söndag 24 april 2011

Det är kört, kära kypare (krönika vecka 16 Sthlm City)

Som infödd stockholmare kan det vara svårt att föreställa sej hur det var att växa upp i en mindre stad. Sala, i mitt fall. Den totalt döda känslan som infann sig efter 17.30 då alla gått hem och börjat laga middag och knäppt på TV:n. På somrarna kunde det vara lite annorlunda, men överlag så fanns ingen fika- eller äta ute-kultur att tala om. Utan att tråka ut er, låt mej bara få förklara: det fanns inget kafé öppet efter kl 18, utöver pizzerior och stekhus så fanns det två-tre restauranglokaler som med stadigt mellanrum bytte ägare.

Om man nu gick ut och åt, så var det för att fira något. Och man valde mellan Filet Mignon eller Filet Black & White. Och någon vuxet i sällskapet klämde ofelbart ur sig "det här måste vi göra oftare", underförstått menat att detta måste vi göra oftare HEMMA. Och jag tror inte att denna aversion mot uteätande bottnade i snålhet, eller, hmm... brist på sug efter flärd. Den karga sanningen var väl att maten smakade bättre hemma, inget direkt exotiskt erbjöds på inrättningarna i Sala på den här tiden. Man åt hemma, man söp hemma. Sen gick man på lokal. Det är så kommer ihåg det alla fall.

Jag minns mitt första restaurangbesök i storstan så himla starkt. Jag var 17 år och på kvällen skulle jag se Guns'nRoses på Stadion. Min farbror tog med mig till en, håll i er nu, mongolisk restaurang. Han hade lika gärna kunnat servera mig flamberat UFO, det var så vansinnigt sällsamt i min värld. Eat all you can-buffé, Sveavägen. Minns det som igår.

Så flyttade jag hit. Cirka 1998. Hit me, storstadskulturen! Tänkte jag. Och visst, jag fikade som besatt (hej kaffe i glas!). Åt kafémat (hej 113 50:s välj tre pastasallader på samma tallrik!). Och man kunde gå på bio en tisdag (i Sala var den bara öppen på helgdagar)! Men just restaurangbesök fortsatte att lysa med sin frånvaro väldigt länge.

Snabbspol till 2011 och jag har kommit en bit på vägen. Jag har betat av de flesta klassiska och de nyare, hippare krogarna. Det tog sin tid, ca tio år bara, men nu känner jag mej inte längre som Pretty woman-Julia Roberts bland olika bestick när jag äter på finkrog. Det är väl som allt annat, man måste träna innan man känner att man bemästrar. Och man bliiiir inte utkastad för att man frågar vad i hela friden en crouchutt är. Eller beställer en "chevrééé" och inte en "chääävre". Eller fnissar åt tokigheter som "lakritsrök". Hallå, det ÄR kul! Och vansinnigt nördigt. Just därför är jag så glad att det finns.

Vissa grejer får mej fortfarande att känna mej ytterst fånig, som det här med att man får en skvätt vin att smaka innan de fyller på hela glaset. Jag fattar ju anledningen, men de måste också förstå, att de här smaklökarna är sönderfrätta av California white och Aurora sedan tidig ålder. Det är kört, kära kypare. Men det säger jag så klart inte.

6 kommentarer:

"oroshjärta" sa...

Awh ja va på samma Gnr spelning,rymde dit med en pensionärsbussresa från Alvesta ha ha ha LJUVA NOSTALGI!

J sa...

Fattar precis vad du menar med känslan av risken för att hela lokalen förfärat ska stanna upp om man dristar sig till att fråga vad någonting egentligen är och att det går över. Och den dagen du faktiskt får ett riktigt skadat vin i den där skvätten kommer du känna det, promise!

Anonym sa...

det är nog mer en fråga om klass och inte om småstadsmentalitet eller vad man ska kalla det - tycker jag som förortsunge

Anonym sa...

Jag kommer ihåg när min kockkompis gnällde över att de serverade färdigmat på lilla blå. I somras fick jag skämmas när kinarestaurangen serverade jästa svampar till en kompis från Göteborg. Övriga restauranger i Sala består av glada amatörer som tycker det skulle vara kul att driva restauranger alternativt kurder som startar GREKISKA restauranger som serverar husmanskost! Att försöka göra detta till en klassfråga är bara jävla snömos förortsunge.

Anonym sa...

Klart det är en klassfråga. Jag är uppväxt i förorten och var väl på min första restaurang (ej pizzeria) när jag var 17 eller så. Ingen aning om hur man skulle bete sig.

Eller också är det så att lantis och arbetarklass är samma sak.

Popmorsan sa...

Låt oss säga att det är en blandning av ekonomi och utbud. Och intresse.