it's harder (now that it's over)

meh. under höstens fredagar har jag varit med i en eftersnacks-panel i en kanal som inte så många har tillgång till. där har jag och mats strandberg orerat fritt om talanglösa ungdomar och deras motsatser. mats har vid ett tillfälle utbrustit "herreguuuuuud man önskar att XXX farsa åtminstone kunde bli alkoholist eller nåt". han är egentligen hemskt snäll, men det är nåt som händer framför kameran. jag blir ett lamt får helt utan åsikter så fort den sätts på. fast en gång fick jag ur mej att "XXX har personlighet som ett vitt A4. ett A4 med dålig hy". varför sa munnen så? det är ju superelakt.

hur som helst, på fredag får vi inte plats i tablån! vi som skulle ha festblåsor på oss! och var fan är min avtackningsblomma?

miss america 1983.

jag gillar vanessa williams. jag hade hennes singel "save the best for last", en hemsk liten pianoballad sjungen med sån där "fin" röst de snygga tjejerna i klassen sjöng med i lucia-tåget. som emilias "big big world", eller ännu värre, som den här elin lanto. oavsett, hon är helt okej som bitch i "ugly betty". har lite svårt med hennes ansikte och hudton bara, hon ser ut som om hon gjort en michael jackson och ångrat sig halvvägs.

jag var för övrigt två röster från att bli lucia i mitt högstadie. jag var permanentad, eller pentad som vi kallade det.

sugarpie honeybun.

förut lade jag inte märke till bullar, muffins och tårtor som skulle fresta konsumenterna på fiken. de var som blurr, lite så där som ex blir i ens ögonvrå medans de fortfarande gör ont. man visste att de var där, men se men inte röra liksom. sen jag blev på smällen har jag börjat gilla prylar jag inte gillade förut. som till exempel bakverk. vad är det för skit? kunde det inte fått bli apelsiner, gurkstavar eller nåt annat enkelt. nej, men min kropp vill ha grädde. rakt av bara. det är ju förfärligt.

idag på voltaires hurrycurry vid hötorget hade de de maffigaste goffigaste gräddgrejer jag sett. ögonen trillade ut, munnen lallade bow wow wow's "i want candy" men så slog jag mig hårt på fingrarna med en linjal jag hade i skjortärmen och köpte en tomatsoppa i stället. ingen större seger för mänskligheten. men ändå.

jag älskar joan.

åh, men ta en titt på henne. liten som en speta och med en cigg i högsta hugg. jag höll alltid min cigg exakt så där. hon och jag skulle kunna vara bästa vänner. hon kunde lära mig om livet, jag kunde lära henne om hästar. vi kunde dricka lady grey, glo eftertänksamt ut på den regniga eftermiddagen och sakta, sakta andas ut fulländade rökringar.

the year of magical thinking.

apropå det tidigare temat, jag läser joan didions rätt så hajpade novell/roman (den är hemskt tunn) "the year of magical thinking" just nu. det är den sanna historien om hur hennes make och dotter båda dör inom loppet av bara ett år. den är hemsk och saklig, aldrig kletig. ni borde läsa den. sen jag fick ett liv i magen har jag varit makabert fascinerad av döden. både andras och min egen. jag hoppas det är normaaaa-aaalt.

dearly beloved.

i söndags låg jag i sängen bakom kalle i nån form av sked. den vanliga skeden är fucked pga bäbisen, det blir i stället en uri geller-variant. han halvsov och jag scannade i mobilen efter nån som vi kunde hooka upp med för brunch. kommer in på bokstaven K och så plötsligt står ett namn på någon som inte finns längre, som inte var min nära vän men tillräckligt för att jag skulle rycka och slita i han när det blev en cure-låt och lånbytas 24-avsnitt med. och nu är han bara ett minne och ett nummer i min mobil. så jag grät en skvätt över livets flyktighet och raderade hastigt, lite som när man ska riva av ett plåster.

normaa-aaaalt.

alltså, jag är som en katt. när jag var tjugo eller så, så sa mickans syrra att jag såg ut som en katt. på ett bra sätt, liksom lite speciell, snygg och mystisk. well, its gone full circle, för nu kräks jag upp min mat i små små mängder. va fan.

hello. igen.

heh.

hello.

...