Ett solklart tecken på att jag ännu inte känner mej som en riktig vuxen är att jag fortfarande tar för givet att mina överordnade på jobbet tar för givet att jag ljuger när jag ringer och sjukanmäler mej. Detta är givetvis helt grundat i min högstadie- och gymnasietid då jag sjukanmälde mej titt som tätt för än det ena, än det andra. Jag hade exempelvis menssmärtor varje vecka varje gympalektion från sjuan till sista ring. Ett klassiskt ljug som alla såg igenom, men ingen orkade bry sej nämnvärt. Jag hade även femtioprocentig frånvaro från tredje året på Medieprogrammet, när de reella sjukdagarna snittade ca sju stycken ungefär. Such a bad bad girl.I vuxen ålder hänger den där känslan kvar, den av att bli påkommen som lögnare, även när jag faktiskt har 40 i feber, tokig förkylning eller en smaskig magsjuka. Förmodligen är det också nån slags "ähmen inte ska väl jag..." och skuldkänsla över att jag sätter andra i skiten som spökar. Jag vet att man borde tänka att det är ens rättighet att vara hemma och bli ordentligt frisk, dels för ens egen skull, men kanske mest för smittorisk och andras välbefinnande. Men ändå. Jag har skitsvårt att vara hemma när jag är sjuk. Som i dag. Stadig frossa, yrsel, ond hud. Värk i ryggen. Klockren influensa. "Men jag skulle ju kunna klämma ur mej några vimmelsidor eller frilägga nån jeppe ändåååå", tänker hjärnan. Hjärnan är i uppror. Kroppen däremot är fett nöjd utslängd i soffan med ett täcke över sej.
Inlägg
4 kommentarer:
Känner igen det där!
På gymnasiet brukade jag sjukanmäla mig pga "dålig hårdag" men som vuxen har jag jobbat långpanna som nyopererad, tokhög på smärtstillande men ändå oförmögen att använda högerarmen, bara för att jag "inte kände mig dålig nog att stanna hemma".
Hur dum är man inte ibland liksom?
Samtidigt ÄR många arbetsgivare väldigt dåliga på att acceptera att anstälda blir sjuka. Förhoppningsvis kan kanske denna "fläskhostehysteri" ändra lite på den saken. Det är ju faktiskt bättre att en person är hemma tills h*n blir frisk än att få hela personalstyrkan nersmittad.
åh, vad jag känner igen mig i min feberyra dag. jag går hela tiden och tänker att jag kanske kunde jobbat ändå...(och antagligen svimmat) och får skuldkänslor....är det jante eller luther man ska skylla på?
krya på dig!
Jag tror att vi är många som går till jobbet ändå. På mitt jobb får man inte vara sjuk för det är svårt att få vikarier, det finns vikariepooler men de är tydligen dyrare. Man kan tänka att det inte är den sjukes problem att ordna ersättare. Men annars måste jag "jobba igen" den inställda tiden nån annan gång, vilket är superstressigt bara tanken, och dessutom tillbringa hela min sjukdag (karensdag) med att nå alla jag skulle träffat för att ställa in. Också rätt påfrestande. Det tar alltså 3-4 timmar i telefon & dator att få vara sjuk.
Så jag går alltid till jobbet ändå. "Hoppas" nästan på att svimma, då ser iallafall omgivningen med egna ögon att man är dålig.
Haha, känner igen mig. Jag får dåligt samvete när jag vabbar också. Vadå - vara hemma för att NÅGON ANNAN är sjuk? Höjden av lathet, ju ;-)
Skicka en kommentar