*spammar*

Kollar remaken av "V" lite, och hunken i serien är så förtvivlat like Markus Krunegård i vissa scener. Just sayin'.

"West side is off to being all Baghdad and shit"

Jag önskar så himla mycket att jag inte hade sett The Wire och hade hela härligheten framför mej. Så känner jag inför många serier, men asså guuuud, vad The Wire är sevärt. Älskar älskar älskar.

Rebellion (lies)

I dag spelade jag på Awesome Rags på PUB. Det var soft. Näst sista låten var den här svinigt bra låten, jag älskar Arcade fire så det gör ont i hjärtat, varsågoda:



Den här kan nån gärna få spela på min begravning. Every time you close your eyes, lies, LIES.

Did a bad bad thing

Huu. Ångest. Jag bråkade med Hanna så himla mycket när hon skulle lägga sej. Eller, hon bråkade ju också, men jag är ju vuxen. Tanken är åtminstone att jag ska vara den större personen, men jag BRISTER, om och om igen. Jag blir så himla arg, jag tappar tålamodet, jag blir vansinnig. På henne, på mej, på situationen. Hon vägrade lägga sej i sin säng. Hon vägrade sluta hoppa i vår säng. Hon vägrar ligga ordentligt i sin säng. Hon vägrar dricka vällingen. Hon vägrar ha lampan släckt, tänder den oavbrutet. Hon vägrar sluta gapskrika rätt ut. Hon vägrar inse att den pussen var den sista, kommer gång på gång upp igen för "puss, kram, klapp", hon kryper upp i vår säng, igen och igen och igen. Och jag hör mej själv säga saker som "om du inte dricker vällingen blir det ingen saga", "om du inte slutar hoppa i sängen släcker jag lampan" och slutligen, när alla broar bränts, "om du inte slutar hålla på så går jag ut härifrån". Hot! Jag hotar! Jag blir så jävla lack på mej själv som blir den där personen. Jag blir ARG för att hon vill gosa. Vad är det för fel på mej? Sen så är ju det där goset en sanning med modifikation, skulle tro att det är tio procent pussvilja från hennes sida och nittio procent som bara inte vill ligga ned och sova. MEN ÄNDÅ. Nu sover hon, och i hennes öron och mina ekar min arga onda kalla röst. Fan.

I dag chillade hon runt i mina gummistövlar. My baby.

I guess I see you next life time

Och bara för er som undrar varför jag inte är på det här halvårets roligaste fest, Filmfestivalens invigningsfest, där ungefär ALLA jag känner befinner sej inklusive min kille, så är det för att Hanna har öroninflammation och jag fortfarande är hängig. Egentligen hade jag väl rätt enkelt kunnat ta mej i kragen och tatt en pickmeup i form av ett par glas vitt vin och jag hade varit ready to go typ hundra mil, men det känns weird med tanke på en veckas sjukskrivning. MEN JAG VILLE SÅ HJÄRNA. Ville ville ville.

I stället ska jag läsa bok sex av Steven Eriksons böcker om the Malazans. Fan vad bra de är. Helt olidligt bra. Och så himla spännande och invecklade, de tar aldrig slut och historierna tvinnas varv på varv och det är bara så mäktigt. Den som säger att fantasy är lättläst skräp vet fan inte vad de talar om. Vi snackar epic proportions här.

Beyond retro

Jag var ju så lycklig häromveckan när jag kom hem en vanlig dag från jobbet och i badrummet stod en gnistrande tvättpelare. Min kille hade tagit saken i egna händer och tjackat en efter ett gemensamt beslut om att det behövdes.

Det jag inte nämnde i det inlägget var att hans egna händer betydde att köpa en begagnad. För sju tusen. Man får en spillans för nio. Om jag hade haft chansen till ett say-so i köpet hade jag absolut inte velat köpa beggat. Åtminstone inte till det priset, men helst inte alls.

Men va fan. Det var ju en överraskning, även om jag så klart skulle stå för hälften av stålarna. Jag sa inget och bad en bön om att det aldrig skulle behövas heller, för hans tanke var ju god.

