Smakråd

Kalle hatade högklackat. Och läppstift. Så jag använde inte det när vi var ihop. Dels av allmänna  slackerskäl, men också: man vill ju liksom vara tjusig för den man är kär i och vet jag att nåt framkallar kväljningar, well, då kanske jag inte använder det. Min nya kille, haha, vet inte hur jag ska uttrycka mej där? Han är ju inte direkt "ny", men allafall, han gillar klackar. Så jävlar vad jag sportat klackobert senaste månaderna. Hade glömt hur ASASNYGGA ben man får. Nu är jag peppad på de här. Är de tantiga? Jag tänker "klassiska". Och liksom tillräckligt cleana för att inte vara sommarens spex-sko.

Äsch, orka hänga, de får luta

Förstoringsskörd

Såg igår, gillade!

Kör lite "häftig" och "farlig" stil

Gegg!

Det här med att Resumé gjort en lista över vilka som ligger med varandra i mediabranschen - har väl aldrig varit så pepp på att lägga vantarna på ett nummer som just i dag. Åååh, älska gegg! *går till Pressbyrån nu*

"Jag blir tre-tti-o-fem" (Krönika vecka 14 Sthlm city)

Jag fyller snart 35. Japp. Trettiofem. Nu i april. Tack vare de senaste fem åren, oerhört komprimerade och för mig själv hemskt otippade, har jag hamnat lite närmare ett vuxet uppvaknande. Samboskap, barn, separation. Men inuti vettifan om jag är så mycket mer mogen än vad jag var vid, säg, 23.

Jag minns när jag bodde i Sala och gick på Statt. På juldagen och annandagen var det alltid allmän hemvändarkväll och jag minns hur jag såg alla dessa "äldre tjejer" som lämnat stan entra lokalen, festklädda och med en air av storstad, och hur jag liksom kräktes lite i munnen över att de var där. Hade de inget bättre för sig? Satt hemma med nån stickning eller ammade en unge eller så. Och hallå, minikjol? "Hon borde verkligen klä sig lite mer efter sin ålder", viskade vi sinsemellan. De här tjejerna var under 25, ska tilläggas.

Häromveckan var jag på American Apparel och köpte ett par knallröda spandexbyxor med världens högsta midja som knappt går att andas i, tänk slutscenen i "Grease", de svarta snortajta brallorna som Olivia Newton-John har på sig. Och det var först när jag kom hem, och stod och provade framför min egen spegel, omgiven av Hannas leksaker, som osäkerheten kröp fram. Att det kanske inte längre var helt okej? Mitt nittonåriga jag kräktes återigen i munnen, men den här gången över sin framtidsvy.
Trettiofem, va. Inte urmycket, men inte direkt purungt heller. Inte ens om man kisar kan man passera som "ungdom" längre.

Men jag vet inte. Jag tycker att Stockholms åldersrasism inte är lika grav som jag inbillar mig att den är "där ute". Utanför stan. Jag känner mig liksom inte gammal?

Det är lite lustigt att tänka på, förr trodde jag på riktigt att jag som genom ett trollslag skulle förändras över en natt, eller årstid, och vara någon helt annan efter att jag passerat en viss ålder. Men inte ens när jag blev mamma märkte jag någon nämnvärd skillnad. Jag blev ingen bullmamma. Den sista varje månad kommer  fortfarande som en chock, "oops, räkningarna!". Blir fortfarande lyrisk över popmusik, köper nya strumpor och underkläder för att jag inte orkat tvätta, blir fortfarande så jävla arg och blockerad när jag grälar att det enda jag kommer på att säga som argument är ett klassiskt "... ahmen... ahmendurå!".

Men ändå. Det funkar för mig. Jag är stolt över att jag ännu inte sjunkigt ner i soffan för att aldrig riktigt ta mig ur den igen. Den dagen kommer, och jag ser fram emot den. Jag ser absoluta fördelar med att cocoona ner mig i hemmet. Men inte ännu. Jag tycker det är fint att jag är mig i stort sett lik. Och att jag inte krampaktigt håller mig kvar i något som en gång var jag, det är ingen kamp, för jag ÄR fortfarande hon. Lite mer fårad, lite smartare, definitivt mer förlåtande och ödmjuk. Och faktiskt, med en röv som ser helt okej ut i röda spandexbrallor.

