Niklas Karlsson got a new nose

"Så satt man där och tittade på surrealistiska prylar av Salvador Dali i mammas fotobok, lyssnandes på Siebelius "Finlandia" och fick sin första sexuella upphetsning", sa Markus Krunegård just. Eller nåt i den stilen. Andemeningen alla fall. Hahaha. Skrattar högt här hemma för mej själv. "De kallar oss artister". Bra program, bra kille.

"Thule"

Jag blir fortfarande helt sad när jag hör den. Jag skiter i att den handlar om ett öl, det kan inte HAN bestämma för den är ju för fan INSTRUMENTAL, för mej handlar den om vintern 2004 och det var hell on earth var tredje dag och allt var söndertrasat inuti och utanpå. Nu minns jag varför jag gick så mycket på den tiden, för ju längre tid det tog att ta sej från A till B, desto mer tid av dagen och livet hade gått, mer tid mellan mej och allt som hänt och fortsatte att hända, och jag trodde jag skulle kunna springa ifrån gårdagen, gårdagen som jag upprepade helg efter helg efter helg. Givetvis fungerade inte denna form av time travel, men jag fick en himla tajt kropp under tiden. *tänker positivt*

Takk

Dagens älsklingslåt är isländsk och heter "Hoppipolla". Så himla festligt namn. Sverrir, vad betyder det? Man vet ju aldrig, isländskt eller hittepå liksom. Låter lika. Oavsett så är det pampigt och vackert. Jag gillade en låt som heter "Thule" förut, av en snygg amerikansk dude som kallade sej The Album Leaf och som hade spelat in en jättebra skiva som heter "In a safe place" på Island med Sigur Ros och den låten var så himla sorglig och fin och brustethjärtig och sen så intervjuade jag honom på kackig engelska för tidningen Bon och han sa att Thule var ett isländskt öl och att den handlade om när han och de i Sigur Ros drack den. Typ. Man ba okej, dreams shattered. Sen hånglade vi på Berns. Hihi.

Use me use me cause I ain't that average groupie

Jag har börjat promenera till jobbet. Jag bor i Skanstull och går till Globen och tycker det är en bravad. *råa skratt insert here* När jag bodde på Gullmars förut så jobbade jag på en webbtidning i Alvik, precis efter bron. Varje morgon och oftast mot kvällen gick jag den sträckan. Det tog ca en och en halv timma. Jag lyssnade på musik och gick svinsnabbt och älskade det. Det var under den sträckan jag memorerade hela "I like big butts"-texten och "Forgot about Dre" och lärde mej varenda knorr på Audiobullys första. Och "Electrobix" med Scissor sisters, då var de tuffa electroclashpersoner och inte så där mainstream som de blev sen. Tyckte jag då alla fall. Har även för mej att jag älskade Fischerspooner. *tidigt 2000-tal* *när man kunde säga tuff och electroclash i samma mening helt vanligt"

Allafall. Nu går jag en tiondel av den sträckan och är helt svettig vid ankomst. Tar ca tjugo minuter. Det är ingen röv för beach 2010 jag bygger, jag är medveten om det, men det är ändå bättre än inget.

Dom säger jag skiter i allt men det skiter jag i

Hela helgen har jag haft Haiti på hjärnan. På mitt jobb har vi en bildbank där alla bildbyråers bilder kommer in i en oändlig ström. Så går man in där för att hitta en pic på Kim Kardashians rumpa eller nåt annat smaskigt, och varje gång den senaste veckan har man mötts av hjärtskärande opublicerbara bilder från helvetet på Haiti. Då känner man sej bra jävla värdelös.

Jag har inget rädda världen-komplex. Jag är en lat och oduglig medmänniska. Och jag tror jag är snäppet sämre än medel-Svensson till och med. Jag hajjar till när något superkatastrofalt händer, som Thailand den där julen eller nu med Haiti. Och så fylls jag av ett behov av att hjälpa, jag måste göra nåt, och så gör jag det enklaste av allt, jag ger pengar. Så jävla... banalt. Men å andra sidan, det är mer än många andra. Jag känner mej så himla oduglig bara.

