Cats and dogs

Hanna var jävligt skeptisk till skyfallet i dag. Vi var dyblöta på fem sekunder, alltså på riktigt, fem sekunder. Så himla HÄRLIGT. Älskar såna där Armageddon-regn.

Nothing ever happens, nothing happens at all, the needle returns to the start of the song and we'll all sing along like before

Allt rullar på, inget är särskilt exalterat och inget är heller åt helvete. Dessa dagar är det svårt att skriva något av värde. Men saker och ting har en förmåga att ställas på ända kvickare än man anar. Tills dess: tråkig blogg.

Roligast i går var att jag såg en film på teve. På teve! Så himla old school. SVT, action med Bruce Willis. Skrovliga, älskade man. Sen gick jag och la mej.

Ni hör ju. Hej vardag.

Allt ni bygger upp

... ska vi meja ner. Geggamojjadags.

Middag för två.

It's great when you're straight

Det verkar som att jag kan blogga från mobilen. Jippi!

Fick hjälp av min kille. Han drog nyss till Malmö för att köra Vänner och bekanta på deras Debaser med Sverrir, i morgon Götet. Undrar vad jag och Hanna ska hitta på. Borde kanske läsa mina egna På stan-tips och få lite inspiration.

Min nya frenemy

Jag har köpt en sån här, en Nokia e75. Den är så avancerad att jag grinar. Men jag vill verkligen lära mej, även om jag tidigare levt efter devisen: en mobil ringer man med alt smsar, that's it. Nu kan jag plötsligt integrera den med min hemdator, lyssna på mp3:or som finns på vår stora dator via telefonen, maila gmail och facebooka. Vilket resulterat i att jag knappt använder telefonjäkeln. Jag tittar bara skeptiskt på den. Men! En svinhärlig grej! När den ringer så kommer en svag trudelutt och efter tre sekunder så säger en amerikansk dataröst namnet på den som ringer, haha. Jag skiter i att svara enkom för att lyssna på karln. Och så kan man prata med den, mobilen alltså. Man ba: ring Carolina Setterwall. Och så gör den det! Åh gud. Det här kommer bara leda till nåt ont.

Mobiltest plus Dagens outfit

Test 2

Nu då

Test 2

Hej mobil

And it's you and me in the summertime, we'll be hand in hand down in the park

När jag skulle hämta Hanna i dag så var jag lite brydd, för jag har köpt en ny URMODERN mobil som låg på laddning, och man har ju hört att man kommer döden dö om man inte laddar batteriet tokfullt första gången och sedan kör det i botten. Jag var alltså tvungen att lämna den hemma. Precis när jag ska till att gitta säger Kalle: ahmen ja, just ja, kom till den här superobskyra parken klockan sex, jag ska spela skivor i glasskiosken där. Jag ba: mm, men jag har ju ingen mobil och tänk om... Närå, säger han, du behöver ingen mobil. Åkejrå.

Jag och Hanna käkar sommarrulle från vietnamesen och trampar sedan mot den här parken som ligger nånstans i vimlet av kolonilotter mellan Skanstull och Horan. Trampi trampi. Jag hatar att bli svettig. Det är mycket slingerikrok och backar och skit. Kommer dit, utan en spänn på fickan för min kille ska ju vara där, jag behöver inte ta ut pengar till glass. Mmm. Så är han inte där. JAG VISSTE DET KULLE BLI KNAS! Killen i kiosken ba: näää, han ringde och sa att han inte kunde komma. Så jävla typiskt.

Nu blev det iofs en urmysig liten tripp uppe i ett för mej helt nytt paradis men det är inte poängen. Sagt är fan sagt. Vi gungade lite häst, lattjade i en skruttigt lekstuga och fick jordgubbar av en trevlig herre på en kolonilott. Sen sket Hanna på sej, då var det straight home som gällde.