Fyra tumlingar senare slutade torktumlaren fungera. Ba tvärt. Noll reaktion från tumeljäveln. Då tänkte ju jag att han fick ringa beg-firman, han hade ju kontakten och hallå, det var hans köp. Nä men se det tyckte inte min kille, för han hade ju MINSANN KÖPT DEN, nåt skulle väl jag göra. Eeh, it´s your mess?, var min hållning. Så blev det hätskt ordutbyte och jag kunde ju selfölgelich inte hålla min stora käft och klampade ju så klart ner i "mmm, men vad fan väntade du dej när du köpte begagnat!"-klaveret och sen var det kört.

Slutade med att jag martyriskt plockade upp telefonen och ringde till Rutger på firman som skickade över en kille för att laga. Och, som på ett brev på posten, de hittade inget fel. Den är fortfarande sönder. Och min kille tycker fortfarande jag är knäpp som blev sur.

Jag vrider och vänder, men NÄÄ, jag kan inte nånstans tycka att det är jag som ska ta hand om det där? En för mej bra reaktion från honom hade ju varit... till exempel: åh nej, jag köpte en skitdyr begagnad grej som inte fungerade, det här fixar jag. Till exempel bara. Nu ber jag en bön om att Bosch-mannen som kommer nästa vecka ska laga den så att vi aldrig behöver prata om den där jävla maskinen igen.

The only way is up

Things can only get better

Så här, jag blev ju sjuk i lördags. Ställde in spelning och så där. Det ska mycket till för att jag ska ställa in en utekväll. Alla fall, typiskt sjuk. Så även söndag och måndag och tisdag. På tisdag dag knäckte jag till nacken när jag skulle tända en ljusslinga vars jävla kontakt endast kan anslutas bakom tvättmaskinen, det är exakt like meckigt som det låter. Resultat: AOOWHE. Sen stelnade hela övre ryggen till och jag kunde knappt sitta, gå eller stå. Febern däremot, typ borta och snoret ej längre rinnande, mer täppande bara, men tänkte att va fan, då är jag hemma även imorgon och vilar utav bara satan, blir helt frisk och skonar nacken mot den taskiga hållningen datandet ger mej på jobbet. Planen var better and superimproved i dag.

Mmm. Men när fan gick det som man hade tänkt sist? Vid elva igår, när jag skulle knyta mej, vaknar Hanna och gråter hjärtskärande och har skitont i ena örat. Hej öroninflammationen. Hon får Alvedon i rumpan och hon hade så ont och kände sej så himla förnedrad över rumpattacken och såg på mej som att jag bara ville henne ont och hon kunde inte förstå varför jag ville behandla henne så illa. Vid tre hade jag inte sovit en blund, och ungefär då var det dags för stjärtinjektion två. Ca fyra törnade hon in och jag med, gråtfärdig och med nånting ont i halsen. Om tre timmar skulle jag upp.

Går upp sju. Väcker Hanna tjugo över sju, vem vet, hon kanske kan gå till dagis för hon har hela tiden verkat feberfri. Men nej, hon är superhängig och trumhinnan hade spruckit och hela vänstra sidan av hennes skalle var insmetat med öronvax. Jag går till jobbet strax efter åtta och håller typ på att svimma på tuben dit. Varje steg jag tog liksom ekade och skallrade om hjärnan och precis när jag kliver in på Aftonbladet får jag värsta svettattacken och måste sätta mej ner. Allt snurrar. Snoret rinner, ögonen tåras, jag hostar upp medeltiden. Bara att vända.

Väl hemma är Hanna pigg som en mört, min kille är sjuk och jag med och nu är de på vårdcentralen för att kolla den där trumhinnan. Den här veckan: inte så bra.

Vi säger hej och välkommen till: nackspärren.

Men gud.

Jag gillar nya Laleh. Ur led är tiden. "Bjurö klubb". Väljer som att se det som att jag är en härlig person, ej låst i tidigare fördomar. Öppen. Vidsynt. Osv.

Girls who like boys to be girls who like boys who likes bla bla bla

Hanna: Jag ska leka med Sjhitt i dag.
Jag: Shit? Vem är Shit?
Hanna: Daaah, SJHITT!
Jag: Hmm, jag vet inte vem du menar.
Hanna: (frustrerat, högljutt, försök till artikulerat) SCHJJJIIIITT!
Jag: (försöker minska möjligheterna) Är det en pojke eller flicka?
Hanna: (helt oförstående och med förebrående öga) Mamma, det är ett BARN.