Och liksom som en hycklare. Bara för att medierna nu pumpar ut info och hjälpnummer och bilder på barn och lik och gud vet vad, så blir jag så här. I kanske tre dagar. Sen fortsätter mitt liv, och alla de där andra 362 dagarna har jag inte en tanke på någon annan än mej själv och mina närmast sörjande. Men det är ju miljontals som lider varje dag. Men de skiter jag i, för jag läste inte tidningen den dagen och om jag gjorde det så kanske de valde att sätta in en notis om 7000 döda på Västbanken och i stället blåser upp de roligaste vinteraktiviteterna i Åre - vi har hela listan och så läser jag det i stället.

Anyhow. Om ni handlar på HM i veckan, så kommer de be er att runda uppåt på summan och låta det överskjutande gå till Läkare utan gränser. Så om ni som jag går in nån gång bara för att det är så mysigt att slöshoppa ett halsband ni aldrig kommer använda eller ett par Barbapapa-trosor till din unge, gör det då. Be dem dra en tjuga, en hundring. Även om man bara gör det för att själv känna sej lite mindre rutten, så hjälper det förhoppningsvis någon. Någon liten unge som fullkomligt skiter i fina barnsliga tryck på underkläderna och i stället drömmer om tillgång till vatten eller en mamma eller pappa eller så.

Nu ska jag googla Heidi Montags nya bröst. Hej.

!!!

Gaaah, jag är sist ut på den här bollen men jag upptäckte nyss Dj Earworm! Jag blir tokig! Så himla himla bra, tekniskt och låtmässigt, hithora som jag är! Åh ÄLSKAR det hära! Hatar också utropstecken i större mängder i ett stycke men jag är som sagt helt lyrisk! *vill supa* *skoja*


Gud vad jag älskar hits. Bästa som finns.

Ibland, när hon inte hör, kallar vi henne Jabba

Pulka i gårdagens smink

Ahmen orka ta bort smink som man kämpat så med dagen innan. Lätt mör efter gårdagen var det bara att trä på sej mysbrallan ovanpå tajtsen och bege sej ut i Bleckans pulkaparadis. Hanna hade peppat sen i onsdags på att visa mej "läskiga långa backen" och var så himla stursk. Väl där så vågade hon inte släppa min hand, ännu mindre sätta sej i pulkan. Oerhört skeptisk till det där med åk. Men det fanns getter, det var kul. Sen bröt hon ihop när vi båda insåg att vi glömt den varma choklad-termosen hemma på hatthyllan. Den drack hon i vagnen sen, i två minuter, sen plumsade hon ner i sömnen som en stock. Jag tror hon har lite feber.

I kväll vill jag gå på min killes klubb på Strand, men så blir det nog inte. För även om jag vill så vill ännu mer av mej bara vara hemma i soffan med Hanna tätt intill. Hon är så himla himla gullig och snäll och klok. Jäkla praktexemplar man lyckats få till. Trodde man väl aldrig, men så blev det.

Fredag v 2 (3?)

Smilin' with the mouth of the ocean

En gång i tin när jag bodde på Gullmars och var helt ny i stan och inte kände nån och jobbade på webb-byrå så var det Grammis i Globen som jag och Babsan plankade in på. Det var supermeckigt och väl inne var vi livrädda och det slutade med att vi snodde en vinflaska från Kents vinnarbord och gömde oss under ett stort bord med skymmande vit duk och så satt vi där under och halsade hela kvällen och sen gick vi hem. *hoppas på repris*

Nä men på ricko så kan jag sakna den där exalterade känslan av att vara med om nånting stort. För det var ju svinstort då med popstjärnor och tevekändisar och så, den enda celeb man sett live var typ Niklas Strömstedt i Sala Folkets Park och Magnus Härenstam på Drottninggatan och Thomas Öberg varje dag på Götgatan. Mmm, Thomas Öberg. Jag var så starstruck och lovestruck hver gang. Men nu är man liksom luttrad och det bränner aldrig till i magen längre. Vilket förmodligen har mer med min ålder att göra än någonting annat. Man inser liksom att de går på toa och crappar precis som alla andra.

