Har ni någon gång i vuxen ålder återvänt till en plats som ni vistades mycket vid när ni var barn? Det är en väldigt surrealistisk känsla som infinner sig. Jag besökte mitt gamla dagis. Nyckelpigan. Det var som att åka till Legoland ungefär. Den gigantiska utegården var patetiskt liten, pulkabacken som en större vägbula. Den stora salen där jag lekt och sprungit mig svettig som fyraåring var mindre än baren Snottys.
Häromveckan bytte min fyraåriga dotter avdelning på sin förskola. Vi talade med henne, jag och Kalle, och det verkade vara nemas problemas. Hon var jättestolt. Men så kom Dagen D, och redan när hon vaknade hade något förändrats. Hon pratade bebisspråk. Hon var gnällig. Hon hade ont i magen. Och när vi väl kom till förskolan ville hon inte på några villkor byta avdelning, och grät hjärtskärande när jag skulle gå. Något hon gjort cirka fem gånger i sitt liv.
Och då började jag tänka på det där med perspektiven, hur hennes skiljer sig från mitt. Och jag återupplevde den där brännande obehagskänslan i magen inför en ovälkommen förändring, då mina egna minnen av att vara "the new kid" sköljde över mig. Skilsmässobarnets öde. Och jag vet att man som förälder tänker, de är ju så små? De är ju bara barn, de kommer få kompisar på nolltid? Eeh. Nej. Så enkelt är det inte. Alltså, har ni någon aning om hur elaka barn kan vara i sin brist på social kompetens och finkänslighet? "Du får inte vara med oss i dag", dörr i det åttaåriga ansiktet.
Jag återuppfann mig själv jag vet inte hur många gånger. Så många gånger att jag till slut inte visste vad som var jag, vad jag stod för, vad jag själv gillade. Jag ville så gärna vara omtyckt att jag inte längre lyssnade på mig själv, ville bara säga det jag trodde de andra ville höra. För att de skulle vilja vara min vän. Och det där höll i sig in i tonåren, in i vuxen ålder, det släppte aldrig. En blandning av "gud, se mig inte, se bara den jag försöker vara, mitt riktiga jag duger inte", kontra ett förtvivlat "se mig, den jag är på riktigt, se igenom all den här skiten, jag orkar inte låtsas längre". Man skulle kunna skratta åt det nu, om det inte vore så himla sorgligt.
Jag tror i och för sig att det kan komma något bra ur det också. En flytt eller två. Ödmjukhet kanske? En förståelse för andras utsatthet? Det var åtminstone vad jag intalade mig själv förra veckan när jag med darrande underläpp hörde min dotters förkrossande gråt ett halvt kvarter bort. Och det är vad jag intalar mig själv när jag tänker på att vi numera bor på andra sidan stadsdelen. Att vi efter ett år av separation, flytt och nya familjekonstellationer eventuellt ska riva upp henne med rötterna ännu en gång.
Inlägg
