Vem behöver terapi för att boosta sig själv när man har ett fyrtiotal helt fantastiska kommentatörer? Well, uppenbarligen jag, men jag håller med Lina Ingeborg Thomsgård: fy fan vad mycket vettiga och ursjyssta människor som läser Popmorsa.
Imorgon är det alltså dags. Operation Psyke. Det ska bli spännande. Återkommer om det. Tror jag. Jag hoppas hon ser igenom mina försköningsfraser bara. Jag är rätt bra på att sockra allt. Johorrå, det är bara braaaaa med det där och det där. Förhoppningsvis kan hon sticka hål på mina plattityder rätt snabbt. *biter på nagelbanden*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Alltså, senast jag var i någon sorts terapi (KBT) när jag var typ 17 tyckte jag det svåraste var att slappna av, prata ärligt och känna efter, inte bara ge mina vanliga people pleaser-svar direkt. Det var sådär att jag svarade det jag tänkte att en Trevlig Och Smart Ung Kvinna skulle säga. Men sedan släppte det efter några sessioner, och det kändes helt plötsligt annorlunda.
Det jag antar att jag vill säga är: 1. Lycka till! Du är modig! Jag vet precis hur det är när det känns ok igen och man känner sig som en crybaby som gjort en höna av en fjäder. Men man ska inte undersell sina problem hela tiden.
2. Döm inte ut för snabbt om det känns pinsamt/jobbigt/stereotypt. Inte så att jag antar att du skulle göra det, men mer att det är lätt att man bara "MEN JEEZ!" och blir självmedveten när någon helt främmande människa sitter där och bara LYSSNAR på ens problem. Jag ville bara skratta bort deras reaktioner, att de tog en helt på allvar. Eller så var det för mig i alla fall. Men man kan lära sig ASMYCKET också, det gjorde verkligen jag (även om jag säkert borde ha gått längre, men hade inte råd då).
Kram kram kram.
tack snälla! bra ord.
Skicka en kommentar