Åh gud, när jag ändå är nere med brittisk nittiotalspop... Asså GUD vad jag var kär i den här killen som sjunger i Gene. Martin Rossiter. Jag såg dem i Hultsfred 94 och jag stod alldeles still, alldeles ensam och bara stirrade på honom. Tyckte han sjöng så bra och hade ännu inte riktigt upptäckt The Smiths, och det är ju så uppenbart att han är ett stort Morrissey-fan och apar efter honom, men det spelade liksom ingen roll då. Och så var han så smal och hade så fina kläder och var britt och hade så perfekt uttal och var liksom inåtvänd. En popkille helt enkelt. Det idealet håller fan i sej rätt bra än i dag. Gene däremot. De håller mindre bra 2009.onsdag 20 maj 2009
I wonder who is like this one
Åh gud, när jag ändå är nere med brittisk nittiotalspop... Asså GUD vad jag var kär i den här killen som sjunger i Gene. Martin Rossiter. Jag såg dem i Hultsfred 94 och jag stod alldeles still, alldeles ensam och bara stirrade på honom. Tyckte han sjöng så bra och hade ännu inte riktigt upptäckt The Smiths, och det är ju så uppenbart att han är ett stort Morrissey-fan och apar efter honom, men det spelade liksom ingen roll då. Och så var han så smal och hade så fina kläder och var britt och hade så perfekt uttal och var liksom inåtvänd. En popkille helt enkelt. Det idealet håller fan i sej rätt bra än i dag. Gene däremot. De håller mindre bra 2009.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Läste bakåt i din blogg, och fastnade här och blev helt ledsen inombords. Jag älskade också Martin Rossiter över allt annat. Besatt. Idag vet jag inte ens var skivorna finns där hemma.
Skicka en kommentar