torsdag 15 oktober 2009

A show about nothing

I dag träffade jag Hanna Graaf. Hon var härlig. Vi tycks ha samma humor, det är alltid ett plus i min bok. Hon var söt som en sockerkaka och hade fluffigt hår. Det var väl dagens mest minnesvärda. I övrigt hände inte ett smack. Meckade ihop ett modejobb med Linn. Blev URASNYGGT om ni frågar mej. Åt en äcklig sallad med vindruvor i. Vindruvor är en frukt, de har inget i min sallad att göra.

Nu kollar jag lite på Hype. Fan vad bra Karin har blivit i programledarrollen. Go Karin! Första gången jag träffade Karin, kanske 2003, hade hon en korsett i PVC-material och den snyggaste torson jag någonsin sett, dog avundsjukedöden där och då. Har hon nog fortfarande, inte sett henne på år och dag dock. Hon intervjuar Måns Herngren. Visste ni att han bor ovanpå Åhlens City i ett radhus? OVANPÅ ÅHLENS CITY. Så himla ufo.

Det är alltså Karin och min unge på bilden, från mitt "konstprojekt" som jag kallade "Hanna och...".

3 kommentarer:

Anonym sa...

jag bodde däruppe ett tag jag med. det är fint, fast inte så mkt radhuskänsla trots allt. lite buskar o en lekpark, men annars betong och väldigt långt ifrån små gula kedjehus m leriga leksaker utanför o tvättstreck m lakan (min radhusbild kommer från linda skugge - dvs med ev reservationer)

hur som, det är fint där uppe, men dött.

Popmorsan sa...

jag tycker det är så weird. samma känsla som när jag ibland kommer på att det bor djur mitt i stan. ba bor där, påverkade av oss visst, men om vi alla dog skulle de ba chilla vidare med sitt. som de gjort sen kanske ca krita, jura, nåt sånt. eller som de där andra galaxerna i rymden, där några kanske andas likadan luft som vi. mindblowing. okej. jag överdriver. men jag TYCKER det är kittlande. vem kom på idéen liksom.

mal sa...

usch, det låter nästan ännu värre att det finns en lekplats där uppe, än att det finns radhus.