energidränerande cyniker. Klart det är kul att vara glad! Jag har bara problem med den här urskiljningslösa glädjen, den hämningslösa oreflekterande jublande lusten till livet.

Jag var tillsammans med en kille en gång som var obehärskat positiv, och jag tyckte det var helt vansinnigt provocerande. Han hade, på allvar, en vana att varje morgon vakna upp och tänka: " i dag ska bli den bästa dagen i mitt liv". Gud. The pressure? Och liksom... naivt? Visst, fin målsättning, men det håller ju inte i längden. Tycker det är som att lägga ett sjysst krokben för sig själv. Varje dag dessutom. Nä, då inbillar jag mig att det är mer realistiskt att vakna neutral, man kanske inte behöver tänka som hon i "Masjävlar", men ändå liksom förutsätta att nåt kommer gå åt helvete. Tänk så glad man är när man går och lägger sig sen på kvällskröken och man kan konstatera att man överlevde ännu en dag, och riktigt kul var det dessutom. Somna med en positiv känsla. Och med ett "vad ska det hända för skit i morgon då" vilande i huvudet, och ändå känna en sorts tillförsikt till den kommande dagen.

Vi har alla våra knep för att hantera livet. Och det här är mitt.

Uppdatering: Haha FAN! Det är ju inte alls tanten som säger så, det är ju en gubbe och i en helt annan situation. Jag och research asså. Men i mitt huvud har jag skapat tröst hos den här (imaginära) scenen jag beskriver ovan. Jag tänker på den minst en gång i veckan, påhittad eller inte. Så får det vara. Men fan ändå.

Sometime, anytime, sugar me sweet, little miss innocent, sugar me yeah

Om en kvart kommer en bil för att hämta upp mej för en spelning på ett ställe långt utanför stan, det är en reklambyråfest och jag är hemskt peppad. Hundra fullisar i varierande åldrar, som gjort för en hittig person som jag! Mest av allt vill jag bara spela den här, haha, jag tycker på ricko att den är så himla bra, det har jag tyckt sen den kom * ja, jag är supergammal * :

All my pictures of you

Jag förstorade lite foton häromdagen, på Crimson, det gick så sjukt fort och blev hemskt bra. För 75 spänn fick jag de här fina, och det tog bara två dagar, från måndag till onsdag! På IKEA igår köpte jag 11 (elva) ramar som fortfarande väntar på att fyllas. Älskar foton. Tänkte ha en hel vägg i vardagsrummet på alla som jag och Hanna gillar. Våra vänner, vår familj. Oss två. Det här är bara början, ska bli massor och ramarna ska vara i alla möjliga färger, material och storlekar. Det är viktigt.

De här två är rätt små, som vanliga foton ungefär, ni vet standardstorleken när man framkallade förr om åren.

Det här är 20 x 30, tror jag. Och Hannas nya lampa står bredvid, supercute.

De här är också 20 x 30 nånting, större än vad de ser ut. De ska jag hänga i hallen. Eller, det ska PAPPI få göra, betongväggar överallt, kan inte göra ett smack utan borr.

Let me show you the world in my eyes

I dag fick jag grejerna hemkörda och inburna. Jeeesus vad med grejer. Och jag har ingenstans att förvara dem för de tre garderoberna (fyra om man räknar med Hannas) och fläktskåpen jag ska ha i vardagsrummet ska pappi montera upp på lördag. Och även alla tavlor, stringhyllor, hallmöbel, speglar, rullgardiner, gardinstång... men det vet han inte om ännu. Gud vad han ska få borra hörrni. Himla röra, men kul!

Så här ungefär ser det ut i min lägenhet, jag trivs så himla bra. Det är liksom en bra energi här? Jag känner mej rofylld när jag är här. Förmodligen för att det är mitt, och jag ska stanna här, ett HEMMA. Vårt hem. Åh, jag är så himla glad att jag äntligen fick igenom ett byte och att det blev den här fantastiska lägenheten. Yeey me.

