My my my myyyy Micke Rickfors

Ursäkta mig Micke Rickfors, men ditt schlagerbidrag var faktiskt The Knacks "My Sharona" rakt av. Ja, minus allt bra alltså.

Och vad är det med Hollywoodifieringen av brudarna? Petra Mede skulle kunna vara vilken mejkad Hollywood-donna som helst. Eller Lena Ph. Eller Perrelli. Man ser ingen skillnad på dem under den där Git Gay-sminkningen. Nä, nu ska jag ta min sjätte varma macka. Ingen Hollywoodifiering här inte.

Hazy shade of winter

I morse valde Hanna att vakna kl sex. Gudskelov så somnade hon om och sov till nio. Då gled vi upp, ursnygga och redo för livet. Åtminstone hon. Jag kollade sex avsnitt av Lost i natt och var helt stendöd. Vågade ej kolla mej i spegeln förrän det gått minst trettio minuter vaken tid. Då har jag lärt mej att fejjans svullnad minskat. Åt resterna av min Steffo Livsnjutaren-kväll till frulle, dvs stelnad baguette, pepparrots-Cantadou och tunna skivor skinka. Sedan bar det av ut på stan där det fikades med Sofia Embrén på Louie Louie. Det var urafint väder. Solig vinter. Micket trevligt, även om jag inser att detta inte är ett direkt glödande hett inlägg.

Men min unge var pepp och visade mej tungtricket. Lyckades fångat på bild:

"Nej! Du får mask i magen!"

Vansinnesskrek jag till Hanna nyss. Bisarrt, då jag mycket väl vet att det inte är så. Väl? Min mamma sa alltid så när jag var liten. Det och "här går man som en oavlönad piga". Äpplet och trädet, hörrni. Äpplet och trädet!

FUBAR.

En nostalgiblogg. Jag tror det är det jag har. Jag tror (vet) att jag är en sådan som glorifierar dåtiden, ser fram emot framtiden, men är jävligt missnöjd i nuet. Tror jag levt hela mitt liv på det viset. Kan ju aldrig vara bra.

Något som dock inte går att glorifiera är detta:


Haha! Finns inget försvar för detta. Bakis, blonderad och spraytannad på Hultsfred. Alltså, på riktigt, jag är så himla ful på den här bilden. Orange! Skitmörka ögonbryn! Vitt hår! Jag ÄR Donatella. Sebastian som sitter bakom blir ju bländad av min frippa där bakom. Ser man ju. Fi fan. Se det som ett varnande exempel. PS. Älskar att jag är stor nog att bjuda på denna godbit.

When I'm with you baby, I go out of my head, and I just can't get enough

Som sagt, P3 Populär rules my world nu när jag är "frilans". Nyss var det teveintrotävling och en av låtarna var Angel-introt. Dog en smula. Älskar ju Angel. Jag upptäckte både Angel och Buffy rätt sent, och Angel efter Buffy. Vilket iofs är logiskt, då Angel är en sk spinoff. Det var en ung man vid namn Aaron Eklöf som introducerade mej till den. Precis som inför Buffy var jag inte alls så sugen till en början, men efter bara nåt avsnitt var det kört. Jag köpte alla sex (sju? fem?) säsongerna rakt av på Åhléns City och kollade varje ledig sekund. Då för tiden jobbade jag på Nöjesguiden som musikredaktör och hade inga direkta tider, bara deadlines, och min inkomst kom mestadels från spelningar ons-lör. Massa tid för fantasy! Min lägenhet, min fina lilla etta i Horan var sorgligt tom. Min kille brukar beskriva den så här "en madrass, en teve, ett askfat och en sprängd Cola-flaska i frysen". Hmm. Han har en poäng, men jag minns den som mysigare än så. Alla fall, så vred jag teven så jag kunde kolla från sängen och så spenderade jag dygn med Angel och Cordelia och Spike och Wesley. Ringde hämtpizza och käkade i sängen, min blick släppte aldrig rutan. Om jag hade spelning samma kväll så sminkade jag mig i sängen och drack ett glas vin där bland kuddarna innan jag bokstavligen slet mej därifrån för att hinna i tid. Och det sämsta med serier: Sen tar de ju bara slut! Man sitter där helt tom och ba "men NURÅ?!" och längtar tills det gått ett år och man kan få kolla på hela härligheten igen.

