Lilla mammi

Mammi städar och fejar och donar. Alltså, nu kan jag typ tänka mej att bo kvar här?

Come saturday night

På lördag spelar fina Aleksander Kovacevic och Emilia Cederberg på Kåken, det blir sjukt hett. OCH! När det är över kan man gå till Gubbrummet där jag står och harvar hits för fullisar. Perfekt! Så då ses vi, hoppas jag.

Did you see the words

Helt ointressant info: mitt kök är nu så rent att jag kan tänka mej att gosa ner mej på golvet och somna där. Det gnistrar fan i mej. Det tog fem timmar. Helt sjukt. Kvar är vardagsrum, hall, sovrum, toa. AHMEN JAG DÖR.

Gårdagens middag: ett kilo ostbågar.
Gårdagens besvikelse: tjock-TV:n jag släpade upp från förrådet tar bara in ettan, tvåan, fyra.
Gårdagens osmarta: jag har börjat använda min vinterjacka. Hajja vad jag kommer frysa ihjäl om en månad.
Gårdagens insikt: jag klipper mej på onsdag. Hej då 2000 till.
Framtidens middag: nudlar.

Morgonens låt får ni här, Animal Collective med "Did you see the words", den är mjuk och fin och en bra start på dagen. Enjoy.

Pity me

Jag spelade ju på ett ställe för nån månad sen och så hade de tydligen droppat gaget utan att informera mej och jag är så himla nojjig över pengar nu, så jag mailade till arrangören att jag inte tyckte att det var okej, som då bad om att få se mailet från den som bokat mej. Självklart hade jag slängt det. Det är då man tar i från tårna och spelar på medlidande, hihi. Vilket inte på nåt sätt betyder att det inte är sant:

"jag hade ju så klart slängt det förbannade mailet. men dealen var sex tusen kronor. fick aldrig info om droppat gage.

och fan, jag brukar inte vara så jävla noga, men jag är ENSAMSTÅENDE MORSA NU. gimme a break."

Inväntar spänt the reply.

Uppdatering: är kär i klubbarrangör nu.

Fina mammi

Om en timma kommer min mammi. Jag har en så fin mammi. Vi ska köpa Svinto och Klorin och gud vet vad, sen så misstänker jag att hon har en plan att gå över varje yta i lägenheten med en tandborste. Puts puts. Försmäktar inför tanken, men det måste ju göras och hon är så himla GULLIG som kommer och hjälper. Fina mammi.

Sorry baby

Vem jag är? Nä bara världens sämsta person. Var på Louie i morse, trött som ett as, såg ut som ett härke. Zombiewalked in i lokalen, beställde en kaffe, ser Kalle inne vid köket. Hänger lite. Prati prati. Försöker övertyga honom att komma hem och hjälpa mej med teven. Tjatar typ. Han ba Emelie, det är TVÅ sladdar. Jag ba Kalle du vet att jag ser din mun röra sej nu, men du pratar om teknik, jag orkar inte förstå. Sätter mej på uteserveringen, läser Mama och röker, en höjdarkombo, verkligen. Kollar Facebook på iPhonen och... vänta nu... FAN! Kalles födelsedag, mitt barns pappa ba. Gick in och kramade ihjäl honom och blev lite ledsen för vad vi blivit och ändå glad för att han finns. Skrattgråt. Alla känslorna på en och samma gång, kan man säga.

I look to you and I see nothing, I look to you to see the truth

Kollade lyrics på den här nu. Jaha, här har man gått och sjungit "I think it's strange that you love me" i nästan tjugo år och så sjunger hon inte alls så. "I think it's strange you never knew". Vilket makes sense. Den här och Jeff Buckley lär väl ligga på nittiotalets topp tio-lista över låtar man hånglat flest gånger till. Och "November rain" så klart. Åh, fumligt tonårshångel. Gulligt.

Mmm, bacon

Jag steker bacon.

- Vad gott det luktar, Hanna! Mmm. Bacon.
- Tycker du? Konstigt, jag tycker det luktar bajs.

Jag dog. I love my kid.

Haha minns ni den hääääär?

Alltså jag blir vansinnig. Kalle går igenom förrådet, slänger hit och dit. Av en slump, EN SLUMP, glor jag ner i en av containrarna i återvinningen och ser en skymt av en Sonia Rykiel-logga kika fram. Börjar riva. JAHA. Då har han liksom helt vårdslöst slängt alla mina skitfula designkläder jag packade undan när jag blev så jävla tjock efter graviditeten. Det var ju för fan kläder för 20 000! Roffade åt mej allt, bar upp det. Nu ligger högen och hånar mej, för jösses vad fult allting är. Den där banan-tröjan från Chloé köpte jag för hemskt mycket pengar (alltså den var dyr för mej då alla fall, i dag är det inte så farligt, Chloé kostar typ trippelt i dag), och jag älskade den med hela hjärtat. Nu ba: haha, vad ful. Samma sak med Rykielerna, Viktor & Rolfarna, Eley Kishimotosarna, Comme des garconen och Margielan. Hallå, jag köpte den där skitfula v-ringade Margiela-tishan med sån där Stray boys-text uppe vid linningen! Så jävla ful. Men man kan ju inte slänga för höge farao. Och mitt i allt detta crap: min tenniskjol! Hahaha. Och en jättefin klänning från Miu Miu som jag nog kommer i nu när jag skilsmässoavfettat mej så dant.

Aja. Det finns ljusglimtar även i dagar from hell.

This used to be my playground

Nu plockar Kalle och hans bror ned allt, packar allt, lyfter ut allt. Jag står i mitten och känner mej vilse och jag borde verkligen, VERKLIGEN inte vara här.

Samtidigt tänker jag att det är viktigt detta. Att känna detta. Att förstå. Att se. Även fast jag går sönder på alla fronter.

Välkomna hem till mej!!

A dream of togetherness, turned into a brighter mess

Mjukt, varsamt, fint.

Rubicon

Började kolla en ny serie igår som heter "Rubicon". Litet tips, den verkar rätt bra. Gillade alla karaktärer instantly. Plus konspirationsteorier, älskar! Tagline: "Every conspiracy is not a theory". Gaaaah!!

The sound of arrows

Jag ska ju skriva krönikor. Så nu frågar jag er. Tänk er att ni aldrig läst den här bloggen. Och så slår ni upp tidningen i tuben, det är morgon och du är trött. Och så är det nån himla okänd brud som fullkomligt spyr ut sej personliga prylar för hon har aldrig lärt sej skillnad på privat och personlig. För det är ju sant. Jag har liksom ingen hejd. Och jag har så himla svårt att skriva på något annat sätt. Så fort jag börjar tänka att nån annan ska läsa så skapar det en låsning och det som kommer ut blir bara bajsnödigt.

Åååh. Och också detta. Mina nära och kära har ju varit himla överseende med att jag lämnar ut dem, jag tänker främst på Kalle så klart, och jag kan ju inte i total affekt ba häva ur mej en replika av vårt senaste gräl för 500 000 pers? Eller? Hihi. Det skulle bli bra material iofs. "Bra tv" som det heter i ett annat slags media. Gud, jag kommer bli Paradise beach i krönikeform! Haha. *like*

Okej, vet inte vad min fråga är. Är för snurrig. Men jag har problem med var gränsen går. Jag har problem med ribbläggningen. Jag har problem med hur jag ska börja, hur jag inte ska låta som en... idiot.

Kan inte koncentrera mej för fem öre. På två dagar har INGET hänt här hemma, flytt-wise alltså. Insåg också att jag har ca 8000 mindre på kontot än väntat och fick dessutom ett mail av en klubbarrangör som utan att ha talat om det för mej innan ba "näää asså vi sänkte gaget för alla två dagar innan du spelade så du får bara 4000". Man ba nej, det är inte okej för då kanske jag inte ens hade tagit spelningen? Man måste ju för farao informera om sånt? Plus tandis igår, 8000 ba. Som tur är så har jag en helt fab tandläkare (Ingrid Jerlin på Mosebacke, tips!) som i flera år låtit mej betala så mycket jag kan och sedan får jag vänta med resten tills en bättre månad. Så fint! Så jag betalade fyra tusen, vilket trots rabatten lämnade det sjukaste hålet i ekonomin.

