I know what you did last summer

Som vanligt såg jag inte hälften av det jag hade tänkt att jag skulle se. Det blir alltid så för mej. När man var yngre och bodde på campingen så var det alltid mycket roligare att sitta kvar i kompisgänget och dricka en till flaska vin och försöka få till det där hånglet med den där killen än att gå och se nåt band som förmodligen ändå lät bättre på skiva. Lite så funkar jag fortfarande. Jag är inget stort live-fan. Visst, vissa konserter är magiska men de är få.

Så på torsdagen var Lykke Li min endaste plan. Släpade med mej min syrra och hennes kompis, kom lagom till de två sista låtarna. De var magiska. Hon är så karismatisk, och hennes röst är så klar. Förut störde jag mej på henne, nu känner jag bara beundran. Hon kunde till och med upprepa ordet motherfucking gång på gång utan att det kändes patetiskt. Hon avslutade med "Tonight". Jag är lite sur på mej själv att jag inte såg hela hennes framförande.



Fredagen var det lite samma sak, det var typ inget som jag ville se med hela hjärtat. Spelade själv den kvällen/natten också, så resultatet blev pinsamma NOLL.

Lördagen var jag helt död. Hade spelat till fem på morgonen och jag trodde fan att ögonlocken skulle spricka av tröttma. Och hela förkvällen präglades av stress, ville se Moneybrother kvart över sju men det var precis när vi skulle äta så jag hann inte. Fick i stället springa till Scandic för att möta upp gänget klockan åtta för att hinna till Laakso kvart över. Och jag vet inte, jag tyckte nog inte att det var en så magisk feeling över den spelningen. Markus är ju Markus och han är så självklar där uppe, och det lät tajt och så där, men jag fick aldrig den där WOW-upplevelsen. Plus att de inte spelade "Norrköping". Lovisa verkade ha samma blå känsla i kroppen så när vi gick backstage sen vid halv tio satt vi mest och bara glodde på alla andra som verkade ha så jävla kul. En halvtimma senare började Hello Saferide, och i stället för att gå hem, en tanke som slagit mej kanske hundra ggr sedan Laakso-giget, så gick vi och såg Annika. Bara jag och Lovisa. och jag vet inte riktigt hur det gick till och inte riktigt varför heller, men vi stod och grinade båda två. Alltså: grinade. Konserten igenom. Annika är så fin på att förmedla känslor, och hon gick verkligen in i låtarna och såg nästan frustrerad ut över att hon inte kunde få ut ÄNNU MER av det hon ville få sagt, det gick rakt in i kroppen. Och vi grinade. Ja, och så kom ju "Anna" då så klart och som ett brev på Posten tänkte jag på abortjäveln och det faktum att jag hade kunnat haft en sexmånaders vid det här laget och "and she never has to know what its like when your heart breaks" och jag trodde på riktigt att jag inte skulle kunna hålla mej upprätt. På med solglasögonen.

Väl tillbaka på backstage var klockan elva och jag ville verkligen bara gå hem, kände mej helt urlakad. I stället köpte Lovisa Red Bull till oss båda. Det var som att pissa i havet ungefär. Håkan spelade samtidigt som Faith No More, så min plan var att gå förbi FNM-scenen för den låg på vägen hem och sen bara försvinna utan att säga något till någon. Precis då ringde Jonas och skulle också dit och jag mötte upp honom och Frida och Tindra och Adam i öltältet som stod precis vid den scenen. Två timmar och tre öl senare var jag lyrisk. Alltså MIKE PATTON. Han är den hetaste mannen i ett par skor. På riktigt, han är hetare än lava. Och hans röst... det finns inte adjektiv nog. Ena sekunden ryter han i megafon så galet att man själv vill primalskrika och andra pratsjunger han så porrigt och liksom SENSUELLT att man blev en blöt pöl. Det var toppen. Sen så var det slut, två stängde området och det blev backstage igen. Min kille spelade skivor till klockan sex och i den tidiga morgonsolen gick vi dubbelvikta av skratt hemåt tillsammans med Lina och Petter.

Så kontentan. Såg inte så mycket. Men som vanligt är inte det det primära för mej på festival. Jag vill åt umgänget, minglet och festen. Det blir nog enda festivalen i år. Nu är det bad, dagisledig unge och en och annan vända på Kåken och Humlan som gäller.