33. Hur kommer man över att man blivit bedragen?

Så vitt jag vet så har jag aldrig blivit bedragen. Jag har varit ful själv dock. Vad jag vet har jag aldrig blivit påkommen. Jag vet inte hur jag skulle reagera. Jag vet hur jag skulle vilja ta smällen, och hur jag skulle vilja agera efteråt, men förmodligen blir verkligheten aldrig som man tänkte sej.

Jag har nån tanke om att ju längre man har varit ihop, desto "enklare" att förlåta. Hmm, vet inte riktigt hur jag menar men jag tror att alla som har varit ihop i säg sisådär tio-tjugo år nångång utsätts/ställer till med en otrohetsaffär. Och jag tror också att det sveket kan få båda parter att liksom stanna upp och se över förhållandet och inse att GUD det här är ju vad jag vill ha, och så jobbar man sig ur det och blir starkare tillsammans. Jag tror att det är slentrianen som får endera part att vara otrogen, att man behöver känna sej levande igen. Att förhållandet går på reservernas reserv, ingen som vårdar relationen längre.

Eller så är det en väg ut. Man är otrogen för man inte älskar sin partner längre, man är kvar av slöa skäl och så träffar man en annan och så lämnar man allt bara. Eller så är man den som blir lämnad. Man står där med förlåt-håven och den andra ba "nä men asså jag älskar inte dej längre, det är jag och Lena nu, hon får mej att känna mej levande, vårt sex är helt fantastiskt". Men du, ta ditt jävla fantastiska sex och DÖ okej?

Äsch, jag vet inte. Jag är så himla invaggad i nån sorts trygghet nu att jag har svårt att sätta mej in i saker som känns så avlägsna. Men det ligger bara på ytan så klart. Igår när min kille skulle gå, och vi har haft de här två urpissiga döda veckorna oss emellan, så bara gick han med stum blick. Jag kutade efter och ba "kramas?" och så gjorde vi det och vi stod jättelänge och ingen sa nåt tills jag ba "vad är det?" och SÅ VAR HAN TYST SKITLÄNGE. Då kände jag för första gången på flera år den där brännande bollen i magen, ångesten som kom vällande, den plötsliga kylan i bröstet och andan som liksom stannade av. "Men gud, han tänker säga att han inte är kär i mej längre". Nu var det gudskelov inte det han klämde ur sej, men det var en för mig väldigt nödvändig reminder.

Jag är så himla säker på honom. Han är den som är trygg och det är jag som någongång flaxat och ba "vi kanske skulle..." och han som varje gång vi haft de där riktigt jobbiga perioderna varit den som hela tiden tryckt på att vi ju faktiskt ska vara ihop livet ut, att han är säker, att det inte finns några andra alternativ, so what om vi har det jobbigt nu, vi har ju hela livet på oss, vi lär ju känna varandra nu, jag älskar dej, jag kommer alltid vara hos dej, sluta larva dej.

Jag tror helt naivt på honom när han säger att han aldrig kommer vara otrogen mot mej. Jag tror också att det är en nödvändighet för att kunna ha ett fungerande förhållande. Man måste lita på det, tills motsatsen är bevisad. Och jag vet ju att min kille är het. Skitsnygg. Sex on legs, som en kompis sa till en kompis när vi precis blitt ihop. Han har säkert massa potentiella ligg där ute på klubbarna. Men jag tänker inte så, då skulle jag ha ångest veckorna igenom. Vi är ju hans familj. Hur skulle han kunna pissa på den? Och för vad? En avsugning på en toa på Kolingsborg?

Och alltså GUD. Om Kalle skulle vara med någon annan då skulle alla murar rämna. Skulle inte kunna lita på någon igen. Aldrig helt och fullt som nu. Kanske skulle jag förlåta, kanske skulle det jag skrev ovan om att det skulle binda oss starkare samman vara så det blev. Jag tror jag skulle stå där med håven. LÄMNA MEJ INTE. Jag tror å andra sidan att han skulle lämna, för att hans handling skulle få honom att tvivla så mycket på vårt förhållande.

Det närmsta otrohet jag kommit, alltså att någon utsatt mej för det, var när han jag trodde var the love of my life gjorde slut med mej på typ en tisdag och jag på lördagmorgonen var utanför hans hus och ringde honom och hade sån jävla ångest, klockan var typ halv nio, och han ba "du får inte komma upp" och jag ba KUTA upp för trapporna och bara visste visste visste och så darrade jag fram dörrnycklarna som jag fortfarande hade kvar och satte nyckeln i låset och han mötte mej med vild och panikslagen blick i bara kalsonger och knullat hår och vi såg på varann i vad som kändes som en evighet och så fällde jag ned blicken och såg de där okända flickiga skorna bredvid hans nakna fötter på hallmattan och jag kände ansiktet skrynklas ihop och kastade mej ned för trapporna igen och ba flydde.

Och just ja, en kille låg faktiskt med en annan och tjejen berättade det två dagar senare medans han var inne på McDonalds och köpte mat åt oss alla tre en lördagssommarnatt. Det var rätt surrealistiskt. Och han VISSTE så väl vad som hade sagts när han kom tillbaka med sin patetiska jävla McDonaldspåse, han släppte den på marken och bara stirrade och jag var förvånansvärt lugn (chockad) och reste mej upp och gick och TACK OCH LOV stod en taxi tio meter därifrån och det sista jag hörde var hur han skrek åt tjejen och det sista jag såg var när jag några minuter senare tittade ut genom fönstret och såg honom förtvivlat hoja jämte taxin i ett försök att få mej att hoppa ur.

Så kan det gå. Vi är vänner nu.