I´ve been roaming around always looking down at all I see

I måndags när jag skjutsade Hanna med tåget till Sala (hon ska vara där ett par dagar och chilla med mormor och morfar) var allting försenat och jag var apstressad för jag ville bara mellanlanda i Sala, överlämna Hanna, och vips iväg med ett tåg tillbaka till Sthlm som gick en kvart efter det första tågets ankomst. Pga tågförseningen så hade jag ungefär trettio sekunder på mej att säga hej till mamma och hej då till mitt barn, så jag fick stanna kvar tills nästa tåg som gick HELA TVÅ TIMMAR senare. Blev så jävla sur. Kroppen värkte efter ensamtid, jag ville läsa, jag ville sova, jag ville skrutta själv, slappna av, inte hela tiden behöva ha ett öga öppet. Så jag var kvar. Svinsur. På riktigt, jag satt och surade som en tonåring, det gör jag nästan bara när mamma är med, det är nån on-knapp som urenkelt kan flippas på i hennes sällskap. Tiden segade sej fram, till slut fick jag avlägsna mej själv, Hanna ba "hej då mamma" och brydde sej inte nämnvärt. Nähepp.

Ja, så satt jag där på Sala station. Och det tog knappt tre minuter av den där efterlängtade jävla ensamtiden så ringde jag mamma och ba "heeeej, vad gööör ni? vad gör Hanna? saknar hon mej?" och mamma skrattade rått och ba "nä, hon äter glass". Och sedan dess har jag saknat henne så jag dör. Vad ska jag göra här hemma utan henne? Jag vet att hon har det superbra hos morsan, de badar och åker till mostrar och grillar och hon får glass och de härjar och hon och morfar meckar i garaget och de plockar hallon i trädgården, och jag å andra sidan kan göra alla de där grejerna jag längtat efter, jag kan dricka öl och glo på tre säsonger av whatever och vara med mina vänner helt ohämmat utan gnat med min kille om vem som ska göra vad vad gäller Hanna... Men bu. Jag saknar henne. och jag har inget jag vill se. Och mina vänner jobbar. och jag är osugen på folk och öl. I want my baby.

Och så ofelbart nästa vecka: jag vill gå på den festen! Åka på den festivalen! Gå på bio! Göra ditten, datten och fan och hans moster och så kommer jag gnälla igen. Men det är väl så det är. Livet.