Jag ska spela skivor på en trettioårsfest nästa vecka. Tror det kommer bli en alkoholdränkt, relativt röjig och framför allt snygg historia. Gustaf, som är födelsedagsmannen, är en ytterst snoffsig snubbe. Tänk Gucci, va. Addera på detta att han har humor och kommer från typ Vetlanda. Jag tror det kommer bli en fest med lika delar svennebanan (obs, ej låten), reklamare, partypeppade bloggbabes och kreddiga smala svartklädda.
Mitt givna tema är rätt blygsamt i all sin enkelhet: spela hits, sånt man gillar, skit i kredden, spela hits, du vet sånt vi gillar, allt från Rage till Kate Perry till indiehits. HITS. Jag är egentligen inte ett dugg orolig, men fan, det är rätt knivigt ändå. Det är liksom inte bara att bränna av hit på hit som gör ett dansgolv, i så fall skulle man lika gärna kunna ha Spotify på högsta volym. Man måste ha tajming, och spela de där mellanhitsen så folk får hämta andan, dricka sprit och gå på toa och röka. Man kan inte spela tjugo Hey ya-låtar på raken, ingen festdeltagare pallar det. Det blir overload. Så nu fnular jag på detta. Och det är faktiskt enklare att ha en mer genreindelad kväll... Är det gubbe så är det gubbe som gäller osv. Nu ba: smörgåsbord. Man kan lätt föräta sej och stirra sej blind och äcklad av alla jävla hookiga intron.
Men som sagt. Jag är inte ett dugg orolig. Vill bara att det ska bli bra.
Just nu vill jag bara höra den här:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar