Fell a mile

Fan vad livet är meningslöst när Hanna inte är med. Dagarna puttrar fram, jag får vissa saker gjorda, andra inte, förmodligen extremt mycket färre än när hon är närvarande, men FAN, allt är liksom i Technicolor när hon är med. Hon lyser upp allt, även de mest horribelt tråkiga stunderna är liksom fyllda av energi om hon är där. Hennes energi. Min energi. Jag är bara 75% utan henne. Och visst, jag har ju superkul också. Men igår gick jag hem efter spelningen på Trädgården i stället för att hänga med de andra ut, kollade mina mobilbilder på Hanna på vägen, gråtlog lite, kom hem, pysslade med hennes kläder och diskade hennes vällingflaska som luktade skitilla efter att ha stått med en slatt i sedan i söndags och ba... MIN UNGE. GE MEJ. Och igår ringde jag henne, hon ba HEJ, mamma är i himlen och jag ba ehh nej, jag är hemma i Sthlm och hon ba ÄTIT PANNKAKA! och så la hon på. Ahmen TACK. Urhärliga lilla skitunge. Jag saknar dej.

Å andra sidan ska jag och min kille äta lång frulle på Louie nu. Kanske slöshoppa lite, träffa några vänner och hänga i park. Chilla. Sånt. Fint det med. Och i kväll Fridas födelsedagsfest som jag tror blir så toppen.

Och jag tror jag kommer att ha roligare än igår för jag vet, i magen VET jag, att imorgon kommer livets mening hem igen.