Yeah I got busted

Men dra mej i brallan, Jens Lekman har fått H1N1-viruset, aka svininfluensan. Sitter nu i tiodagarskarantän, berättar det själv på sin hemsida. Poor Jens. Alltså, det är ju ingen fara för hans liv vad jag förstår, men tio dar i ensamhet. Det är länge det.

Jens-kuriosa: En av de sämre intervjuer jag gjort ever har jag gjort med Jens Lekman. Mot slutet tittade han på mej som att jag hade lepra, jag var definitivt avpolletterad som praktidiot. Det var på Hultsfred, jag var lite packad och såg ut som Donatella Versace med platinahår och spray tan-hud. Bildbevis finns nånstans i inlägg i typ mars.

Det är för varmt.

...

I know what you did last summer

Som vanligt såg jag inte hälften av det jag hade tänkt att jag skulle se. Det blir alltid så för mej. När man var yngre och bodde på campingen så var det alltid mycket roligare att sitta kvar i kompisgänget och dricka en till flaska vin och försöka få till det där hånglet med den där killen än att gå och se nåt band som förmodligen ändå lät bättre på skiva. Lite så funkar jag fortfarande. Jag är inget stort live-fan. Visst, vissa konserter är magiska men de är få.

Så på torsdagen var Lykke Li min endaste plan. Släpade med mej min syrra och hennes kompis, kom lagom till de två sista låtarna. De var magiska. Hon är så karismatisk, och hennes röst är så klar. Förut störde jag mej på henne, nu känner jag bara beundran. Hon kunde till och med upprepa ordet motherfucking gång på gång utan att det kändes patetiskt. Hon avslutade med "Tonight". Jag är lite sur på mej själv att jag inte såg hela hennes framförande.



Fredagen var det lite samma sak, det var typ inget som jag ville se med hela hjärtat. Spelade själv den kvällen/natten också, så resultatet blev pinsamma NOLL.

Lördagen var jag helt död. Hade spelat till fem på morgonen och jag trodde fan att ögonlocken skulle spricka av tröttma. Och hela förkvällen präglades av stress, ville se Moneybrother kvart över sju men det var precis när vi skulle äta så jag hann inte. Fick i stället springa till Scandic för att möta upp gänget klockan åtta för att hinna till Laakso kvart över. Och jag vet inte, jag tyckte nog inte att det var en så magisk feeling över den spelningen. Markus är ju Markus och han är så självklar där uppe, och det lät tajt och så där, men jag fick aldrig den där WOW-upplevelsen. Plus att de inte spelade "Norrköping". Lovisa verkade ha samma blå känsla i kroppen så när vi gick backstage sen vid halv tio satt vi mest och bara glodde på alla andra som verkade ha så jävla kul. En halvtimma senare började Hello Saferide, och i stället för att gå hem, en tanke som slagit mej kanske hundra ggr sedan Laakso-giget, så gick vi och såg Annika. Bara jag och Lovisa. och jag vet inte riktigt hur det gick till och inte riktigt varför heller, men vi stod och grinade båda två. Alltså: grinade. Konserten igenom. Annika är så fin på att förmedla känslor, och hon gick verkligen in i låtarna och såg nästan frustrerad ut över att hon inte kunde få ut ÄNNU MER av det hon ville få sagt, det gick rakt in i kroppen. Och vi grinade. Ja, och så kom ju "Anna" då så klart och som ett brev på Posten tänkte jag på abortjäveln och det faktum att jag hade kunnat haft en sexmånaders vid det här laget och "and she never has to know what its like when your heart breaks" och jag trodde på riktigt att jag inte skulle kunna hålla mej upprätt. På med solglasögonen.