Helt vanlig morgonkonversation och jag kände mej så himla satt på PK-pottan av min dotter som uppenbarligen inte gör skillnad på könen. Bra jobbat, Hanna.

Feber, hosta, slem.

Hold me, like you are my mother, love me like a brother, will you be there?

Jag är så förkyld att jag fasar inför att gå och lägga mej, jag vet att sekunden jag gör det kommer näsan täppas och halsen svälla och jag kommer må så himla himla kasst. Och jag måste gå upp strax efter sju och klockan är strax midnatt och jag är så fruktansvärt trött. Och jag vet att jag inte har tarmvred eller annan valfri ruskig sjuka, BUT IT SUCKS SO MUCH.

Låtar man glömt men som är jättebra

Det var ju Cafe del mar-tema ett tag igår med tanke på att Le Rouge faktiskt är en Melker Andersson-krog och matgästerna käkade fram till typ tolv, så man fick ju rota fram mjuka låtar bland mp3:orna, då återupptäckte jag de här schweinigt bra låtarna.



Och den hääääääär, värsta 2005-anthemet, dör av älsk:


Och den här, alltid den här, totalt oglömd och så himla himla flowigt bra:

Hot and cold

Igår tog jag tre kort. Det var en rätt rolig kväll, men jag hade sjukan i kroppen hela tiden så jag var lite seg. Le Rouge som ställe var helt övergrymt med speglar i taket, kalendabrar med levande ljus, sammetsdrapier ta mej fan överallt och lite fransk matsal möter Moulin Rouge-känsla. Obs, på ett bra sätt, classy inte cheesy. Massa kringelikrokgångar och rum. Hade gärna haft trettio pers till i lokalen, men de som var där gjorde hela grejen underbar ändå. Mer hemmafest med Spotify-feeling än mayhem. Precis vad jag behövde. Eller, absolut inte egentligen, med tanke på hur SJUK jag är i dag. Ställde in Spy bar, ställde in barnvakten. I kväll blir det gos med munskydd för mej och Hanna. Min kille kör Detektivbyrån på Street. Och eftersom glass är så underbart bra för en ond hals köpte jag Ben & Jerry Phish Food OCH Lejonet och björnens uragoda smak med kolasås och jordnötter. Man ska skämma bort sej när man är ynklig.

Raw like sushi

Åh nej. Vaknade i morse och halsen, insidan av den, själva röret liksom, det är helt... rått på nåt vis. Helt sargat och ont och det gör skitont att svälja. Man får inte ont i halsen av svinisen, va? Det vore ju hemskt dåligt om jag skulle smitta min unge med SVINIS. Vad meckigt det har varit med det där förresten, the do's and the dont's. Precis när jag bestämt mej för att vaccinera Hanna, samma morgon till och med, löpsedel: KEVIN, 4, I KOMA AV VACCINET". Åååååkej, noll vaccin för min unge thankyouverymuch. Nu ska man tydligen vaccinera ändå. För medmänniskors skull om man inte tillhör riskgrupp, och även ungarna som tidigare var för små ska få en halv dos. Jag vet inte jag. Jag är så himla kass i såna här situationer. Ringer man bara Vårdguiden och får en tid eller är det öppen mottagning och köande som gäller?

Just den här veckan så kollar jag och min kille på brittiska nyinspelningen av sjuttiotalsserien "Survivors", om överlevarna efter att civilisationen utplånats av ett virus. Den är rätt kackig (men liksom ändå bra, svårt att förklara) och med för få (inga) 2012-effekter, men temat är ju rätt så ödesmättat i dessa tider. I serien tog man inte hotet på allvar för ingen verkade kola under flunsans första veckor i samhället... sen ba: alla döda. I runda slängar. Hade ju varit rutten serie om ingen överlevde efter första avsnittet.

Gåshuden spräcker mina artärer

Imorgon, Le Rouge, kl 21, välkomna!