Det här är Hannas rum. Jag frågade om färger innan hon drog till Teneriffa, hon ba "daaah mamma, ROSA!". SÅ det blev väl mest det.

Här är mitt köksfönster. Köket är pyttelitet, så man får ha matbord i det stora rummet. Vill inte skymma det här fantastiska fönstret heller, perfekt att sitta i, det börjar redan under knähöjd. Om ni fattar vad jag menar.

Från köket är det en liten trappa ner till stora rummet. Där är ingenting fixat, förutom en stor brun soffa i plysch jag fyndade på Blocket och ett soffbord jag fick låna av min dude. Och så har jag ett grått kylskåp som ni ser. Fanns när jag kom.

Det är hemskt kalt som ni ser. Har kakelugn också, den funkar ej, så jag har lite blockljus där bara. Till vänster om den ska det upp fem stringhyllor, har så himla mycket böcker. Och cd-skivor, jag KUNDE inte slänga dem.

Sovrummet rymmer i stort sett bara min säng. Just nu är det rummet något av en avlastningscentral.

I övrigt ser det mest ut så här...

... och så här. Men härligt va! Det här kommer bli så bra. Hoppas hoppas HOPPAS bara att Hanna gillar det också.

I can't sleep when the sun goes down, just want to feel like we're together

Neeej, så klart är inte KILLAR det enda jag kan skriva om här. Tyvärr funkar jag dock lite som en fjortis fortfarande, det jag bäst gillar att prata om, älta, sentimentalisera (eeh är det ens ett ord?) över, analysera, är just dudes och förhållanden, hjärta smärta, sånt som skaver just nu. Som jag sagt så många gånger förut, jag vill ju kunna ösa ur mej ALLT här och hittills har bloggy fyllt exakt den funktionen. När man nu då inte längre riktigt kan göra det, så tänker jag att hela konceptet faller? Äsch, jag vet inte. Jag blir glad i alla fall! Att ni inte vill jag ska sluta!

I dag har jag handlat upp hela IKEA. Åtminstone kändes det så nu när jag kom hem. Fy fan vad jag burit och släpat och pustat. Haha, och då beställde jag ändå HEMKÖRNING. Men garderober och fläktskåp och gud vet vad, det vägde BLY ska ni veta. Köpte så himla mycket. *älskar ikea handla-kortet* Satsade rätt hårt på Hannas rum. Man vill ju hon ska trivas i nya fina läggan. Ååååh, jag längtar ihjäl mej. På torsdag natt kommer hon. Och på lördag kommer min pappi med borren och sågen och mejseln. Ni vet, verktyg. Då ska rasket UPP också. Förstorade bilder till nya fina ramar i veckan också. Bilder på mej och Hanna, och Kalle och Hanna. Som hon ska få på väggen i sitt rum. Om hon längtar. Aja. Nu ska jag åka till Birkastan. Där bor min dude. I morgon spelar jag på en reklambyråfest ute i skogen nånstans. Det ska bli kul.

Tack igen för fina ord! You rule.

Här ser man lite mer av mitt vardagsrum:

Svart är ingen färg, det är ett state of mind

Jag blev erbjuden att flytta den här bloggen häromdagen. Alltså att för en summa pengar skriva under ett annat tak, men samma namn osv. Och jag har pratat med Sthlm City huruvida jag ska fortsätta skriva vecko-krönikor där. Och allt ställdes liksom på sin spets, det tycks som att jag har skitsvårt att göra båda sakerna. Alla tankar av betydelse, som jag förr sprutade ut här (och okej, BETYDELSE, inte som att jag uppfinner hjulet, men ni fattar), de spar jag i en liten mental ask och så tänker jag att jag ska skriva en krönika om det i stället. Vilket gör att bloggy blir rätt tom. Och så tänkte jag att om jag slutar skriva krönikor, så ska det bara flöda av inlägg här igen... Men så slog det mej, att så kommer det ju inte bli, jag har helt andra förutsättningar nu ju. Jag kan inte längre fläka ur mej saker om exempelvis Kalle, som jag tidigare gjort. Han var världens mest toleranta med hur jag målade upp honom här på Popmorsa, beskrev i minsta detalj vårt liv, alltid sett ur min synvinkel. Jag lever ju inte ens med honom längre, det vore superkonstigt att ha honom figurerandes här. Vi har inte särskilt mycket kontakt heller för den delen, så varför skulle jag ens skriva om honom. Och let's face it, halva den här bloggen handlade ju om oss två, ofta ur ett missnöjesperspektiv. Nu är jag åter igen inne i ett förhållande, och att bli omskriven i bloggen uppskattas INTE från den mannen, och det kan jag bara respektera. Dessutom är det så himla nytt, att jag inte VILL skriva personliga saker, han läser ju för guds skull och ni vet hur det är i början, man vill liksom inte... ah men va fan, fläka ut allt inför den man gillar. Och det är ju så, jag fattar att det var kul att läsa någon annan som OCKSÅ drogs med samma/likartade problem som en själv, igenkänningsfaktorn var ju skyhög, det märkte jag ju på kommentarerna. Att det var en del av charmen eller vad man ska säga. Och ORKA ha en blogg där jag bara skriver om vad jag och Hanna åt till middag eller vad jag hade på mej på Kåken natten innan eller hur himla lycklig jag känner mej just nu. *lycklig, haha* *as if* Nä men ni vet, sugar coated life liksom, det är inte min grej. Svart är ingen färg, det är som man känner sej. Och jag ÄR svart. Vilket gör munkavlen så himla påtaglig. Umm, am I making sense?

Jag tänker inte lägga ned Poppi, det vill jag inte, men jag kommer inte vara så himla aktiv under januari, så får jag se om jag finner något mellanläge som skulle kunna funka. Mellan livet, skrivet och peppet.

Praise the lord

Nu har jag internet i nya läggan! Wihoo. Står upp till armhålorna i tejp, färg, rollers och kakel-stickers. Här ska grejas, för om jag inte gör det på en gång så blir det ALDRIG av, jag känner mej själv för väl.

I kväll ska jag på tequilafest hos min killes mamma. Tror jag älskar hur hans familj tänker.

Just nu i min nya bruna plyschsoffa

Här BOR jag!

Nu är vi på Babylon - supermys

Imorgon kl nio går flyttlasset

Godare än vad man sku kunna tro

"Tar allt på menyn, tack"

Onaj nu vill jag ligga med Brett Anderson IGEN

Äsch, lite BRITPOPRETRO ba. *känner mej gammal*

Far åt helvete 2010

Vi åt trerätters på 1900. Supergott. Och en i sällskapet berättade om när han gick på blinddate och efter nån kvart kom de båda två att de skulle ha mött någon helt annan. Fel date alltså. Okej, nu lät det inte så kul.

Det här åt vi.

Här pratas det nog om den där dejten. Lovar, det VAR kul. Och Johan läser Steven Erikson nu. SÅ vi pratade jättemycket om Kruppe och Whiskeyjack och Sorry och så där. Lina fattade ingenting, hon tycker fantasy är overkligt. Asså... <3

Det var svinhärligt snöfluff ute, det slutade aldrig.

Shot är kul.

Här har jag börjat spela ute på Kåkens terrass. Det var kul, och schizo, vi var fyra personer som delade på båset. Och Lisa tyckte vi skulle dricka mer shots. Så då gjorde vi det.

Till exempel den här lallaren spelade jag med. Han heter Carl M och gillar dancehall. Lisa gillar vin.

Det här var enda bilden jag själv fastnade på. Jag, Elsa och Lisa. Lisa, det var liksom vår kväll kan jag känna.

Det var väldigt kul! Ur-kul! Fan, jag måste ändra det där bindestrecket där uppe, men alltså, "urkul" ser så konstigt ut. Hej 2011, nu kör vi!