Väl tillbaka på backstage var klockan elva och jag ville verkligen bara gå hem, kände mej helt urlakad. I stället köpte Lovisa Red Bull till oss båda. Det var som att pissa i havet ungefär. Håkan spelade samtidigt som Faith No More, så min plan var att gå förbi FNM-scenen för den låg på vägen hem och sen bara försvinna utan att säga något till någon. Precis då ringde Jonas och skulle också dit och jag mötte upp honom och Frida och Tindra och Adam i öltältet som stod precis vid den scenen. Två timmar och tre öl senare var jag lyrisk. Alltså MIKE PATTON. Han är den hetaste mannen i ett par skor. På riktigt, han är hetare än lava. Och hans röst... det finns inte adjektiv nog. Ena sekunden ryter han i megafon så galet att man själv vill primalskrika och andra pratsjunger han så porrigt och liksom SENSUELLT att man blev en blöt pöl. Det var toppen. Sen så var det slut, två stängde området och det blev backstage igen. Min kille spelade skivor till klockan sex och i den tidiga morgonsolen gick vi dubbelvikta av skratt hemåt tillsammans med Lina och Petter.

Så kontentan. Såg inte så mycket. Men som vanligt är inte det det primära för mej på festival. Jag vill åt umgänget, minglet och festen. Det blir nog enda festivalen i år. Nu är det bad, dagisledig unge och en och annan vända på Kåken och Humlan som gäller.

Whiter shade of pale

Förr om åren svettades jag så mycket om somrarna. I den här värmeböljan har jag lärt mej det bästa knepet: rör dig inte ur fläcken. Blickstilla är grejen. Ja, i skuggan eller inomhus då så klart. Så får det bli. Till min hjälp har jag ytterligare fyra filmer, bok nio i Robert Jordan-serien och en mamma som brygger kaffet.

Fredriks intervju med Uffe i Aftonbladet var underhållande läsning. Läs den. Gillar texter som känns som ett utskrivet samtal och går kors och tvärs och hit och dit.

Dirty days are over here

Jag fastnade i Sala på vägen hem från Borlänge. Tänkte skriva något mer eller mindre sammanhängande, men mamma sliter i mej för att gå ner på stan. Vi ska tydligen äta. Går ju inte att äta i den här värmeböljan. I går låg jag i soffan från fem och flämtade och plöjde fyra filmer. FYRA FILMER. Aja. Jag går en vända på den hära gallerian de byggt, käkar en kebabtallrik på Liljas, sen återkommer jag. Måste också göra en intervju men mitt headset är i Sthlm så det kommer bli meckigt att lyssna, prata, skriva. Alltså. Det gör man ju annars också kom jag på, men då har man åtminstone ljudet magiskt i örat utan att behöva sitta med svettig lut upptryckt med axel och en gryende nackspärr bakom hörnet.

Hej då, Borlänge!

Vi ses nästa år. Jag längtar redan.

Don't look back in anger

Jag och mina vänner, som jag konstigt nog valde att spendera tid med under festivalen, även fast varken de eller jag är särskilt snygga, sjöng helt vanlig Oasis-allsång kvart i sex imorse med hela backstageområdet men kanske mest med Aftonbladet All stars: Håkan Steen, Markus Larsson och Per Bjurman.



Och jag tycker ju att kommentaren på förrförra inlägget är så weird. Var i ligger provokationen..? Att vi är fula? Att jag umgås med mina vänner på festival? Att vi bor på Söder? Jag fattante. Jag kan bara tala för mej själv, men jag smällde av av pur lycka när de ramlade in i Borlänge på fredagen och jag hade två urlyxiga dagar med de finaste vännerna som jag aldrig kan få nog av och som jag hinner träffa alldeles för sällan. För mej är hela Borlänge-grejen att jag under en helg får umgås ohämmat med mina bästa kompisar. Ölen och solen och konserterna är bara bonusar.