Jag är så stolt att kalla denna kvinna, detta världskrig, denna fantastiska människa en av mina bästa vänner

Hej! Lyssna på Radio 1 i dag mellan ett och tre, då har Lina (med 24 timmars varsel!) ett eget radioprogram. Kolla länken här. LÄS! LYSSNA!

Dag 08 – en låt som du kan hela texten till

I told em all
All them little gangstas
Who you think helped mold 'em all
Now you wanna run around and talk about guns
Like I ain't got none
What?? You think I sold 'em all??

Haha. Älsk.

När jag ändå är inne på Eminem *vill fortfarande ligga med honom, can't help it, it won't go away* så kan jag den här utantill anytime anyday. Helt sjukt ju. Budskapet osv. But still. Den här och "Die Mauer" bör man hålla undan mej när jag är berusad. It can get pretty ugly. Umm, what's up med all den här engelskan?



Haha och den häääääär-a. Jävlar. "Y'all niggaz remind me of a strip club, cause every time you come around, it's like what, I just gotta get my dick sucked! And I don't know who the fuck you think you talkin' to, but I'm not him, aight? So watch what you do!" Haha åh. *the memories nu*



Kan tydligen bara rap-lyrics. Kan inte tänka mej nån mer patetisk syn än lilla white me stå aspackad och rabbla, utan nån som helst flow, saker som "I'm tired of weak ass niggaz, whining over puss
that don't belong to them, fuck is wrong with them?". Aja. Men så är det.

Jo, hörrni, jag fyller ju år snart

Liten önskelista bara. Till exempel den här tröjan som Jeremy Scott har på sej.

Förlåt, men jag har så HIMLA bra hår-dag i dag!

Dag 07 - en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle

Okej. Det här himla quizet triggar mina sentimentala sidor något så erbarmligt mycket. Det kanske är poängen.

Jag och Kalle hade setts i en vecka eller två. Det var fortfarande så himla nytt, alla visste inte ens om det ännu. Och det var så roligt, för vi hade ju så många gemensamma vänner, och vi hade alla känt varann så länge, och så helt plötsligt stod världens mest otippade par där, jag och Kalle, och bara var så himla superkära. Vi var på Metropolis. Kalle spelade skivor ute i trädgården med hela sin familj. Mamma, pappa, syskon, tror till och med mormor Ulla var med. Jag tror inte jag gick fram och sa hej. För blyg eller nåt. Stod en bit ifrån, rökte, drack öl. Minns exakt vad jag hade på mej. Mina Prada-stövlar, svarta Chloejeans, oerhört tajta, och ett instoppat vitt sjavigt herrlinne från typ Calida. Jag gillade att klä mej lite manligt back then. Mer än nu.

Allafall. Snabbspol till det speciella tillfället. Ögonblicket. Jag hade varit singel så länge. Olyckligt förälskad så länge. Och nu så vansinnigt kär i den här nya vackra underbara superlånga personen. Jag var som en liten liten sparv bredvid honom. *älskar den känslan* Mettan ska till att stänga, vi är ett tjugotal kvar ute i trädgården, hans familj har gått hem för längesen. Någon sätter på "Total eclipse of the heart". Och vi står i centrum där på uteplatsen, vi märker inga andra, ser bara varandra, och han lyfter upp mej, jag gränslar honom med benen runt om hans midja, och han bär mej som ingenting, och allting runt om liksom bara bleknar, det finns bara vi och han snurrar mej sakta sakta runt till musiken. Jag kände mej som i en slutscen på en amerikansk romcom, all denna skit och all detta slit och här är jag nu, äntligen är jag här, på exakt den här platsen, med den här människan och totalt omsluten av hans armar och den här känslan. Åh, det var fint.

Ja, sen gick det ju åt helvete. De där känslorna som fanns då mellan oss finns inte längre. Men ändå. Just där och då. Wow.

Dag 06 - en låt som påminner dig om ett ställe

Fredsgatan. Trappjäveln. Hjärtesorgen. Varje natt till solen gick upp.

Brazil, Marocko, London to Ibiza

Den här låten ovan är ju fruktansvärt dålig, det är inte därför jag postar den. Nej, jag vill bara prata lite om hur himla snygg J Lo är. Hon är 42 bast och födde tvillingar för tre år sen. Jag kollar lite på American Idol då och då, hon är ju judge där nu, och asså... HON ÄR SÅ SNYGG. Inte ens hennes tvivelaktiga klädsmak kan dölja det faktum att hon är döhet. Och jag är vanligtvis mer cynisk än så här, MEN: hon verkar ha en himla sweet personlighet också. Okej, jag känner mej urtöntig som ens skriver så. Aja. Älskar hennes leende. Älskar. Så himla gulli. Så. Det var allt. Hej hej.