Äh. Nu går jag och äter frulle med Lina Thomsgård och Matsy.

All I want is you

Totalälsk på låt, film och känslan här. Eller älsk på själva känslan var väl att ta i.

You say you want diamonds and a ring of gold, your story to remain untold, your love not to grow cold

Min dag. Lämnade dagis. Åkte direkt till tandläkaren. Två och en halv timma med öppen käft, de blästrade mina tänder, alltså högtrycks-saltade, mina läppar såg ut som om de var fulla av Restylane när jag kom därifrån. Mental note: du är född med tunna läppar, lev med det, jag såg helt vansinnig ut. Hängde på Louie med Stina, sen Lovisa. Fem koppar kaffe. Åkte hem, försökte bena i röran. Röran i huvudet är större än den i container-läggan, då hajjar ni. Kan inte slutföra en tanke. Hämtade dagis, begav oss till Vasastan där vi fick strålande middag hemma hos Idha och Sven-Bertil och lilla Iris. Fina Maija och Nina var också där. Hanna ba "det där är inte fisk" till S-B:s färska fiskspett (det var ju inte fiskpinnar ur frysen). Bråkade hela vägen hem, hon var cepetrött, jag med. La henne, vek tvätt, sorterade Kalles och mitt. Nu ska jag kolla en ny serie som heter "Rubicon", tror den kan vara bra.

Längtar till imorgon. Vindate med mitt kvinnogäng. Känsla just nu ändå: lätt apatisk.

What I hate

ÄLSKAR DENNA. Även om jag alltid har en liten liten gnagande känsla att textens hat innefattar sådana som jag. Med mitt yrke, konsumtionshets osv. En liten misstanke ba. Oavsett. Så himla bra.

Sweetness

Vet ni vad som är fint? Det är när man gillar nån, och den påpekar att den där himla tanden som är sned i ens överkäke, den som man tycker pajjar hela fejjan och gör den skev, och så säger den personen att "den där tanden är så fin". Helt apropå. Utan nåt att vinna, bara konstaterar. Jag får nyreligiös-vibb när jag tänker på hur många underbara människor jag har i mitt liv.

Buzzing like a bee, but no I dont sting-a-ling

Men alltså getingarna nu. Blir tokig. Hör ni nån skrika i Sofo så är det med största sannolikhet jag. Man ser sällan mej springa, men jävlar vad jag kutat kring i dag. De ser ut exakt som på bilden, redo för en flying sidekick. JAG HATAR DEM SÅ HÅRT. Har aldrig blivit stungen, är helt övertygad om att jag skulle dö av allergisk reaktion på tio sekunder. Därav kutet.

Matporr!

Top chef! Vilket underbart himla program. Perfekt teve. Har alla intriger a la Top model PLUS matlagning. Älskar. Ser säsong fem nu, New York-edition, och nu vill jag aldrig se något annat. Jag hejade på Team Rainbow, men nu har redan två av gaysen åkt hem, bara indie-lesbianen kvar. Heja hon!

Slacker 4 life

Nu har den där insomnia-prylen släppt i alla fall. Jävlar vad jag sover. Sov till ELVA i dag, en himla vardag. Undrar om det är ren utmattning efter dessa månader eller om jag är safe på andra sidan nu? Krasch undvikt. Total mental breakdown inställd. Fan vad fett.

Kalle har fortfarande bara flyttat 1/4 av sitt stuff. Allt är upp och ner. Flyr till Louie Louie i exakt samma kläder som i går. Sprayar lite torrschampoo i frippan, tar bort mascaran som kakat ner till nästippen. Raggarduschar. Not so fresh. Men va fan, WHO CARES.