Alla fall. Nu ska jag trä på mej nån trasa och måla ögat. Vi ses under ett bord med vit duk nånstans.

Åh pepp på den här låten asså. Mike Patton. Here's star struck for ya. *kåtslag snarare*

Fa fa fa fa fa fa fa fa fa fa FAAA

Jag saknar min psykolog efter det här svinlånga juluppehållet. Känner hur ett raseri börjat byggas upp och jag måste lätta på locket annars kommer jag explodera. Jag insåg nog inte riktigt hur nödvändigt de där utpystillfällena var. Ta upp dina issues med din kille nu då istället, säger ni då. Moahahaha, svarar jag. Aldrig i livet, han förstår mej inte ens hälften så bra. Can't really blame him.

Psycho Killer
Qu'est-ce que c'est?
fa fa fa fa fa fa fa fa fa fa better
Run run run run run run run away

High on diesel and gasoline

Mitt mammaarsle ska få frottera sej med basister och trummisar och löst skivbolagsfolk i kväll. Grammis here I come. Först pizzafest hos Lina och allra först ett stilla vin hos Matsy.

Uppdatering: sen ska jag, och det här är det viktigaste, hänga med världens bästa Babsan exakt hela återstoden av natten.

*vill ha* *vill va*

Kate Lanphear, amerikanska Elle. J'adore.

Dagens retro

Fan vad bra det här är. Tidigt 2000-tal. Det luktar Halv trappa spray-tan sommartrappa billigt vin Mentholcigg Helmut Lang fräknar brajj brygga mojitos Salubrin Berns Matsal Dedicated followers of fashion nyckelbenshål. Åh livet. Härligt ändå.

Läget? Lite pest ba, annars bra.

Okej, dessa fakta diskuterades nyss här på reddi. Källa P1 i gårkväll. Om tjugo år, för att kunna behålla standarden på våra sjukhus, inte utöka, bara behålla, så krävs en 200-procentig skatteökning. Eh, okej. Kommer ju inte hända liksom. Man ba ser fram emot cancerframkallande mammografi om ca arton år. Nästa grej: Om vi fortsätter dunka ut antibiotika i den takt vi gör och har gjort de senaste snart hundra åren så kommer vi om tjugo år dö av, tja... lunginflammation? TBC? Fucking pesten? Vi kommer inte kunna bota ett skit. De resistenta bakterierna, nej ursäkta, de MULTIRESISTENTA bakterierna kommer blasta mänskligheten åt helvete.

Jävla P1. Det finns fördelar med att bara lyssna på P3. Som till exempel att man slipper sitta med magont och 2012-känsla i hjärtat en vanlig onsdagmorgon.

DET VAR BÄTTRE FÖRR!!! Hur ska jag kunna bli en positiv (och svinlycklig) människa när framtiden hotar med stryk!!!

Jorå, hon har rytmen i blodet

Hanna är himla koppig men sjunger så glatt ändå.

Helgen vecka 2

The big chill

Idag fick jag frågan vad boken om mitt liv skulle heta. jag ba, på rak arm, "Det var bättre förr". Och så såg jag att andra svarade typ "Mitt bultande hjärta i handen" och sånt där annat svulstigt, och var mycket nöjd med min torra titel. Intet ont i det, alltså jag älskar ju storstilade och hjärteknipande rader, men just i dag så tyckte jag bara det var så himla töntigt. Orka vara dramatisk liksom. Sen nu på hemvägen fnulade jag lite till och i ca tio sekunder tyckte jag på fullaste allvar att "Som barn tar man kärleken för given" var en helt grym jävla titel. Sen kom jag på mej själv.

