31. Vad har förändrats med dig sedan du blev förälder? Mentalt och kroppsligt, om något?

Både allt och inget har förändrats. När jag blev med barn så var nog den tanke jag oftast tänkte "jag ska inte förändras, jag SKAAA INTE". Jag ville tänka på barnet som en plus 1, en extra kul person som kunde följa med på alla roliga grejer, inte så mycket skulle behöva ändras. Och visst, Hanna är med på en massa, vi var på Hultsfred tex. Men det var ju hemskt naivt att tro att man skulle kunna hoppa in i samma gamla hjulspår med ett barn. Det som inte förändrats är att jag fortfarande är lika barnslig och lättuttråkad och svartsynt och har samma behov av ensamhet. Och hundra grejer till. Däremot har jag väl blivit lite mer avslappnad, insett att jag inte kan ha koll på tuffa remixer av tuffa låtar som spelas av tuffa djs. Jag kan inte ha samma hipsterkoll längre. Den biten tycker jag numera är positiv. Jag har också förändrats till det sämre bitvis, blivit mer... jag vet inte, det är svårt att ha barn. Svårt att vara ett par med barn. Jag blev snarstucken, bitterfittig. Kände mej omprungen av allt och alla och att jag drog större del av barn-lasset jämfört med min kille och jag sörjde allt jag inte längre kunde göra. Mina vänner gjorde roliga saker och kom varandra närmare helt utan mej, jag kände mej utanför och bortglömd. Men det blev bättre det också. Nu är Hanna så pass stor att hon kan vara hos mormor eller farmor en helg och jag kan få leka att det är 2003 ett par dygn. Och hon går på dagis. Allt är roligare nu. Lättare.

Allt utom jag. Kroppen, baby. Kroppen. Den blev sej aldrig lik. Jag var en tunnis förut. En spinkis. Nu: not so much. Något jag sörjer och förbannar, men inte har ork eller disciplin nog att åtgärda. Jag har ett hopplöst osunt kroppsligt ideal som jag vet att jag aldrig kommer orka kämpa mej tillbaka till igen. Och detta hänger väl ihop med att jag blivit mer avslappnad: jag tycker inte att det är lika viktigt längre. Men gnälla kommer jag fortsätta med att göra.