Jag tror att jag är på gång att få nån sorts influensa, känner mej ashängig, så jag ska inte gå djupare in i det här ämnet som följer nedan, men alltså min kompis är så klok att jag dör och nu har hon läst en psykologibok (hon läser typ en i veckan) och så här säger hon om den och jag tror det stämmer så himla väl:
"jag fastnar mer och mer i den här boken, för sättet som många tjejer tycker att de ska förtjäna kärlek, att de ska liksom göra något som gör att de är värda den, och inte bara få den helt gratis för den de ÄR och inte det de gör. och att det inte funkar så, hävdar hon den där författaren/psykologen i alla fall. och hon säger ju också att det är så himla mkt kvinnor som lärt sig det där när de var små, att kärlek det betalar man för, i handlingar. och att just när de ges som betalning eller därmed blir en skuld på mothandling och inte bara en ren osjälvisk givande grej, så ger det rakt motsatt effekt på den andre, framförallt om han är man och har lärt sig att han förtjänar att älskas och ses precis som han är och just ser handlingarna / givandet som något skuldbeläggande i längden och ett kvitto på hans otillräcklighet."
och så fortsätter hon berätta om boken så här:
"och alltså, om det inte framgick: att killar lärt sig att älskas och beundras bara genom att finnas till beror på att såhär, killens första kärlek = hans mamma, den som är nära och ammar och är hemma och tar hand om och tar ansvar och älskar och flirtar och beundrar sonen. tjejens första kärlek = hennes pappa, den som inte är närmast det första kritiska året, den som ofta jobbar och har mindre tid, mindre naturlig nära anknytning, den som flickan lär sig att bete sig på olika sätt (kan vara förföriskt, duktigt, smörigt, trotsigt, med mera) för att få uppmärksamhet av.
och pojken behöver inte på samma sätt tävla om uppmärksamheten, han är etta för mamman från dag ett, och det är kanske den lilla flickan också men när hon väl lär sig vad kärlek är mot det andra könet har hon en helt annan battle att fighta.
och sen går vi alltså ut och försöker få och ta emot kärlek på samma sätt som vi lärt oss den. killar som något som är beundransvärt och älskat bara för sitt varande, tjejer som presterande/aktiva som tänker att OM jag gör det här, OM jag visar det här, OM jag ser ut såhär, då kanske han ser och sen ger tillbaka det där jag inte fick förut. och mannen ba: meh backoff, du behöver inte göra sådär, du blir faktiskt mer och mer ointressant ju mer du anpassar dig och försöker och gör dig till, jag känner mig pressad, jag drömmer om kvinnan som bara är lätt och ledig."
Jag tycker det är värt att fundera en smula på. Och det är klart det finns undantag, det gäller inte alla män och inte alla kvinnor, men i min värld så är det rätt många babes som känner igen sej i sina relationer åtminstone. Inklusive jag. I typ ALLA kärleksrelationer jag haft.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
Vill bara säga att du e bra och verkar klok och mänsklig, Emelie. Gillar att läsa det du skriver för du kan sätt ord på så mycket som jag också känner, men inte kan beskriva.
och boken heter alltså Längtan till fadersskötet och är skriven av en Christine Persson om man vill få det formulerat lite bättre än jag lyckades med.
Hm. Väldigt intressant.
Det där låter ju på pricken alltså. Men å andra sidan är jag en sucker för såna här psykanalyser. Jag känner också att jag måste bevisa mig själv i en relation, hela tiden försöka att förbättra och dona medan killen oftast bara sitter där och "är" -och är helt okej med det. Han oroar sig liksom aldrig. Vilket skapar friktion för att jag "försöker" men han gör "ingenting".
(har läst din blogg ett tag, dålig på att kommentera. mest för att du verkar vara så vis och jag känner mig så liten och okunnig i jämförelse hehe ..)
All kredd till Carro i det här fallet, vad gäller analys och insikt är hon kung. Men tack! Det är så himla fint att märka att man inte är ensam om allt.
klockrent. och sjukt sorgligt.
har befunnit mig i en relation där jag undan för undan helt försvann i ett hav av uppoffringar och anpassande. vågade inte säga ett spontant ord till sist.
dog lite, och det tar ett jävla tag att bygga upp det som man trodde var fundamentala egenskaper hos en själv, men tydligen ganska så lätt bara kan förintas av någon, som inte ens reflekterar över eller gör det med flit.
usch.
Tänkvärt, helt klart tänkvärt. Kan iof tro att detta fenomen kan finnas mellan en mor & dotter och en son & far också. Jag menar att de unga vill visa sig duktiga för båda sina föräldrar....många barn vill göra sina föräldrar stolta och det är ju inget fel i detta. Felet ligger i om barnet inte får uppmärksamhet med mindre än att de presterar om de inte får den tid och kärlek alla så väl behöver bara för att vara den skapelse de är.
Ps. mycket trevlig och intressant blogg :)
Skicka en kommentar