But its just your attitude, its tearing me apart, its ruining everything

För övrigt är jag skitledsen i dag med. Det blev liksom aldrig bättre. Det är svårt när man lever två (tre), svårt att veta om ledsenheten kommer ifrån en själv eller skapas av något som skaver i tvåsamheten. Jag funderar på att börja gå i terapi. Ge det en chans. Men det känns också så futtigt. Terran ba: jaaa, och vad har du varit med om för hemskt som du måste tala om? Och man ba *tar sats* joo, jag har skilsmässoföräldrar och bytte skola tre ggr innan högstadiet och var alltid den nya som kände sej lite lite utanför och fick återuppfinna mej själv och försöka bli vad jag trodde de ville ha och har sedan tre års ålder känt mej så jävla ängslig och rotlös och ända sedan dess har jag aldrig vågat ställa krav för jag är rädd att när jag gör det så kommer alla försvinna, så därför säger jag inget och krymper inuti tills jag tröttnas på för de hittar inte längre det där i mej som de verkligen föll för i början.

Och det är ju också det här med rädslan, rädslan för att ställa riktiga krav, säga att det här funkar inte för mej. Istället för att vara besvärlig så går man med på saker man egentligen inte tycker är okej, biter ihop och tänker "men kolla vad jag ändå har, inte sjabbla bort det med småsinta krav nu!". Och så blir man ett passive aggressive monster, en bitterfittig person som glömmer bort hur man skrattar. Som inte längre kan ta ett rough skämt, för det jag skrattade åt i början känns nu som en sanning.

Eller en kommentar som man förut bara kunde flina bort och ba ahmen DURÅ, ge svar på tal och känna sej stark i sej själv oavsett. Nu: jaha, du tycker min jacka är ful och att min parfym som jag alltid burit luktar illa. 1. Har man inget snällt att säga ska man hålla käften. 2. Du kan väl respektera att JAG gillar min nya jackjävel och inte ba: den är ful. Det är inte ärligt, det är elakt. Och istället för att vara den där starka glada som är bensäker på att han har fel, klart min jacka är SNYGG, jag tycker ju det, då är den det, så blir jag ledsen.

Då kanske det sitter i mej ändå. Jag var ju inte sån förut. Så där lättsårad, med känslorna utanpå. Som att jag fortfarande famlar och inte vet vem jag är nu, som inte vet mitt eget värde i den här nya tillvaron som mamma. Den där styrkan jag kunde finna i att veta att jag jobbade på tuff tidning, hade tuffa kläder, hade tuffa kompisar, gjorde tuffa grejer. Det var ju så klart bara på ytan, men att det var det som hjälpte mej stå rak och jag hade en utskuren bit av Stockhoms-tillvaron där jag kände mej hemma och som fisken i vattnet, och nu när jag inte kan luta mej mot det tuffa längre, då bara lilla människan finns kvar, en människa som alltid är trött och inte vet vad hon ska göra med sitt liv, som känner sej tafatt och fel i de flesta situationer där hon tidigare varit en central punkt, well... då kanske det inte är så konstigt att jag även krymper i min relation. Att jag innerst inne tror att BARA JAG inte är så mycket att ha, att det var allt det där lull-lulliga runt om mej som gjorde mej kul och härlig och till en person man ville vara med. Jag är ännu en gång pytteliten inför en helt ny klass.

Hmm, min egen hobbyanalys. Kanske borde få en lite mer professionell, nu när jag tänker påt.