Det var tider det. Hajja att man HADE TID att spendera dygn i sängen, gloendes på teve. Jag var verkligen som en övervintrad tonåring fram tills jag fyllde 30. Och innerst inne är jag det nog fortfarande. Jag fattar noll av a-kassor och mammaledigheter och försäkringar och pensionsspar och LAS. Jag bara skriver på och ser glad ut och hoppas att det ska gå vägen.

Angel åldras inte heller. För han är vampyr!

Spot the kid!

Ryktet om att min unge blivit stor är betydligt överdrivet.

Hmm.

Bloggen tycks ligga nere. Den är bara röd. Utan text. Fin, men föga innehållsrik. Detta är ett test.

Jag är uttråkad. Då skrattar man åt sånt här.

Far away, so close

Konstigt hur "Don't speak love" med Dyno kan vara så dålig och samtidigt påminna så väldigt mycket om Markus Krunegård. Lyssna HÄR. Alltså, jag hör ju att det är en hit. Men det är för plastigt och utstuderat på nåt vis. Som det här årets "Palace station". Haha, som jag älskade när den kom iofs, men den pallar icke tidens tand.

"You're a vampire. Oh, I'm sorry. Was that an offensive term? Should I say undead American? "

Jag älskar P3 Populär. På nåt vis så handlar programmet alltid om sådant som jag själv tycker är kul. Musiken är bra. Jag antar att det jag gillar bäst är Hanna Fahl, som alldeles ypperligt leder programmet. Och det är alltid bra. I dag tex, så har de pratat med Hammerfall (kul, de är så himla stora och man vet typ inget alls om dem), The Mentalist (skitdålig teveserie, men det är kul att lyssna på vad de har att säga, de var inte heller direkt överrumplade) och Calle Schulman berättar om hur han tatuerade in en stor KÖRV på sin kropp när han var i USA. Hjärnkirurgi? Nä. Men det är jag inte heller så intresserad av.

Några gånger (okej, rätt många) har jag blivit tillfrågad att vara med i P3 Populärs Flipp eller flopp. Blir ju ursmickrad så klart, men när jag är en sekund från att säga ja tack, så minns jag den. Skammen. Skammen över att vara med på radio och det bara kommer grodor ur munnen. Jag har lärt mej min läxa. Där stod man, på Odenplan, och skulle bli uppringd från jag tror det var Kvällspasset och vi skulle prata om Buffy. Busenkelt ämne. Jag kan prata i timmar om Buffy. Trodde jag, ja! Jag tror inte jag sa ens tre sammanhängande meningar. Intervjuaren försökte förtvivlat få ur mej något vettigt och efter några minuters bedrövligt samtal frågar han förtvivlat "Men vad är det som är så speciellt med Buffy då?" och jag tänkte febrilt, hur ska jag få ur mej hur himla komplex serien är, hur stor den är, vilka stora existensiella frågor den ändå behandlar på ett så ytterst roligt sätt, och ba "eeeh, hon är tjej... *tänka, tänka*... och slåss... eeh... *tänka, tänka*... MOT VAMPYRER!". Superspeciellt, Emelie. Verkligen superspeciellt. Några sekunders tystnad, sedan en suck från intervjumannen och ba "ja, tack då Emelie, expert på Buffy the Vampire slayer". Dog.

Jag är en mycket, mycket rädd och liten människa. Önskar jag kunde se livet lite mer som ett smörgåsbord.

Så här snygg och cool var Hanna när hon var konferencier på Manifestgalan som vi spelade på sedan.

Fikar på Louie Louie

Gör jag nu. Packade ner Philip Pullmans "His dark materials" i väskan, lämnade Hanna på dagis och nu självfika med boken på bästa fiket. Ska försöka lirka mej in i Matsys hem. Han har köpt Veronica Mars-boxen. Topp tre bästa teveserien, så himla smart och kul. Igår bråkade jag med min kille. Därav tystnaden. Hej!

Dagens bikt.

Jag kan inte hålla mej längre. Köpte ett par jeans före jul. Med bootcut! Ps. Man kan göra fiffiga ramar och addera nallebjörnar och bubblor och hjärtan och sånt. Älskar fotoblogg.

Teknikens under!

Jag är så modern! Nu med mobilblogg. Direkt från balkongen.

Test.

Test.