Lördag / Peace and love, baby

Fredag / Peace and love, baby

Torsdag / Peace & love, baby

Back to neverneverland

Hej! Hoppas vi ses i Dalarna! Förra året träffade jag en uragullig tjej på Kent-konserten som gillade Popmorsa. Det var kul! Och som vanligt är det lite udda att träffa nån som vet ALLT, det är väl fan att man ska fläka ut sej så jävligt jämt. Alla fall. Hon var urgullig och så här såg hon ut:

My heart is like an open book for the whole world to read

Det här med att packa. Jag är urdålig på det. Jag har ingen aning om vad jag vill ha på mej där ju. Sånt vet man väl aldrig i förväg? Och så glömmer jag alltid tandborsten och nästan alltid ansiktskrämen så det slutar med att jag käkar tandkräm och har lånad handkräm i fejjan. Hej porerna!

och ååååh. Mina ögonbryn. Varför kunde jag inte bara ha låtat dem vara i fred igårkväll? De är på riktigt jättejättemörka och på det ena är det massa vita kvar liksom ovanför och de är bara svarta halvvägs. Supermarkant skillnad och SO OBVIOUSLY färgat. Jag vet ju att ingen bryr sej utom jag, men det förändrar ingenting.

Men det kommer jag nog glömma när Mötley Crüe spelar den här!

I deserve a reward cause I'm the best fuck that you ever had

Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte ska till Borlänge, men det ska jag, vet jag. Om tre timmar drar vi. Ska bara kirra några DN-baksidor, packa, gråta över mina SVARTFÄRGADE ögonbryn, fixa cd-skivor och diska en disk först. Sen så. Ååh.

På Spotify går den här, jag ska stå som ett ljus och bara TITTA på Mike Patton, love, jag kan inte rå fört, jag har en sån gigantisk soft spot för Faith No More:

Drog till Thailand över lunchen, det var kul.

She´s got me like nobody

Gammalt klipp, men jag ÄR ju så impad av hennes röst. Vill ha den.

Peppe Eng

Åååh, nu börjar det dra ihop sej! Borlänge känns bara runt knuten. Konversationerna har i ett dygn nästan enbart handlat om var den och den ska bo, att backstageområdet är flyttat och apropå det, har du ett pass över för den och den vill haka, och vädret som ska bli så toppen och att det är Håkans enda sommarspelning och har du nån plats kvar i bilen och jag gör blandband och GUD vad kul det ska bli!

Är. Så. Pepp.

Kvart i tolv på torsdag går partybilen till Borlänge. Med oss har vi Jonas Fläckerud. Jag ska göra en Borlängeintrotävling. På vägen droppar vi in hos mamma i Sala som ska ta hand om Hanna över helgen. Fikar på Waynes kanske till och med. Sen tre underbara dygn hos familjen Nilsson som bor mitt i Borlänge, eget rum, vakna till nybryggt kaffe, helt löjligt goda grillbufféer om kvällarna, öl, konserter, sova länge, spela skivor, chilla i trädgården om dagarna... Sa jag att det ska bli SKITFINT VÄDER?!

Jag är normalt emot kombinationen frågetecken utropstecken. Men inte i dag.

An instant hit

Jag skrattar ihjäl mej. Och vilken hit! "It's the smooo-ooo-ooke!", haha.

BMFA

Jag är så arg på min kille att jag inte kan prata nu igen. Jag stammar och säger obegripliga saker, inte ens jag förstår vad jag vill få fram. Min kompis Linda, när vi gick i typ nian så var hon avis eller nåt på att jag kunde rita så bra, och hon försökte förklara hur hon såg motivet så glasklart i sitt huvud och sen när hon ritade detsamma på pappret så blev det bara kludd. Linda. Jag är du nu. Jag är så jävla arg och jag vet exakt varför och efter två timmars gräl har jag fortfarande fan i mej inte lyckats få fram det så att han fattar att han har så jävla feeeeeeeeeel. Hur fan kan han INTE se det? Det är beyond me.

Jag tror det är ungefär nu jag får inse att ibland får man bara komma överens om att inte tycka lika. Han är en jävla idiot, jag har rätten på min sida. Han tycker precis tvärtom. Det är där vi skiljer oss.

Never stuck around long enough for a one night stand

Åh Alice! Vad fin! Det här är min topp fem Magnetic Fields-låt! Och Conor på det. Loves.