Imorgon harvar jag hits på Le Rouge, som jag inte har varit på sedan omgörningen, men GUD vad det verkar fint. Mellan nio och ett. Saurabh ba "jag vill ha hits, jag vill ha dej", dog av älsk. Ska spela nere i restaurangens bar, så från halv elva blir det nog som roligast. Välkomna!




Jag tror jag har nån form av lista, så om du vill komma, skriv ditt namn i kommentarsfältet vetja. Men jag vill inte höra nåt jävla gnäll om musikvalet! *har tunn hud*

När hela livet faktiskt ÄR ett disko

När man har en kille som gillar laser och sånt, så kan man ibland om man har tråkigt smacka på med värsta diskot hemma. Till helt vanlig drum'n'bass-musik. Vid ett tillfälle skriker mannen på sång, upprepade gånger och på fullaste allvar: "BOO-YAKKKA". Det kanske inte är drum'n'bass vid närmare eftertanke. För jävla dåligt är det alla fall. Hanna däremot älskade det. I julklapp kommer hon önska sej jonglerbollar, självlysande kläder och godnattsagor om Docklands.

Although we've come to the end of the road, still I can't let go, it's unnatural, you belong to me I belong to yooooou

Livet, ändå. Så jävla krokigt. Ända sedan jag spelade på Spy Bar förra månaden och fick en utskällning för jag "var världens sämsta dj, jag förstörde allt, kunde jag inte bara dö" så har halva jag känt att nej nu fy fan, nu lägger jag ned. *allmänhetens vrede och vanmakt insert here*

Nä men ni vet. Man har gjort sitt, nya given är riktiga jobbet och familjen. Vuxenlivet, själslivet, jobba på karman. Livspusslet. Lämna plats för andra yngre brudar där ute i storstadsdjungeln. *så himla godhjärtad fin tjej, jag*

Andra halvan däremot har haft svår ångest. Svår revanschlystnad. Jag har legat och vridit mej och fnulat på snappy comebacks, tänkt så det knakar på låtar som skulle slå undan benen på alla.

Apropå yngre tjejer också, samma kväll som jag blev så där förnedrad, så var det en tjej som gick in i dj-båset och började skruva på inställningarna. Jag bara stod där med armarna hängandes utefter sidorna och stirrade på henne. Vad fan tar hon sej till? Fulla snubbar som tror de vet bättre, det är jag liksom van vid, men att brudar ska sätta sej på/över andra brudar i såna här sammanhang... That's a new one for me. Hon ba ratta ratta, gick. Utan ett ord. Så himla ohyfsat. Apropå snappy comebacks: har slutat läsa hennes blogg. *där fick hon så hon teg* *herregud*

Det är dubbelt det där. Men eftersom jag var så himla ambivalent så gjorde jag inte ett skit och tänkte att det får bli som det blir. Och se på fan. I dag blev jag tillfrågad om fyra spelningar inom loppet av en vecka. Ba så där.

Om bara min kille kunde komma hem nån himla gång så jag kunde kolla om det funkar tidsmässigt för oss båda. *livspusslet*

Eat my dust, Charlie Schulman / Hanna 2 1/2.

Kanske världens roligaste fest ever

I lördags hade ju finaste Fluffy kanske VÄRLDENS ROLIGASTE FÖDELSEDAGSFEST bara. Så himla lyckad tillställning. Framgångsreceptet stavas kärlek, sjuka mängder bag-in-box och Spotify. Det var så mycket älsk i luften att man kunde tappa det på flaska och spara till en regnig dag.




Vi hade lite förfest här hemma innan, själva fölsefesten hölls under Skanstullsbron ca en meter från min port, kvart över åtta var vi där och nio var alla rejält i gasen. "I gasen". Ingen idé att försöka dölja man passerat trettio här inte.

Lovisa pluggar till läkare och har ett helt eget OKÄNT kompisgäng i klassen, superexotiskt, och de hade tränat in en dansuppvisning, där de kopierat Kate Bushs dans i "Wuthering heights"-videon. Inte ett öga torrt, Fluffy satt på en stol och typ dog.


Och så var Maggan där, min superframgångskompis som är purung och svinbra chef på Nöjesguiden. *mental note: man är ej själv ung och liksom lovande längre*


Och Elsa, världens vackraste kvinna, som har JÄTTELITET huvve. PS. Det är trickfotat. Eller så har min kille världens största huvud.