The opposite of hallelujah

Jag höftar lite här, men på allvar tror jag att man behöver vänta kanske en vecka max en månad på en trea i Sala. Och nä, jag tror inte att man då behöver hamna i Västerfärnebo eller Ransta. Men så är det här i Stockholm. Och i dag har jag städat lägenheten för jag vet inte vilken gång i ordningen för en ev bytare jag hittat på Björns bostadsbytare-sajten. Det är alltid samma visa. Man har ett helgrönt byte, triangel oftast, nån kommer och kollar (jag fejjar och gnor) och de ba "ja, det verkar toppen" och dagen efter har de avmarkerat. Om man har tur. Oftast skiter de i att avmarkera så det där retsamma helgröna bytet ligger KVAR i all evighet. Vissa som har varit med länge i gamet har på sin annonssida skrivit typ "AVMARKERA FÖR I HELVETE OM DU INTE ÄR INTRESSERAD!" osv. Det är en hel vetenskap det här med bostadsbyten.

Och nu ska alltså en till komma. Tredje parten är en fyra på St paulsgatan. Jag är pepp. Min kille vill inte flytta, så this is all on me. Han kommer in i skede nr 3, när det är dags för oss att avgöra om vi vill flytta till lägenheten som vi (jag) grönmarkerat. Där spricker det typ alltid, utom en gång då det var en asstor fyra på Allhelgonagatan. Men då sprack det ändå, för de drog sej ur. JAG BLIR TOKIG.

What have I done to deserve this?

Jag hade så himla dålig hy i morse när jag vaknade. Bara så där. Typ sex utväxter som inte alls var där igår. Jag har annars en rätt exemplarisk hy, så jag klagar inte direkt, jag blev bara så paff. När jag var tonåring och säkert flera år efter också, kunde jag på riktigt sitta med kompisar som dragit nitlottar i hudlotteriet och gnälla över EN finne. Ibland påpekade de detta, att de minsann hade mer svarta porer och finnar än vanlig hud i fejjan och då svarade jag att "jo, men ni har så många så det syns liksom inte på er, allt är liksom köttigt på er, medans om JAG får en finne på min benvita hud så syns det så mycket mer, dvs det är mer synd om mej, kolla bara". Men GUD sån hemsk sak att häva ur sej. Ett under att ingen gav mej en örfil.

Otack är världens lön

Tilde Fröling gick upp 25 kilo under sin graviditet. Åtta veckor senare plåtar hon den här kampanjen för Abecita. Hon tackar amingen och några långpromenader.

Jag gick alltså upp 35 kilo under min graviditet. Det är en hel människa ungefär. Alla ba "ät du raring, det kommer rinna av dej under amningen". Och OM jag tog fasta på de orden. Och GUD vad det inte rann efteråt. Det var fan motsatsen till rinna. Lite långpromenader! Vilket HÅN!

Men de har fan retuscherat bort hennes navel.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

Det ingår ju i mitt jobb att träffa kända personer. Och jag är rätt okej med det, jag brukar inte få tunghäfta eller så. Om det inte är utanför jobbet och någon jag tycker gjort något alldeles fantastiskt. Som Annika Norlin-anekdoten på Pop Dakar förrförra året. Herregud. Det var alltså när jag var full och hon var nykter och vi står på ett skrikigt dansgolv och jag öppnar väl mitt hjärta på nåt patetiskt sätt och försöker förklara hur jag liksom känner igen mej i hennes texter och precis när jag skriker "du är som jaaa-aag, så normaaa-aaal!" går ljudsystemet sönder och jag skriker ut i tystnaden och Annikas öra. Och alla andras i lokalen. Till Annikas försvar så hanterade hon det bra, även om hon måste ha tänkt att "du bruden, vi är INTE the same, tack och lov". Jag däremot ville bara krypa tillbaka in i mammas livmoder och aldrig mer komma ut. En annan sån anekdot är en kompis syster som är tillsammans med en superkänd skådespelare som jag alltid tyckt är helt superb och fantastisk och skitläskig. Dem mötte jag på öppen gata och gjorde den här: låtsades se nån på andra sidan gatan, vinkade och skrek HEJ! och vände skitsnabbt åt höger. Problemet var bara att vi var på Skånegatan och den var typ tom. Så jävla genomskinligt. Sedan dess har jag undvikit henne också. Kontentan: jag är så himla ocool. Därför, var det ett genidrag att jag inte lyckades komma iväg till Alexandras 25-årsfest i torsdags. Om man ser på bilden från festen nedan (snyggt plåtad av Spicey), förstår man snabbt varför. Det är ju Saga Gärde! Dvs Petra i Spung! Jag hade lätt som en plätt erbjudit henne mitt nästkommande barn. Eller mitt nuvarande enda. När jag väl börjat pateta finns inga gränser.

