Det är väl så att alla människor är individer och man formar sin familj efter de förutsättningar man har. Jag är en övervintrad tonåring precis som min kille. Det var inte lätt att anpassa våra livsstilar till att bli tre, men det funkar för det mesta. Även om det inte är enkelt alla gånger.
Man blir förvånansvärt flexibel när barn kommer in i bilden, man vill hela tiden deras bästa. Vi fixar och trixar och försöker få delad tid med Hanna, för ingen av oss vill vara utan henne längre än vi behöver. Men sen så är det ju så att man har personliga behov och även yrken som tar från tiden med Hanna-kakan.
En grej som verkligen är skitjobbig är att först kommer Hanna, sen kommer jag:et och sist kommer den man valt att dela livet med. För mej har det blivit så och jag hatar det. För efter att Hannas alla behov är tillfredsställda för dagen, efter att tvätten är upphängd och disken i diskmaskinen, förutom tröttman så återstår en ofantlig NU ÄR DET FAN MIN TUR-känsla. Me, me, me. Jag kan bara tala för mej själv så klart, men jag blir så fantastiskt sniken. Och det är då det bubblar upp i mej att det är jag som fått försaka så jävla mycket och inte han för han kan minsann fortsätta med allt, för det är vid den här tidpunkten han glider iväg på handbollsträning eller har en spelning.
Men vad ska man göra liksom? Jag blev ihop med en dj och han med en frilansjournalist. Jag jobbar på dagarna, hans jobb är på kvällarna. Visst jag kan ju börja härja om att han ska börja plugga nåt som leder till nio till fem-jobb, men det känns inte riktigt realistiskt. Att jag ska kräva det.
Just nu är vi i en rätt bra period. Livet känns bra. Det mesta funkar. Hade jag funderat på de här grejerna för ett halvår sedan hade jag sagt att allt var åt helvete. Det går upp och ner. Livet är inte så rent och snyggt och tillrättalagt som det ser ut i Hus&Hem och ELLE Interiör. Inte för någon. Det var en rätt hård smocka som träffade fejjan när den poletten trillade ner. Och också en trygghet. Men det är bara att suck it in. Ibland är det kul och ibland suger det så jävla hårt. Lev med det.
Det här blev ett ofantligt splittrat inlägg, känner jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Men jeklar vad vi älskar att du delar med dig och skriver om det! För vi känner alla igen oss, på ett eller annat sätt.
Här har vi en dålig vecka just nu när vi jobbar omlott hela tiden. Snackade en kort sväng inatt vid halv 3, när han kom hem, gick och la sig och jag vaknade till. Oklart vad som sades, jag var astrött.
Men vi kämpar båda två, för vi älskar varann, och vi ska bannemej få detta att funka, även när vi blir 3! Alla människor kan inte, eller vill inte, jobba 9-5.
Heja dig!
Man får tänka på att (och här citerar jag Alfons Åbergs farmor...) "om man aldrig hade det tråkigt skulle man ju inte märka när det roliga är". Och faktiskt, det är så jävla jobbigt att ha barn- MEN när det är de underbara stunderna är de så himla underbara att det är värt allt slit.
Kör på! Herregud, det ska alltid komma folk o påpeka på hur andra lever. Hade du skrivit att din kille tog hand om ungen större delen av tiden hade folk haft åsikter om det. Själv tycker jag det är grymt att ni båda trots allt verkar ha tid att leva det du kallar ungdomsliv och att ni inte offrat allt det bara för att ni skaffat barn. När jag skaffar barn vill jag också kunna gå ut ibland, så att både du och din kille gör det tycker jag inte är någonting du behöver be om ursäkt för!
För övrigt: du skriver makalöst bra!
Jag är extremt osportslig och det är inte min sambo. Han gillar att spela fotboll, innebandy och basket. Det är ju kul. Men jag lackade ur. För förut gick varje helg åt att han skulle hålla på med sina femtioelva träningar och det pallade jag inte. För det var då vi var lediga från jobb och kunde orka städa, tvätta och göra nånting kul kanske. Det sa jag och polletten ramlade ned. Som tur var hade vi inga barn då för det hade jag aldrig pallat.
Hur orkar du med alla dessa sportsliga evenemang egentligen? Give me some tips?
tack
Underbart ärligt. Jag tror man skulle ljuga om man sa att man aldrig hade känt så i sitt tre-skap. Och ibland undrar man vad man håller på med, när det gått flera dagar, veckor sen senaste spontana skrattet/kramen/pussen. Och ibland känns det som att man är gjord att vara småbarnsmorsa - när allt bara flyter och man är tvättmedelsreklams-lycklig. Men det är ju det som är livet, berg-och-dalbana och så.
håller med föregående, du är fantastisk & tack för att du berättar precis hur allt är! det uppskattar vi. för så är det ju. jobbigt, irriterande pain in the ass men mkt skönt, vackert & wunderbaum ändå.
Du verkar vara en sån skön person, och jag uppskattar verkligen dina öppna inlägg. Just för att du är så öppen skapar man ju en bild av dig och det du skriver om också. Tror sen att tankar och känslor som man ofta återkommer till - vare sig de är positiva eller negativa - är viktiga att lyssna på. Det var nog allt jag ville säga egentligen. Ha en jättebra helg!
Skicka en kommentar