Den hära snöhögen utanför min lägenhet vägrar dö

Sunday morning come down

Nu ska jag se den här filmen. Tror den är oerhört dålig, men ändå märkligt underhållande en dag som denna. Jag har ca ett kilo smågodis i en påse, lite tvätt som ska vikas och en plysch-soffa som skriker efter min uppmärksamhet. I dag har jag inte pratat med någon, och klockan är redan fyra. Den har bara runnit iväg på ingenting. Och det är jag glad för, för 21.30 kommer min kille hem från sin konferensresa med Acne. Ett rivet fjällhotell och några tomma dunkar som en gång var fulla med sprit. Det är hur jag föreställer mej den resan. Epic längt. Nu svinkall katastrof-film. Kolla kul den verkar:

ÄHMEN DÖR NU

Eve var i stan igår! Jag är tokig i Eve. Åååh. Hade velat glutta lite på henne IRL. Lyllos Rebecca Simonsson va. Inte för att JAG hade velat stå där med Eve. Jag hade dött blyg-döden.

The way we were

Okej, jag blev supernostalgisk av inlägget nedan. Så jag satte mej med alla mina fotoalbum och dök ner i den tiden jag just beskrivit. Mitt minne spelade mej vissa spratt, visade det sej. Så här var det, och håll i er nu, nu kommer en sörja av intressevimplar och fula kläder:

Det var tydligen tequila vi drack hemma hos Pillan. Malin och Sophia hade just kommit hem från sin au pair-tripp till USA.

Jahopp, här är då hemma hos Mejjan. Jag har inte alls Alanis-tröja. Jag har i stället valt en orange logotyp-tröja från Calvin Klein. Den hade jag lånat av Sophia. Och Linus, haha. Gud.

Helgen efter hånglade jag visst inte alls med Linus, för då åkte vi till Stockholm (så himla ballt!!) och gick ut, minns ej var nu. Här är jag återigen i lånade kläder av Sophia, heja orange! Linda var också med. Jag och Linda pluggade båda på Medieprogrammet och pendlade varje jävla morgon. det var vidrigt.

Nu så! Här är vi på hemmafest hos Hansson. Jag visste redan innan att Linus skulle vara där. Var så himla pepp. Sen på kvällen hånglade vi för första gången. Här har jag en senapsgul, kanske ev orange, sammetströja med utsvängda armar. Matchar håret. Tror den ev kan ha varit min, annars var den förmodligen Sophias. Haha nej! det är ju Sophia som har den på sej ser jag nu. Tror fan den var min.

Nu är vi ihop! Och så himla himla kära. Jag var så kär att jag inte kunde andas. Och han höll alltid mitt ansikte när han kysste mej. Varför gör så få killar det? Det enklaste i hela världen, och man älskar det ju. På Linus axlar sitter Fritte. Han var alltid med. Han kunde öppna stängda dörrar, vet inte hur han gjorde, men han kom alltid in på natten och lade sej ovanpå täcket, på oss.

Livet var en fest på den tiden. Vi hade så himla roligt. Och jag inser ju att det inte alls bara var vi "tre" som hängde. Vi var värsta maffiga härliga gänget. Malin, min allra äldsta vän, och Linda. Vi satt alla ihop.

Johan och Sophia.

Och Hultsfred! Det här var mitt femte Hultsfred, men det första som jag inte var ihop med J och vi hade alltid jobbat på festivalen de gångerna. Nu var jag vanlig besökare, bodde i tält osv. Här är vi på väg till K's Choice.

Sportade Psycho Cowboy. Helt vanligt på den tiden. Även den orange. WTF?!

På den här tiden så avskydde jag ju Carro, men jag var samtidigt så otroligt fascinerad av henne. Så på fyllan sökte jag mej ofta till henne. Här har vi tydligen bondat rejält. Dagen efter ignorerade jag henne förmodligen. Gud, vilken fittis jag var.

Henrik hadei nte börjat spara ut sina dreads ännu. Körde lite vanligt med kajal runt ögonen bara. Så där som man gör på festival.

