Nu går det en dokumentär om hur man byggde Cheops. Pyramiden, ni vet. När jag var liten älskade jag dokumentärer och Ett med naturen. Särskilt om savannen. Arne Weise och Tracks Kaj Kindvall var mina bästa röster när jag var barn. Nu flippade jag bara vidare, förbi kunskapen, innan jag helt stängde av teven. Jag undrar lite varför jag slutat vilja veta saker om flodhästar och mystiska byggnader och vetenskap. Jag tycker ju fortfarande att det är intressant. Och jag läser knappt (om) någonting utöver nöje och populärkultur. Förut brukade jag alltid vara bergsäker på att jag var allmänbildad och visste saker andra inte visste. Att Bajkalsjön var världens djupaste, såna saker.
Det mesta av den kunskapen har helt trillat bort ur hjärnan och i dag stirrade jag på en bild av Tara Reid och kunde för mitt liv inte komma ihåg vem det var, men jag visste hon var med i "American pie" och att hon hade gjort en misslyckad fettsugning på magen. Okej att jag inte minns hur högt Mount Everest är när jag ändå inte tar in sådan info längre, men när jag glömmer sånt jag ska veta något om... Det är ju skitläskigt.
Häromdan kom jag inte ihåg bandet Wolf Parade, jag visste att det var nåt med djur, jag hade det på tungan men INGET KOM. Fick googla "I am my fathers son" plus "lyrics" för att få fram det. Är det åldern eller är det stressen eller är det overload av för mycket information? Om jag förlorar min populärkultur vet jag INGENTING. Tänk om jag söp bort min hjärna mellan 99 och 07. Skrämmer mej. På riktigt.
Det mesta av den kunskapen har helt trillat bort ur hjärnan och i dag stirrade jag på en bild av Tara Reid och kunde för mitt liv inte komma ihåg vem det var, men jag visste hon var med i "American pie" och att hon hade gjort en misslyckad fettsugning på magen. Okej att jag inte minns hur högt Mount Everest är när jag ändå inte tar in sådan info längre, men när jag glömmer sånt jag ska veta något om... Det är ju skitläskigt. 
Häromdan kom jag inte ihåg bandet Wolf Parade, jag visste att det var nåt med djur, jag hade det på tungan men INGET KOM. Fick googla "I am my fathers son" plus "lyrics" för att få fram det. Är det åldern eller är det stressen eller är det overload av för mycket information? Om jag förlorar min populärkultur vet jag INGENTING. Tänk om jag söp bort min hjärna mellan 99 och 07. Skrämmer mej. På riktigt.
Inlägg
7 kommentarer:
Jag vet. Åldersafasin, den är hemsk. Har alltid haft kul åt min egen mamma som aldrig hittar rätt namn/begrepp och kommer med omständiga förklaringar istället, men sen ett par år är jag likadan själv...herregud om jag är såhär vid trettitvå, var kommer då finnas kvar i huvudet i pensionsåldern?
Jag tror you got your mind on your money, dvs Hanna. Så äre i varje fall för mig. Detta ansvar av Titanic-mått trappas aldrig ner utan snarare tvärtom, på bekostnad av allmänbildningen och samlat av den. Jag tror det är en del av förklaringen.
Jag ser mig själv som förbannat ung men jag lider av världens värsta minnesförluster. Häromdagen glömde jag helt bort att jag och en gammal vän hade tagit upp kontakten igen och nu umgicks rätt så ordentligt.
Tänk, jag glömde bort en relation! Hur lyckas man med det egentligen?
Det är samma här, tror att det är åldern hehe
Jag tror att hjärnan är lite som en hårddisk och när du är liten så är den ganska tom. När man blir äldre lär man sig en massa grejer och den blir full så en del grejer blir raderade. Tyvärr måste man som vuxen kunna en massa trista grejer som att köpa tågbiljetter och skura badkaret, som man inte behövde bekymra sig med när man var en knådd. Då kunde man istället bry sig om trollsländor och bark.
Jag fick typ afasi och slutade kunna argumentera ungefär när jag blev gravid. Nu när dottern är ett år är det inte bättre, snarare tvärtom.
Jag vill också vara popmorsa. Klockrent ju.
Skicka en kommentar