Helt logiskt började jag tänka på vad som skulle spelas på min begravning. Oklart än så länge. Möjligtvis "You cant always get what you want" bara för att det är så fint i min typ bästa film, ni vet, "The Big chill".



Underbar film, fantastiskt soundtrack. SE DEN.

Du och jag döden

Jag har inte så värst mycket att säga. Jag har fortfarande inte börjat promenera till jobbet. Jag har fortfarande inte börjat kolla senaste säsongerna av Mad men och Sons of anarchy. Jag har ännu inte läst ut senaste (och näst sista!) Malazan-boken av Steven Erikson. Jag har köpt en brun Rodebjer-tröja. Brun. What was I thinking. Allafall. Intet särskilt nytt under min sol.

Hanna kan räkna till fem. Superbrydd över att nolla och O är samma symbol, lackar och skäller när jag försöker förklara. Hon ba OOOOO, jag ba jo, det är sant men också nollan som kommer före ettan etc etc. Hon ba OOOOO och tittar på mej som att jag är helt jävla bränd. Följande dag är det tvärtom, hon ba NOLLA, jag ba OOO. Like sand through the hour glass, these are the days of our lives.

Micke och jag pratade om lycka. Att förmodligen är vi svinlyckliga just nu, bara att vi är för mitt uppe i det för att inse det. Om fem år ser vi tillbaka med nostalgiskt sken i blick på tiden runt årsskiftet 2010 som något otroligt bra. Men ändå. Hur är läget? Jorå, kunde vara bättre. Vad jag inte tänker på är så klart att när som helst kan nån ryckas bort eller man får mögelskada under badkaret eller sjukdomen gör inträde i ens liv och så ba GUD vad mycket bättre det var förr. När man var lycklig. Dvs nu. Men det ser jag inte för jag har för mycket att gnälla över i vägen. *har ju så tunt hår* *behöver två garderober till i läggan* *det är kallt* *min vinterjacka är ful* *kommer jag ha jobb efter augusti* *yada yada* Eller så är man fast i ett bakåttänk och om hur mycket bättre det var förr och what ifs och "varför gjorde jag inte". Mitt exempel till Micke nyss, på saker jag ångrar: varför hade jag inte hot pants när min röv kunde pull it off, Micke? Kanske inte det bästa exemplet, men ändå en rätt tydlig anvisning på vilka lyxproblem som står i vägen för mej och den exakta nutidens lycka. Men ORKA gå omkring och vara glad jämt.

På Klicks redaktion pratar vi om livet och döden alltså. Helt vanligt.

COACH TAYLOR I LOVE YOU.

Hans pepptalks! Gråtrys! Plus het. Och mamman, älskar sydstatsdialekten: HAJ HANNEEEEY!

Hej mitt vinterland

Häromveckan berättade min kille för kanske fjärde gången att Friday Night Lights börjat rulla igen i USA. Älskar. Så nu är ju frågan: hemmalördag med glass, kille och FNL... eller... sällskapsspel, vin, Kåken, Quetzala. It can go either way. Jag har tillfället, men jag är liksom inte så sugen. Självklart sugen på världens bästa kompisar *mina* men inte på kyla och krog och larm.

Jag och Hanna kollar Totoro och käkar Coops fryspizza och naturgodis framför teven. Min kille blir vansinnig över det där med teveätandet, det är mot alla hans principer. Jag däremot är ju uppfödd och säkert tillverkad framför rutan. Hajja, inte ens om det är fredag och vi käkar plockmat typ tacos så kan vi äta framför en film eller så. Nej sörrni. Mat ska ätas i köket.

Dagens mat

Idag åt vi runda potatisbollar, vegkorvar, prinskorvar, stekt ägg och kokt morot. Det går ju i, men så... finesslöst liksom. Jag har hundra kokböcker som jag köper och läser som porr, men det är liksom inget roligt att laga för blinda gomar. Men jag inser ju också att det är mitt problem, och vill jag ha finessig mat så får jag plita ihop den själv.