I augusti hade Linda och Carro en episk åttiotalsfest. Ute på landet bland åkrar och kor och solnedgång hade trettio twentysomethings en fyllefestival utan dess like.

Jag tycker ändå Henrik lyckades bäst. Och låt mej introducera Mickan och Jimmy! Två fantastiska personer. Jag och Mickan började bli rejält tajta ungefär den här tiden, och Jimmy var Linus bästa vän och han hade jag känt sedan sexan sjuan nånting. Det var vi som praktiserade på Hemköp och sjöng Onkel Kånkel och "Sandy" med Popsicle hela tiden. Han är en av mina roligaste personer.

Gud vad små vi är? Bara barn?

Som de enda rödhåriga personerna höll jag och Jimmy oss gärna för oss själva. Närå.

Och så tog min och Linus första sommar slut. Han flyttade till London en termin. Här är sista kvällen innan han åker. Jag var jätteledsen men vi hade redan bestämt att jag skulle komma och hälsa på i november.

Och det gjorde jag.

Jag har nog aldrig varit så kär sedan dess? Inte på det sättet. Det där okomplicerade, utan bagage. Bara ren fnittrig ungdomlig kärlek.

Till jul kom Linus hem och vi firade nyår ute i Möklinta hos Henriks föräldrar. Det var en tradition vi hade jag och Linus. Även efter vi hade gjort slut och de andra fortsatte vara ihop ett par år, så var vi alltid på de här nyårsfesterna tillsammans, som ett par. Inte så poppis hos de efterföljande pojkvännerna. Men det sket jag i, för jag var fortfarande så himla kär i Linus i flera år. Även fast vi inte var tillsammans längre.

Våren gick, jag pluggade Komvux, sommaren kom. Även den försvann i öl, vin, gänghäng och romantik.

Här är från ett annat nyår, minns inte riktigt när. Henrik har pentat sej för att få bättre grogrund till sina dreads. Inte hans bästa look, men man måste ändå respektera hans effort.

Allafall. Linus drog till Norge och rensade fisk. Och så var han på kibbutz. Och jag och Malin bodde i London. Vi var där i två vändor, det här är vända 2. Jag, hon, Mickan, Linda och Carro bodde här. Ja, Carro. Vi pratade inte så mycket nu heller. Haha.

Det var himla roligt i London.

Vi hängde mest på popklubbar där klientelet var till 80% svenskar. Orka mingla med befolkningen. Linus var en andra vända på kibbutz och skulle komma i mars nånting.

Och det gjorde han, men nånting var fel. Vi umgicks inte så mycket. Minns det som en oerhört jobbig tid. Jag flydde mycket till mina nya vänner som jag lärt känna på stället jag jobbade. Seattle Coffee Company på Carnaby street.

Det här är sista bilden jag har på mej och Linus när vi fortfarande var ett par. Här kan man se att jag bytt stil lite. Har häftiga skor från Acupuncture t ex. Det här är veckan innan vi åkte hem till Sverige och Sala igen. En vecka senare gjorde vi slut. Jag var förkrossad. Så oerhört jävla ledsen.

Så när augusti kom flyttade jag och Mickan till en liten tvåa vid Mosebacke i Stockholm. Men det är en helt annan historia.

