34. Det här med barn.

Jag fick några frågor i min lilla Q&A-session som påminde ganska mycket om varandra, rörande steget från partydjur till barnfamilj och huruvida Hanna var planerad eller inte.

Egentligen är ju det vad hela min blogg har handlat om sedan dag ett. Hur jag hanterat/inte hanterat det här steget.

Jag tror det var på morgonen efter att min kille hade sovit hos mej första gången som han kläckte "jag har alltid velat bli pappa". Eftersom jag vid den här tiden skydde allt vad barn hette, trodde jag skulle dö ensam med massa katter och hänga på Riche resten av mitt liv så lade jag inte särskilt stor vikt vid hans barnaönskan. Några dagar sedan deklarerade jag även att jag aldrig skulle bli kär i honom för jag var kär i mitt ex och skulle så förbli. Så inkörd på mitt unge Werther-spår var jag. Men så gick tiden, han flyttade in med hela sin långa kropp och alla pryttlar och kläder och långsamt började jag vänja mig vid att vara ihop. Jag freakade ju ibland såklart, men han var alltid trygg och lugn och framför allt så var han DÄR.

Nån gång i typ mars så läste eller såg jag något om hur kvinnor över trettio ibland inte kunde få barn och det var någon kvinna som grät och var förtvivlad och hade försökt i flera år och inget hände. Och jag som käkat p-piller i femton år till och från, legat oskyddat som en dåre och ofta glömt de där jäkla pillren flera dagar i sträck och sedan tryckt i mej fyra på en dag, jag började fundera på om inte jag var en av alla de där brudarna som helt enkelt hade problem med att bli på smällen.

För det är klart att jag hade drömt om familj. Om barn. Men det var en förbjuden dröm, en dörr onödig att öppna då den bara skulle smälla igen mitt framför näsan på mej. Bättre då att inse detta dramatiska och ofelbara fakta: jag skulle dö ensam. Kalle ändrade det där.

Så nångång i början av maj började vi "köra på". Ligga som att vi ville ha barn. Då hade vi varit tillsammans i nio månader. Jag tänkte inte särskilt mycket på det då heller, det skulle ju enligt den där dokumentären dröja tre fyra år. Lika bra att börja i tid och tar det slut om ett år, ja, då är det ingen skada skedd. Jag hade egentligen inte en tanke på att det faktiskt skulle bli ett barn.

Så när jag satt där i Nöjesguiden-huset på Hultsfred sju veckor senare, bakfull som ett as, med ett blått streck på en kissig pinne, var det ändå som värsta chocken. Va fan! Tre år skulle det ju ta! Ropade på Carro, ringde Lovisa, berättade det för Q. Försökte göra det konkret inför mej själv genom att berätta det för dem, greppa känslan, förstå, innan jag berättade det för min kille. Han satt och kollade på fotboll backstage den dagen och jag satt bredvid hur länge som helst innan jag kunde klämma ur mej nyheten. Han blev så klart uraglad, men nog lite chockad han med.

Det var aldrig någon tvekan om vi skulle behålla. Klart vi skulle.

Och de där gravidmånaderna, som var sjukt långa och fyllda av hormoner, gråt, rädsla, fetma och BVC-besök, de pågick fem, sex, sju, åtta månader och trots tiden som gick kunde jag inte greppa det uppenbara. Det skulle komma en bäbis (say what?!). Jag var så inställd på att överleva graviditeten att jag inte kunde tänka på vad som komma skulle sedan. Rent praktiskt kanske, men inte känslomässigt.

Jag tyckte inte alls om att vara gravid. Jag hatade att bli tjock, hatade att vara så labil, hatade att inte kunna vara ute med mina vänner på krogen. Var ledsen mycket och kände mej bortglömd och ful. Utanför. Ingen i min närmsta sfär var i min situation och jag kände mej oändligt utsatt och ensam. För mej var det definitivt inte rosa, men aldrig någonsin ångrade jag, eller vi, att vi valt att behålla barnet. Jag VILLE ju, jag kunde bara inte förstå varför en graviditet skulle ändra mej, mitt liv, mina känslor, mitt sätt att leva. Mycket av min tid gick åt till att planera hur jag snabbast möjligast skulle kunna bli mej själv igen. Spela skivor, jobba Nöjesguiden, festivaler, häng. Inget skulle förändras. Min självbild var så oerhört förankrad i den jag såg mej som: roliga kreddiga tuffa snygga jag. Inget av detta var jag nu.

Och så kom hon. Älskade Hanna. Och det har redan gått över två år. Jag tänker inte ljuga och säga att det varit lätt. Heller inte att det VAR planerat, för trots alla steg vi tog för att komma till den där februarimorgonen på Stockholm BB så fattade jag aldrig vad våra handlingar skulle leda till. Och nu kom fasen bitterfittan. Bitterfittan höll i sej nästan ett år. Ibland tittar hon fram nu med.

Men det är en annan historia.

Och mej själv blev jag aldrig igen. Inte den jag var innan. Men i dag är jag okej med att inte stå på den högsta hipp-barrikaden. Jag är okej med att inte vara tjena hej med alla de där jag kände i glittriga nöjeslivet längre. Och jag är okej med att inte vara ung och lovande. Nu är jag en av de där trötta morsorna med en skrikig unge på tunnelbanan som jag tidigare brukade sucka åt och i tysthet byta vagn när de kom.

Jag tror också att eftersom jag levde det där overkliga forevertonårings-livet innan så blev skillnaden så mycket mer abrupt för mej än om jag hade levt kvar i en småstad och gått på Statt på löningshelgerna bara. Skillnaden hade inte blivit lika markant. Jag hade inte tappat mej själv så hårt. Och jag vet ju att jag ändå i dag lever ett mer rajtan tajtan-liv än vad många andra i min situation gör. Herregud, jag är ju superpriviligerad. Får backstage, listor på klubbar, inbjudningar till tuffa fester, gratiskläder. Jag är inte blind och otacksam inför allt detta.

Och numera tycker jag om balansen. Gillar min byta blöja-vardag med små prickar av fest i almanackan. Hanna är det bästa jag gjort och jag hoppas jag får fler barn. Gud, det hoppas jag verkligen. Jag måste bara glömma lite hur jävla meckigt det är.