The mysterious life of Emelie Thorén

Till alla som berörs: jag är tillgänglig för hopp och lek tisdag (i kväll) och fredag kväll, lördag dag och söndag efter klockan sju. Och Jonna (och andra singelmammis jag känner), jag och Kalle börjar köra varannan vecka metoden med start fredag den här veckan (minus lördan då jag i min storsinthet hoppar in), vilket betyder att... hmm, jag vet inte om det blir jämna eller ojämna veckor. Men ni fattar.

Åh, skönt att få en oklar grej avbockad. Nu vet jag detta allafall. Upplägget med Hanna. Träffade Kalle nu på Louie. Andra kanske skulle tycka det var jobbigt att ha samma stammisfik som sitt ex. Jag tycker det känns fint. Han ba: jag lånade din dator igårkväll, heh, såg du nåt... konstigt nu när du var hemma?. Jag ba nej? Han ba ok (lättad fejja). HA! Han får väl fan internetragga på sin egen himla data! Haha åh livet, mysterious ways. Och alltså, det är lungan. På ricko. Och det är också så himla himla skönt. Att jag känner så. Hajja ångesten annars. Dör på det.

Åh framtiden, vad kul du ska bli hörru!

Sometimes I fantasize, when the streets are cold and lonely, and the cars they burn below me

Igår sa en nära vän till mej att jag har en jobbig och manipulativ sida, en grej jag gör som hon även känner igen hos sej själv. Om jag vill be någon om något, undrar något, något jag själv tycker känns lite jobbigt att fråga, ofta när jag känner att jag hamnar i underläge av frågeställningen, så slingrar jag mej, halkar runt ämnet i en evighet innan jag finally kommer till kritan, och knappt då kan jag liksom säga vad jag egentligen vill. Något som min kille, gamla kille, blev oerhört provocerad av. Självklart tog jag inte åt mej så värst när han påpekade det, men nu när hon sa det så ba "ja, fan vad jobbig jag är".

Så läxa inför nya livet, nya relationerna, nya arbetsgivarna: var rak för i helvete. Stå för vad jag tycker. Den enda som förlorar på slingret är ju jag själv. En känsla eller ett want är inte fel förrän man själv gör ner sej för att inneha den. Och vem respekterar mej och min åsikt om jag inte själv ärligt kan göra det? Nä just det. Orka vara ett mähä.

Jag är så JÄVLA dålig på att respektera mina egna känslor. Så överjävligt bra på att ta ett alldeles för stort ansvar för andras. Hallå. Jag måste ju för i helvete våga stå upp för mej själv i situationer som jag känner förminskar mej.

Återigen. Något Kalle tog upp kanske 10 000 gånger. Eftertankens kranka blekhet, va. Han hade rätt! Åååh, orka. Och grejen är ju att jag liksom inte har dåligt självförtroende och jag tycker inte alls att mina åsikter är mindre värda än någon annans. Jag fattar inte varför jag är sån där. FATTAR INTE. Blir galen.

I go through all this before you wake up, so I can feel happier, to be safe again with you

Ålderskrisen

Har köpt bombarjacka. Får lite panik. Vet inte om det är att det för mej är ett så tydligt tonårsattribut, vilket jag egentligen vet att det inte behöver vara, eller att alla modebloggerskor peppar den som höstens grej. Nu har jag en alla fall. En second hand, mörkblå med orange foder. Sjukt snygg till tajta jeans och docs. Aja.

Brände loss på Weekday igen. Fan vad jag alltid spenderar där. Nya jeans, svart tisha, svart collegetröja, bombarjackan och sån där grön allväderjacka med luva och foder som alla modeassistenter hade 2004. Också second hand.

Keep on making the same mistake, keep on aching the same heartache

Everything we do tonight is wrong, and you belong with us

Jag vet inte om det har framgått genom mina tusen musikinlägg, men jag är helt tokig i ett popband som heter My favorite. De finns inte längre. De är oerhört ledsna, även i de sånger som går i 180. Melancholy 2.0. Jag refererar ofta till My favorite-körer också, som exempelvis i "Fall hard" med Shout out louds. ÄLSKAR.