dag 05 – en låt som påminner dig om någon

Jag var så himla kär i en kille som heter Linus. Det var en sån där instant love som jag aldrig varit med om förut. Jag hade precis blivit singel efter ett fyraårigt förhållande, tror det bara hade gått några veckor. Jag skulle fylla tjugo om några månader och allt var så annorlunda nu. Jag hade flyttat hem till pappa igen, J (mitt ex) som jag hade bott med hade flyttat till en annan stad. Jag gick sista året på Mediaprogrammet i Västerås. En helg i februari gick jag på hemmafest hos Pillan, det var tjejgänget, vi drack vitt vin och 7,2:or, om man bara fick ner två av de där oerhört äckliga ölen så kände man inte smaken på den tredje. Vi blev packade, dansade och skrålade till Alanis Morrissette. Sen gick vi vidare till Mejjan, en annan kompis. Där var han. Linus. Som jag känt i evigheter, utan att riktigt känna. Jag ville byta låt på stereon, och det ville han med. Jag ville höra "Digging the grave" och han ville höra "The gentle art of making enemies". Och på den vägen är det. En vecka senare hånglade vi och jag tror vi blev ihop kort därefter. Jag var så KÄR. Sen blev det vår och sommar och Sophia blev ihop med Johan och hennes syster var ihop med Henrik som var Johans bästis. Vi tre umgicks hela tiden. Jag säger tre och menar tre, på den tiden kände åtminstone inte jag att det var viktigt att ha ett eget "jag", man var ett "vi". En vecka reste Sophias föräldrar bort och vi hade hela hennes gula villa för oss själva. Vi grillade, hade fester, kollade på film. Det är svårt att förklara nu, men den där känslan av att vara ett kollektiv, ha ett helt hus för sig själva, utan vuxna. Den var magisk då. Jag och Linus bodde i hennes föräldrars rum hela den tiden. Fönstret stod öppet, utanför kunde vi höra svaga ljud av festen på verandan eller klinket av frukost och skratt från nedervåningen. Och vi låg där, två tonåringar, eller om vi redan fyllt tjugo och var bara så förbannat kära och lyckliga och hade eoner av tid framför oss. På en liten skruttig stereo snurrade Heather Novas "Siren". Jag minns den där sommaren som en av mina lyckligaste. Den var så okomplicerad. Vi hängde i gäng, vi hade alla känt varandra så länge, vi hörde ihop, vi hade samma bakgrund. Sala. Ekeby. Valla. Statt. Det var så fint och enkelt. Vi lekte vuxna men var ännu liksom barn. Det var alltid sol och vi cyklade till Månsan och badade varje dag. Kollade på filmer om kvällarna, lärde oss om sex på nätterna, lärde oss the basics om vad ett riktigt förhållande var, trodde vi visste allt om hur allt skulle bli. Sen förändrades allt, vi splittrades, nån började plugga i Uppsala, jag var kvar på Komvux, Linus åkte på kibbutz och några år senare fanns inget av den här sommaren kvar. Jag  och Linus gjorde slut efter ett vidrigt halvår i London och jag flyttade till Stockholm, Sophia och Johan höll ihop längst men gjorde slut efter några år de med. Hon har barn nu, och är gift. Jag känner henne bara genom hennes statusuppdateringar och hon är en sånsom uppdaterar varannan månad. Så inte alls kan man säga. Johan har också barn. Stina bor nästan bredvid mej nu, hon har en liten dotter med en kille jag knappt träffat. Vi ses ibland på gatan och byter några ord. Linus bor också i Stockholm och han träffar jag faktiskt ibland. Han är fortfarande lika fin. Jag tror att han är singel nu, det varierar lite. Nån borde haffa honom. Han är ett sånt KAP. Hör ni det, ett kap. Och så Henrik. Fina fina Henrik. Vars bröllop jag inte gick på för jag var helt knäckt den sommaren, jag pallade inte andras lyckliga kärlek, jag var självisk och fucked up och spenderade förmodligen den helgen gråtandes utanför Berns eller nåt annat lika minnesvärt. Det ångrar jag nu. Just Henrik har jag tänkt så mycket på alla de här åren, vi har setts sporadiskt vartannat år, alltid på hans eller mitt initiativ, han är en sån som alltid känts som en vän på riktigt, även fast vi inte hörts av. Förra veckan ringde han och jag och Hanna var där på middag i torsdags. Han är sig på pricken lik. Snäll, rolig, orädd, spontan, nyfiken, insiktsfull. Så himla fin.

Umm. Så jag började skriva det här inlägget om Linus. Och Heather Nova är Linus för mig. Men jag inser nu att Linus är en del av nånting större, den största delen förvisso. Men. Den där sista tiden innan jag tvingades bli vuxen på riktigt. Hittar inte orden riktigt. Det är mer en känsla. Skitsamma.

Henrik har fortfarande sin ananas-frilla. Och lyssnar med all säkerhet fortfarande på bob hund ibland.

Äta på Babylon

The state that I am in

Vet inte om det är ett tecken på att jag är oerhört bakis, oh yes I am, men alltså, jag tyckte det här programmet med rödhåriga jobbletarpersonen på Femman var skitbra? Jag grinade till exempel när mamman Yvette och sonen Michel fick jobb! Och när det framgick att de aldrig kramats med varandra, aldrig bytt snälla ord och beröm inom familjen? Och lillasyrran som bröt ihop och grät när Michel fick veta att han hade chans på ett jobb i Västerås? Och när DE TVÅ kramades då? Buuuu-huu. Mitt bästa nya program. 

Jag kollar ju aldrig på tv, ska tilläggas. Det är bara Hannas barn-TV som står på när den är på. Så jag tyckte det kändes så himla folkligt och fint nu när jag tittade, flippade runt och stannade till här och där. Tyckte till och med reklamen var kul! "Jaha, var det den hära de talade om förut". Allafall. Nu är jag uppdaterad. Såg en sekund av Uri Geller. Det gör jag helst aldrig om.

Men fan. Gick in på femmans webb nu och där hade eftersnack med Yvette. Michels provanställning har gått ut och nu är han arbetslös igen. Och Yvette med snart. Och detta broke my heart lite:


Hur mår ni i familjen? Har ni blivit bättre på att ge varandra beröm, kramar och stöd?
- Nej, knappast. Vi pratar inte så mycket med varandra.

Okej, nu började jag tåras lite igen och det är inte okej för jag ska träffa RUBEN (!!) på Babylon nu, han är hemma efter sin sjukt långa semme i LA och lite andra ställen. Om nån vid bordet dricker vin kanske jag måste spy. Fy fan vad jag mår. Hej!

Älsk

Mental note:

Emelie! Borsta dina rövinständer innan du lämnar huset inom femton, ok!

Sportar vårjacka!

Spännande fakta

Åt just en pizza på under sju (7) minuter. Man måste ju ha nåt att stå sej på i kväll. SJU MINUTER!!

Peppar med rödtjut hemma

Poppin' bottles in da club

I kväll (umm, i natt) ska jag spela på Gubbrummet/Spy bar. Eftersom jag brände så mycket skivor för nån vecka sen så behöver jag inte förbereda ett smack. Förutom kläder då så klart. Så nu har jag testat ungefär tio plagg och kommit fram till detta: ORKA. Högklackat och lylligt smink kommer lysa med sin frånvaro. Here comes tisha, jeans och Stan Lee. Åh, mys på mej i kväll. PS. Kommer bli odrägligt full, det blir jag alltid när jag inte har höga klackar. *släpper loss då*

Kom vetja! När Riche- och Kåkenruschen kommer vid två är det kört om man inte är stammis, men innan är det typ TOMT.

Just det, älskar Eurythmics så himla mycket i dag!

Omfamnar den där jävla shortstrenden - plus vita glitterjeans *fick fnatt*

Dag 04 – en låt som gör dig ledsen

Oh my. Detta är ju nästan svårare än världens bästa låt-frågan, för nästan varje låt jag gillar har nångång följt mej ner i nån avgrunds-dipp. Jag dör lite på det här inlägget. Gud. Hjälp. Vet inte. Vad ska jag välja. Jag klarar fortfarande inte riktigt av "Sorrow" med The National och "Song to the siren" med Mortal Coil, för de sitter fortfarande så tajt ihop med i somras. Umm. *kollar gråtdansa-listan på Spotify nu*

Jag kan ju bli lika ledsen av en "glad" låt som en medvetet ledsam låt, det handlar ju om hur man mådde när man gillade den som mest. Och jag är väl en rätt så glad person egentligen, men fan vad jag har mått skit de senaste femton åren ändå. Till och från så klart. Umm.

Gud. Kommer inte på nån.

Ok. Tar den här då. Gud vad jag bölat och känt mej utanför och ratad och värdelös till den här låten. Men den är ändå vacker. My favorite är ett så himla bra popband. Topp tio. Lätt.



In these towns that despise us, tonight the stars disguise us, synchronize us. 
Everything old is new tonight. Everyone young is blue tonight. 
Everything we do tonight is wrong, wrong, wrong. 
And you belong with us. You belong with us.

Dancing at all-night raves or ice cold in shallow graves, 
or sleeping on speeding trains with our mouths full of novocaine. 
Everything old is new tonight. Everyone young is blue tonight. 
Everything we do tonight is wrong, wrong, wrong. 
And you belong with us. You belong with us.

Dag 03 - en låt som gör dig glad

Den här gör mig glad. Bra text, bra låt, bra tempo. Och så får den mej att tänka på Carro, det gör mej också glad. Den gör mig också pigg, som nu då jag är på väg till dagis genom ett vidrigt grått och regnigt Stockholm. Yes please Markus come to me. Och så byter man ut Markus mot min killes namn. Som är och åker skidor långt åt helvete högst upp i Sverige.