30. Vad känner du när du tänker på Sala, undrar jag som lämnat en småstad men sen flyttat tillbaka.

Nu känner jag inget direkt alls, inte om man jämför med förr. När jag precis hade flyttat för tio, men gud, TRETTON år sen, så var jag hemma väldigt mycket. Åkte hem och festade på Hotellet med de som var kvar osv. Det avtog på två-tre år. Länge var jag rädd att bli bortglömd, kände mej fortfarande mer fäst vid mina gamla vänner än de nya jag fått, tyckte att de kände mitt rätta jag. Men alla förändras ju, även jag, och efter ett tag tyckte jag att Sala stod still. Och att även alla som bodde där stod stilla, att de förväntade sej att jag skulle vara likadan som jag alltid varit. Och jag började nojja. Att folk skulle tänka att jag "trodde jag var nåt" kombinerat med att jag nog faktiskt tyckte att jag var lite häftig, jag som minsann flyttat och bodde i tuffa Sthlm. Så när jag fyllde 25 ungefär så började Sala ge mej ångest. Jag blev ledsen när jag var där, grinade och hade mej. Kände mej sliten mellan dåtida jaget och det nutida, Sala var inte hemma, men det hade inte Sthlm hunnit bli heller. Alla gatstenar och skyltfönster som jag gått förbi tusen ggr påminde mej bara om hur lost jag var. Gammal skit kom som en tidvåg när jag steg av tåget. Jag åkte hem mer sällan, påsk och jul typ, och när jag väl var där lämnade jag inte mammas lägenhet. Ville inte, pallade inte möta någon jag nångång känt. Det pågick i flera år. Sedan hände något. Vet inte riktigt vad. Nuförtin tycker jag om Sala, och kan se fram emot att åka dit. Kanske för att jag klippt banden helt nu, för nu vet jag var jag har mitt hem och det är inte där. Jag försöker inte längre göra stan till något annat än vad den faktiskt är: Sala är där min släkt och familj bor och det är därför jag är där ibland. Inget annat.


Och så klart så kommer minnena och anekdoterna och känslorna över mej fortfarande när jag går den lilla promenaden från stationen till mamma. Jag kan se mej själv som åttaåring cykla vägen hem från skolan till höghusområdet Jakobsberg där vi bodde mamma och jag. Se mej och mamma sitta på Domus-fiket tidigt åttiotal och äta Delicato-boll. Se mej vandra mellan hagarna och paddocken uppe på SORF. Se mej och Cissi sitta utanför våra första egna lägenheter på Bergenstiernas, förmodligen sjungandes på "När mamma var liten". Gå förbi min och Jannes lägenhet, som var i samma trappuppgång som mammas och pappas lägenhet, den de bodde i tills jag var typ två-tre och sedan separerade. Allt det där väller över mej när jag kommer hem, och ja, jag kan bli lite gråtbenägen ibland. Jag är ju så jävla sentimental, och jag vet inte varför det gör mej så nedstämd att tänka på mej själv som liten. Jag minns det som att jag alltid var så rädd och osäker. Fast jag tror inte det stämmer. Det kanske är normalt? Den förlorade barndomen eller nåt. Men själva Sala känns mest fint.