25. Rekommenderar du att skaffa barn?

Både ja och nej. Det är skitmeckigt med barn, och jag är inte vad jag skulle kalla en barnkär människa. Tvärtom. De är rätt jobbiga att ha att göra med, de skriker och bajsar på sej. De för liv och stör mej i mitt vardagliga liv, som på bussen eller på fiket. De gör tvärtemot vad man säger. Kattungar är mycket gulligare. Och tystare. Så tyckte jag förut och så tycker jag fortfarande.



Däremot gillar jag min egen unge (och några andra) hemskt mycket, och oavsett hur svårt det är och hur mycket som förändrats pga av att jag blivit mamma så ångrar jag mej inte en sekund. Det är helt sjukt tacksamt att vara mamma. Man får så mycket tillbaka. Hon fyller alla mina kärlekskvoter med kramar och pussar och bara sån oförställd glädje över att vara med mej. Hajja, hon tycker jag är BÄST och COOLAST i hela världen. Jag älskar min unge, mer än jag trodde var möjligt, mer än jag trodde jag var förmögen att älska. Jag vill ha fler barn. Absolut. Men det här med att romantisera just barn i allmänhet... Nä, inte min grej. Jag tycker det är viktigt att man vet vad man ger sig in på när man bestämmer sej för att skaffa barn. Det är inte en hundvalp liksom. Jag hade inte en aning då för tre år sedan. Och mycket riktigt hade jag rätt svårt att anpassa mej till hur livet formades runt Hanna, och inte runt MEJ. Jag ba: WHAT ABOUT MEE-EE?! i ett halvår. Mitt liv är inte längre bara mitt. Men jag älskar också den känslan. Att jag är större än mej själv. Jag är Hanna och Hanna är jag. När jag inte är med henne så saknar jag henne hela tiden, även om jag numera faktiskt kan koppla av i mej själv och bara vara jag, inte tänka GUUUUD här sitter jag med en öl, herreguuud, jag är ju mamma, vad ska folk tänka!

Så vafan, JA, jag rekommenderar barn. It´s a wonderful feeling. Den bästa feelingen. Bara man är jävligt förberedd på vad man ger sej in på.