Finaste Babsan blev så jävlans snygg på den här bilden. *sväljer min egen stolthet till hennes fördel här*


En rolig grej när man är full, är också skämten. De blir liksom extra roliga. Som sofforna som var utsläpade på gården för att rökarna skulle slippa stå på de utdansade benen: RÖYKSOFF. Va? Hur kul är inte det på en skala?


Älsklings-Mats hade också släpat dit sej själv, och ca halv två försökte vi ta det perfekta kortet. Det här är fem kort av kanske femton, och ja, det här var ändå de "bästa". Friskt vågat, hälften vunnet liksom. Och kom just ihåg att när jag var femton så tänkte, OCH SA, jag på fullt allvar med pannan i djupa veck och med allvarlig min att "det är synd man inte är en och sjuttitvå, för det måste man vara för att bli fotomodälle, suck, vad synd". Well, det krävs mer. *se nedan* *inget ont om dej Matsy*







Sen började den här morsan känna sej klar med smutseriet för den här gången, pallrade sej urlycklig över att ha så jävla underbara vänner hem, bredde sej en Polar-skiva och somnade med en tugga i kinden. *mysigt när man vaknar* *den som spar han har*

Ahmen BLAIR!

*in shock*

Leighton Meesters video till singeln "Somebody to love". Gillar den enkom för att det är hon. Tråkig video, underhållande bara för att man är så Blair Waldorf-indoktrinerad, tråkig låt, alldeles för o-hookig men gillar det lite blasé/kåta röstläget.

"Min bästa låt" - Emelie, 8 år.

När jag var kanske sex så upptäckte jag morsans "Varning för barn"-skiva med Magnus & Brasse. Kan fortfarande leverera punchlines från denna pärla till skiva, den är faktiskt jättekul fortfarande (piloterna! klassens clown! alla våra små vänner!), men bäst av allt på hela skivan var ändå den här låten:



Haja, där stod man på skolgården ba: Patte, nu är du faktiskt en riktig sopprot. Alternativt: Patte, nu är du faktiskt en riktigt ynklig parasit.

Favoritrad 1:
Avskum, spattig och krum, du är så jävla dum.

Favoritrad 2:
Sopprot helidiot, fan vad det bär emot.

DU PYSEN, DU BÄR EMOT. Åh, älska Mange och Brasse.

Uppdatering

Haha GUD, Sanna har länkat hit. Hej ruschen! Allafall, Popmorsa for beginners: i perioder är jag superledsen, ibland jätteglad. Sen kommer tre månader av typ bara YouTube-klipp för jag har inget att säga. Sen lossnar det igen. Oftast hänger deppet ihop med textiga personliga inlägg. Senaste tiden har jag inte sagt ett skit med substans, vilket betyder att jag förmodligen kommer bryta ihop över något inom kort och bli en jättebra bloggare igen snabbare än kvickt.

Ni ser. Kanske sen kommer jag också tycka att allt dåligt för med sig nåt gott.

Jag och Sanna dårå. Min kille känner hennes lillebrorsa, Calle, och om man ska vara petig så gör ju jag också det, men inte som att vi har varandras nummer eller så. Han jobbar på Pet Sounds och när jag var på smällen och under Hannas första halvår så hängde vi där varje dag. Det gjorde även Sanna. Urahärlig. Pratsam och rolig. Älskar folk som pratar och kan bjussa lite utan att se ens personliga CV först. Då var hon också på tjocken, med Igor, och jag pumpade henne på massa smarta grejer angående det här med barn, jag visste ju inte ett skit om dem. Hur man gör och så. Sen så kom Igor och då sågs vi inte så mycket mer. Förutom den här SJUKT PINIGA incidenten som jag så gärna bjuppar på:

Går Skånegatan, relativt folktomt. Det är jag liksom, solen lyser, och två prickar med barnvagn går mej till mötes. Allt är fridens liljor. Inser när prickarna börjar bli människor att det är Sanna och Micke. Alltså, Micke Persbrandt. *haft crush på Gunvald Larsson i 100 år* Och jag ba FREAKADE. Låtsades att jag TAPPADE EN GREJ bakom en parkerad bil och bytte sedan riktning, sneddade över gatan och flydde in i typ den där fisk- och vapenaffären mittemot Koh Phangan. *ett flöte, tack*

Dör på mej själv och min egen un-coolness.

