När jag var liten och kände mej missförstådd och orättvist behandlad och hatade hela världen, eller kanske mest, kände hur alla i hela världen liksom pyrde av hat gentemot mej... Ja, då gjorde jag följande: satte mej på min kammare, lyssnade på den här låten och ba grät hejdlöst. *ahmen gud*
Jag hade ingen vidrig barndom. De slog mej inte. Jag var nog materiellt bortskämd, ibland, men jag tror det var det kärleksfattiga som slog an en sträng hos mej. Jag tror jag gått ett helt liv snart, och hela tiden burit på en känsla av att vara oälskad. Gillad, ja. Härlig, ja. Uppskattad till och med? Ja. Men det där innersta innersta inuti, det har alltid varit osett och förbigånget. Även nu. Hej psykologen.
Men allvarligt. Det finns fan inget försvar för en brådmogen liten skitunge som inte fick ett par nya Levisjeans att sätta sej och lyssna på BJÖRN AFZELIUS. *grinar även nu då jag hör låten, märkte jag nyss* *stängde av* *kvickt*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
11 kommentarer:
mäh hallå det där är ju en av de finaste texterna och det har väl inget med nya levis att göra. ingen älskar ett barn som inte lyckas. jesus, det SKA man grina till.
ps. jag och gärdan spelade den på gitarr och sjöng lidelsefullt med tår i blick. den och ensamma sussie av mörbyligan, harru hört! SORGL!
*finns evt på video*
ja men jag VET, jag grinar till den idag med. den inneboende eviga sorgen. den är SUPERSORGLIG. och ibland var det på riktigt, men lika många ggr åkte den på och tårarna sprutade när jag exempelvis inte fick gå till ungdomsgården kvarnen en fredag. eller sova över hos en kompis. *känner att jag hanterade den vårdslöst*
Flickan och kråkan! Ut i kylan! Karenina! Balladen om lilla elsa.
okej inte lika starka men ändå, gud vad det skulle flirtas med vår samhällsskuld och universal angst på den tiden.
elsa blev ba åtta år, hon är DÖÖÖÖD nu som ni nog förstår! och det lilla permanentade flickehuvudet nickade allvarligt och ba "hon är dööööd, hajja, hon dog". och carro, om jag hör en full kille sjunga om maria som går på vägen en endaste gång till, då måste jag emigrera. den och ronja-sången. värre än sommaren är kort.
fast den här ronjasången gillar jag:
du varg, du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig
men jag ska ge dig en.... yllefilt (?)
eller hur det nu var
och sen då, som ett brev på posten: nationalteatern, batik och experimenterande med droger. *tjyvröka*
*se min blågg*
Träffade din unges lookalike i dag! Såg en unge på mc i kalmar i dag som var sjukt lik Hanna, och min första tanke var POPMORSAN ÄR HÄR!! Fatta besvikelsen när jag fattade att det var en annan unge!
Men gud Emelie. Nu blev det gråtkalas här med.
Kram, Malin
Ikaros!!!
Jag grinar med när jag hör den.
Målade och skrev texten på ett långt papper och hade den på insidan av min dörr när jag bodde hemma.
Det bästa i hela texten, och som jag försöker leva efter nu när jag har egna barn, är "...vill du bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt".
Skicka en kommentar