Aja. Imorgon är vi bortbjudna på middag. Parmiddag! Vet ej hur man gör.

Och så vardagens eviga jävla fråga

"Du, vad ska vi äta?". "Jag vet väl inte, vad vill du äta?". "Spelar ingen roll, vad är du sugen på?". "Hmm, typ inget, bestäm du...". JA MEN INTE VET VÄL JAG HELLER, DÅ HADE JAG VÄL FAN INTE FRÅGAT, MEN DET SKA DU HA JÄVLIGT KLART FÖR DIG ATT BLIR DET EN TILL FISKPANETT INNAN VECKAN ÄR ÖVER KOMMER JAG GÅ HELT BANANAS ON YOUR ASS.

Att det ska vara så jävla svårt. Grejen är att han inte bryr sej, på riktigt. Han mumsar på bara. Nästan alltid nöjd. Så länge det är varm mat. Annars "blir han inte mätt". Och jag då å andra sidan blir så fruktansvärd uttråkad och tynar bort inför tanken på ännu en fiskpanett, taglietelleklump eller vegalternativ. Igår gjorde vi iofs köttfärssås. Ja, på QUORN så klart. Gud, kött. KÖTT.

Aja, nu ska jag gå hem. Och äta... TBA. Hej så länge.

I can't keep it in, can't keep it in, I gotta let it out

Jag ska göra nåt så originellt som att klaga på kylan. I morse var det så förbannat jävla kallt att min iPod hackade under promenaden till Skanstulls tub och det var åtta minuters väntetid nere i tuben och även där kom det frost ur ögonvrårna, fast det är så att säga inomhus. Väl framme vid Globen: ja då kom jag INTE IN. Röd dag betyder lockdown på Globengallerian. Efter lite meck kom jag in via McDonalds, knatade hela gallerian upp till Bladets ingång som var: STÄNGD. Försökte komma ut ur gallerians utgång tio meter bort, LÅST. Knata tillbaka till McDonalds, ut. Går runt hela jävla bygget tills jag hittar en liten ingång som går direkt till vårt hissystem. Är isbit och hysteriskt sen. Plan sex. Korthelvetet funkar inte, är fast i hissystemet. Ner till femmans reception. Obemannad. KOMMER. INTE. IN. Då gjorde jag det här sköna, en vuxen kvinna i foträta sneakers: vände blicken mot taket och skrek HELVETES JÄVLARS FITTBÖGS JÄVEL skithögt. Faktiskt exakt de orden också. Då kom en städare och släppte in mej. Lärdom: don't keep it in.

Emelie 3D

Min kille har för mycket tid över. Men jag tyckte den blev rätt fiiiiin. I'm an Avatar liksom. Helt vanligt.

Say no more

Foto: Stefan Thungren

Fryser ihjäl, det är så kallt.

This is a direct order

En av mina absolut bästa filmer. På SVT. Nu. Se den.

The day after tomorrow

Jag tänkte inte så värst mycket på att Carro hade spenderat natten innan nyår med en hink. Kanske jag skulle ha gjort. Men hon sa att det var matförgiftning av nåt slag. Man ba OKEJ. Här ovan ser ni resultatet. Ett otränat öga skulle kanske tippa att OMG vad den där tjejen var bananas packad igår. Men se det var jag fan inte. Vaknade klockan sex i morse av panikrus till toan och ca 15.30 i dag kräktes jag min sista galla. Tack älskade Carro. That´s what friends are for, vet du. Sharing.

Sista kräkan kanske berodde på Terminator Salvation som jag såg som i dvala i soffan, det är ännu oklart. Himla rutten rulle. Så himla smällig. Gjorde skitont i örona. Nu ska jag ta tag i Mad men eller Sons of anarchy. Två gottpåsar som bara väntar på min attention, har svårt att bestämma mej för vilken jag ska börja med. Först kanske jag borde få i mej nåt. Men den där kräftosten, som är det enda pålägget i hushållet just i dag, känns inte helt hundra asså. Kräkost.

Heartbeats