Lyckad kväll

Igår var toppen. Spelningen på Julia på Le Rouge, alltså. Så himla kul och en massa fina kompisar som kom. Jag åt en rätt grå kyckling, Tom drog vinstlotten med en gigantisk papardelle med havets läckerheter (älskar det uttrycket), allt avslutades med en creme brulée. Spelade Journey 2 ggr och Quetzala avslutade med Smashing Pumpkins "Disarm". Eller om det var "Scar tissue" med Red hot. Skippade glitterblåsan och körde traditionellt svart, men Fredrik sa jag var het. Jag tycker vi avslutar så. Igår var jag het!

Scar tissue

Min unge är helt vanställd! Det var med svårt sargad feja min unge kom hem från dagis igår. Hon hade gjort värsta klotan. Medans jag gullade och pillade och ojjade så tittade hon helt oförstående på mej och ba "skärp dej".

Nu har vi kalas för Hanna.

Hej då öron, nu har de hört allt.

Natasha Peyre kallar sin kille Dhani (forna A-teens) för "sin lilla korv". Hon vill även byta namn. Till Chloe. Dör.

Utöver det så tycker jag de verkar vara ett väldigt lyckat par. Samma estetiska referenser. Båda är dessutom vackra på det där sättet som jag själv aldrig fallit särskilt pladask för. Bruna och så där.

Is that you, baby? Or just a brilliant disguise.

Jösses. Vad gnällig jag känner mej nu. Men jag kan liksom inte hjälpa det. Jag är smålack hela tiden nuförtin. Jag kan inte gå omkring och vara... tacksam. Det ligger inte för mej. Men man kanske kan vända det till nåt positivt. Ilskan alltså. Neeej, jag tänker inte svettas ut den på ett gym. Jag tänker trotsa sinnelaget och yla "skit på dej, surpuppsmorsa" till mej själv och ta på mej den här i kväll på festen:

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

Igår gick jag in på Hemköp och kom ut med 2 Trisslotter, en kvällstidning med bilaga och ett paket Marlboro menthol. Det kändes så jävla deppigt. Jag skulle så gärna vilja se mej själv som mer exklusiv än så. Mer intressant än så. Om jag såg nån före mej i kassan som köpte exakt samma saker och såg lika trött ut som jag förmodar att jag gjorde, då skulle jag lätt som en plätt måla upp bilden av denna kvinnas liv så här: skittråkigt jobb alternativt hemmavarande rökmorsa, litet umgänge och med TV-bilagan som bibel.

Nu när jag skriver kristalliseras en ond tanke i mitt huvud, en djävulsk insikt slår mej med ljusets hastighet. Nä men OJ. Jag beskrev just mej själv.

Just idag är en dag då jag inte bryr mej så värst om just det faktum att jag inte glittrar längre. So what om jag blivit lite trist. Jag är ju för fan morsa, jag har väl inte tid att runka över Balmains paljettklänningar och sjukt dålig bloggelektro hela dagarna. Jag har familj och det tar alla mina krafter att styra den skutan så att den inte far helt åt skogen. "Man måste jobba på sitt förhållande" är en sanning, den meningen är mer än en floskel snusförnuftiga livscoacher häver ur sej. Jag älskar min kille och han älskar mej och vårt barn är det bästa vi gjort, men KUKEN vad svårt det är.

Det är också när jag inser att det är så där jag känner som jag blir både förbannad och rädd. Förbannad över att det ska vara så svårt. Rädd över frågan jag ställer mej själv när jag inte kan somna, "om du inte är den där du var, vem är du då i så fall?". En av många anledningar till att jag inte velat blogga på ett år eller så, är just denna. Identitetskrisjäveln. Den olycksaliga korpen på min axel.

Kanske var det pga mina sorgliga inköp igår som jag idag lämnade in mina Pradastövlar på lagning och köpte Elles trendbibel och runkade över Balmains pajlettklänningar på ett hippt litet fik med ett tappert mejkat ansikte. Fast de spelade inte bloggelektro där. De spelade "So long Marianne" med Leonard Cohen. Phew. I can only take so much på en dag.

Therapy?

I kväll ska jag se "Rachel getting married". Jag har fått för mej att jag kommer tycka jättemycket om den. Mest för att hon verkar så skev och kedjeröker och ser ut som Winona i "Reality bites" på pressbilderna. Och så älskar jag familjedraman. Gärna sådana som får en riktig jävla urladdning där alla skriker och tapetserar upp sina issues på stora plakat som de verbalt kastar på varandra. Hmm. Hur kan det komma sej?

Här är trailern alla fall:

En gång var hon bara min och vi älskade varann

En gång i tiden var jag och Quetzala ett radarpar i dj-båset. Ja, inte bara där, utan nästan överallt där det hände något. Där var vi. Och hände det inget så kollade vi på "Bring it on" eller bara var. Så där som man är när man är jättenära. Ibland märktes det att hon var tio år yngre, men oftast inte, och jag vet inte om det beror på att jag är barnslig eller hon väldigt vuxen. Ingen jag känner har varit med om lika mycket tok som Quetzy. Säg det, och hon har gjort det. Hon är bananas och så otroligt rar. Supergullig rentutav, omtänksam och alltid på ens sida. Sedan fick jag riktig kille och hon med, efter hundra halvmesyrer var ute i Stockholmsnatten. Nu ses vi inte så ofta längre, men jag vet att hon alltid finns där. Som en av de där vännerna man inte ständigt behöver underhålla, en sådan som kommit så pass nära under så pass lång tid att man vet att det är okej att inte höras på en månad eller två. När man ses är det ändå precis som vanligt.

Som imorgon. Då ska vi spela skivor på Julia. Hon kommer spela gubbe, jag kommer bli full och gnälla på henne om att hon ska spela mer hits. Mer hits, Quetzala! Det ska bli jättekul att spela skivor med Virto och Tom också så klart, men mest ska det bli kul att hänga med Quetzy. Lilla underbara Quetzy.

Ja, förresten. Lilla Quetzy är inte så jäkla oskuldsfull alltid. Hon är jävligt ful i truten, vilket jag gillar. På sin blogg på nyheter24 har hon rört upp en helvetes feministstorm.

"Är det inte vansinnigt att det finns fullt med brudar i det här landet som fortfarande är så instängda i sina politiskt korrekta burar att de aldrig någonsin kommer våga höja huvudet?

Som aldrig fantiserar, som aldrig drömmer, som VILL vara förtryckta, kuvade och själsligt rövknullade? Som inte sväljer när de ger någon en avsugning eftersom det "inte är jämlikt"?"

Ja jävlar. Nu ska jag diska.

Your cover makes my cry

Jag har inget problem med covers. Snarare tvärtom. Inget direkt problem med re-makes av filmer heller. Eller filmatiseringar av böcker. Kör på bara. Det räcker till alla. Men nu har Timo Räisänen fanimej gått över gränsen. Han har dödat Radioheads "Creep". Plötsligt förstår jag alla gubbar som kaskadspyr över flickebarnet Scarlett Johansons version av Tom Waits "Falling down" (som jag älskar btw). Och jag vet inte, egentligen tycker jag nog inte att Timos cover är särskilt mycket sämre än alla de andra hundratals covers jag faktiskt gillar. Men det är valet av låt som rimmar illa med mitt inre. För mej är "Creep" den taggigaste, mest smärtsamma, skriande tonårsångesten reducerat och omhuldat ned till 3.57 minuters mästerverk. När den sargade gitarren kommer in efter exakt en minut är det alltid som om jag faller handlöst. Även fast jag måste ha hört låten tusen gånger. För mej är detta ett helgerån. Han har skitit i mitt blå skåp. Jag är en arg gubbe.

Att han gjort om Whitneys "Didn't we almost have it all" och Sugababes "About you now" stör mej däremot inte det minsta. För du kan inte åsamka mej mer smärta än du redan gjort, Timo! Hör du det!

PS. Okej, det stör mej även att han gjort en cover på Depeches "Halo", även den en tröst under mången lång natt då mina fingrar rastlöst rivit ned väggars tapet, bit för bit.

För det är ingen vanlig dag, för det är Hannas födelsedag!

När man fyller år får man alltid en bakelse till frukost. Och svindyrt Duplo-lego. Hur kan plast vara så dyrt? Hon gillade alla fall. Men inte lika mycket som det egna paraplyet för ynka 40 pix.

Kim Bruback I love you, but you're bringing me down

Jag tycker att Spung är den bästa svenska teveserie som gjorts. Jag är alltid väldigt snabb att deklarera att saker och ting är "det bästa ever", men nu är det faktiskt sant. Så himla himla bra. Förmodligen för att den träffade mej så hårt när den kom, jag var precis rätt målgrupp. Jag älskade sättet de talade på, skämten de drog, jag älskade musiken som spelades, jag älskade karaktärerna och kunde relatera till allt. Framförallt älskade jag Kim. Gud, vad jag var kär i Kim. Nu när jag tänker på det, jag hade i många år något som jag kallade för Eminem-komplexet. Åh, alla dessa killar jag gillat och älskat vars gemensamma nämnare var att de var trasiga och behandlade mej som crap och jag ba "han är snäll egentligen, jag måste bara LAGA honom lite, han BEHÖVER mej, han är inte sån egentligen". Det är ju Kims fel, så klart. Lilla trasiga Kim vars känslor sitter utanpå men ändå är långt långt förtryckta därinne inuti, så fantastiskt hudlösa Kim. Jag såg om serien i december och den håller än. Oj oj oj, vad den håller.

Här är slutscenen från sista säsongen, se den FÖR SATAN INTE om du inte ännu sett serien. Och här är alla låtarna från serien i Spotify.

Det sa bara klick!

I vissa perioder av mitt liv har jag haft en hårt glorifierad bild av mig själv, om vem jag är och vad jag står för. Jag har haft jäkligt höga hästar. I dessa perioder har jag sett mig själv i svart och vitt, och mina åsikter har varit lika stenhårt svartvita. Jag pekar med hela handen, säger "så är det", och menar det fullt och fast. Så småningom har min storartade moral alltid grusats och jag har varit tvungen att omvärdera mig själv, min omgivning och den lilla bubbla jag kallar mitt liv. Det går ett par månader eller ett par timmar, och så utsätts jag för det jag nyss haft en så solklar uppfattning om, och vad gör jag? Jo, jag agerar oftast helt emot den nyss så stenhuggna åsikten. Jag vet inte hur många ställningstaganden jag förr eller senare brutit mot, säkert hundra. Jag ska aldrig bära manchester. Jag ska aldrig falla för en upptagen kille. Jag ska aldrig gå på A-kassa. Jag ska aldrig testa knark. Jag ska aldrig ha barn. Jag ska aldrig vara otrogen. Aldrig mer bootcut. Jag ska aldrig spy utanför Riche. Allt mitt svartvita har till slut blivit en grå gegga. Där befinner jag mig nu. I en rätt så kletig gråzon där jag försöker att inte döma andra så hårt för jag vet hur lätt det är att hamna i skiten.

När jag var femton hade jag en väldigt klar bild över vem jag var. Jag tyckte att jag var rätt så jävla fullkomlig. Så klart hade jag mina svaga punkter, men på det stora hela så tyckte jag att jag hade mitt på det torra. Jag var ju vuxen, snart arton! Jag hade populära vänner, jag hade en fotbollskille som precis tagit min oskuld, jag hade nyligen fått mina första Levi's, jag var bra i skolan och jag var en sådan som man vände sig till när man hade relationsproblem för jag kom alltid på smarta lösningar. Och jag skulle aldrig börja röka, knulla utan kondom eller slänga glas i pappersreturen.

Så där satt jag, världens mest vuxna och självbelåtna femtonåring, en måndagmorgon framför frukostbordet med en tallrik cornflakes framför mig. Mitt emot satt min far som jag vid den här tidpunkten i mitt liv hade en, låt oss kalla den frostig, relation till. Jag hade precis fönat mitt nypermanentade hår till perfektion. Och så märker jag att jag är lite risig i kistan. Något ytterst pinsamt när man går på högstadiet, kroppsfunktioner. Men jag måste. Jag bara måste släppa en fis. Så jag kollar upp på min far som sammanbitet läser Sala allehanda, sedan blundar jag och koncentrerar allt jag har på att göra en ljudlös tjejfis. Så gick det som det gick, kan man säga. Jag sket på mig.

Aldrig har väl en världsbild så fullkomligt raserats. Där satt jag med stenansikte, uppspärrade ögon och med en motherload av kack i brallan. Jag! jag var ju för fan luciakandidat i min skola och jag sket just på mig. Inte exakt i linje med mitt världsvana, mogna jag. Vad vill jag säga med detta? Jag veeet inte, egentligen ville jag nog bara berätta att en gång när jag var femton sket jag på mig.

Det här är en krönika jag skrev en gång. Och publicerade! Haha! Herreguuuud.