The Modern

Jag har köpt mitt första item på internet. Betalat med kortet. Sagt min shipping address. Hajja stort detta är! Och vilken ny värld av möjligheter som öppnar sej. Gud vad mycket böcker jag ska beställa.

Mitt ALLRA FÖRSTA AMAZON-inköp:



Mmmm, I love you little babies.

UPDATE: De är tydligen heta i BLOGGOSFÄREN de hära dojjorna.

Nya Kent-plattan

Lyssnat sen i måndags och jag GILLAR DEN. Typ hela. Fan vad glad jag blir.

We gonna sip bacardi like it's your birthday

Jag brukar ju skryta över mina kompisar, hur himla bra de är, och inte ett ord är osanning. En av de lite finare vännerna, med en extra guldkant på, är Lovisa. Även kallad Fluffy, Lofsan, lite olika. Hon är snart riktig läkare och så himla rapp i truten att det svartnar för ögat. Så himla briljant och rolig och DÄR. Och tänk, hon har hunnit fylla trettio. Älskade Fluffster. Kan knappt fatta att det är sex år sen vi satt i sängen i Horan och kollade på Bring it on, rökte i fönstret, sjöng R Kelly och grät över freak-killar. Mojito-festen. Frugorna på Mjölkbaren. F12, Mettan och bakluckeboende i Hultsfred och du djade hiphopen på Berns hela tin och när du gick förbi stod pojkarna på rad. Gud vad vi hängde på Berns och man fick röka var man ville och kommer du ihåg matsalen? Älskar matsalen. Jeez.

GRATTIS ÄLSKADE FLUFF. Jag hade inte varit jag om inte du var du.

Dag efter dag lär han sej gå precis som jag

Ibland blir man ju bara så jävla tagen på sängen. Som den där gången på Peace and love, vi skulle se Kent och jag var ju urladdad så klart, med Carro och Frida, och vi hade förfestat på hotellrummet och så stod vi där, de sista skälvande sekunderna innan de skulle gå på. Av oklar anledning var Anders Nunstedt med i sällskapet, och jag vänder mej till honom och gnäller lite över hur mätta Kent verkat blivit, trebarnsfarsor och bostadsrätter på Kungsholmen och hur de inte längre överraskade ett smack och jag ba "fatta coolt om de gick in på scen och ba DA DA DAA barnet mår bra han mår som han ska, men fan, det händer ju inte, de kommer inleda med nån tråkig jävla Vapen och ammunition-låt" och så börjar publiken skrika och jag avbryts i mitt raljerande av DA DA DAA barnet mår bra och jag BARA DOG AV KÄRLEK.

Så var det i kväll när jag kom hem från jobbet. För en månad sedan sa min kille, som om detta vore en nyhet för mej, att vi kanske skulle köpa torktumlare? Ahmen daah, SOM jag har tjatat om detta faktum i två år. Blev patetiskt lycklig och ville köpa på hembeställning där och då. Inget hände och jag var martyr och ba "du får ta hand om det där, du som ändå har veto om det tekniska och priset och sånt därnt, men snälla snälla, gör det snart". Jag skiter i pengarna, han vill vrida och vända och hitta bra dealar. *orka* Och han har halat sej och slingrat sej och inte ett smack har hänt. Förrän i dag. För på toaletten stod en tvättpelare! Gnistrande vit som om den vore av ädelsten. Och jag vet att det är bananas att bli så jävlans tacksam och glad av nåt så KVINNOGÖRIGT men jag orkar inte vara stark, jag blev uralycklig och full av kärlek. Åh, min kille ändå. Så jävla härlig.

/ Emelie, nu med tvättpelare.

Åh, det här var jobbigt

Värdo att vara full in public och vakna upp dagen därpå och vilja dö av skam, men URAVÄRDO att vara full på prime time-tv. Men å andra sidan, she's an actress, hon behöver inte vara full för att bete sej så där. Mmhmm.