In these towns that despise us, tonight the stars disguise us, synchronize us. Everything old is new tonight. Everyone young is blue tonight. Everything we do tonight is wrong, wrong, wrong. And you belong with us.

Jag brukade känna mej så hemma i den här låten nånstans runt 2003. Jag var dekad, vacker på utsidan och så fantastiskt trasig inuti. Söndag efter söndag satt jag på huk och höll om mina knän på balkongen i den lilla skabbiga ettan på Gullmarsplan, försökte hålla ihop mej själv rent fysiskt, rökte cigg efter cigg och kände samhörighet med de ledsna stämmorna som messade om att allt de gjorde var fel och hur jag var så välkommen hos dem, jag var som dom, och det var okej. Jag tycker fortfarande att det är en oerhört bra låt. Även om jag inte kör fosterställningen längre. För gammal. Orka glorifiera misär. Vilket inte betyder att jag inte känner mej exakt nu som jag gjorde exakt då. De senaste veckorna av glittrigt party, vackra posiga bilder, en avmagrande kropp, det glada sprudlande leendet, de allt för högljudda skratten, skriken, klirret av glas, ropen, ekot, minnena av dem skär i mina öron nu. Jag har varit här förr. Det var rätt exakt sju år sen. I stället för att bli mognare, lära mej av misstag tycks jag i stället ha färdats i en gigantisk cirkelrörelse och landat på nästan samma ställe. Äldre, lite lite smartare, visare. Men inte tillräckligt.

Okej, ingen höjdardag i dag. Jag sitter på min balkong och fryser ihjäl för min lägenhet håller på att nedmonteras bit för bit, jag vill inte vistas därinne och jag kan inte börja bygga upp mej själv förrän röran där inne börjar avta. SÅ jag dwellar lite i min misär, jag orkar faktiskt glorifiera den just i dag. Hej hej, jag har inte mognat en daaaaaaaag sedan 2003.

Bilden är från Metropolis 2003 btw.

"Lorelai" - Cocteau twins

DÅ kickar vi i gång veckan med en skitbra låt, hörrni. Cocteau twins "Lorelai". Själv upptäckte jag DEN I ÅÅÅÅÅR. Hemskt sen på den bollen, vägt upp det genom att lyssna fem gånger om dagen cirka. Gråtdans återigen.

Every day is not like sunday (thank god)

Fick ett litet psykbryt igårkväll. Det är ju nåt med söndagar. En klassisk dag i skörhetens tecken. Kemisk ångest blandad med den gamla vanliga. Mest förrädiskt är det när man spenderat hela dagen med andra och man har haft en varm välbekant kropp bredvid sej i soffan och man har speglat sej i vänners ansikten, ögon, glada tillrop. "Åh minns du det här", "haha och du ba..." osv. Skrattfest. Känslan när man då sedan kliver in i sin egen kaosartade mörka glåmiga lägenhet, stänger ytterdörren bakom sej, hör den klicka igen och så smällen inombords när ekot av tomheten där inne slår emot en med bedövande jävla kraft.

I dag är det måndag. Snart strålar klickisarna samman, i morgon är det lämning till tryck. Jag sitter på ballen och huttrar med en morgoncigg och en kopp kaffe, Hanna är lämnad på dagis och mitt i vardagsrummet står min nya begagnade 120-säng. Jag har en helt fantastisk gammal vän som heter Qne som hämtade den åt mej ute på Livets hårda skola, körde hit den, bar upp den. Jag tror det är femte gången på snart femton år som han har varit inblandad i något av mina diverse olika flyttsammanhang. Den här gången ville jag inte fråga honom, för han har gjort mer än tillräckligt genom åren, har alltid varit villig att hjälpa. Så jag sa inget. Då erbjöd han sej, ur tomma luften. Så himla himla fin. Så tack för att du finns, Mats Qne Davidsson. Inte många är som du. Och inte dej heller, Göran Lagerberg! Thanks, dudes.

Helgen