Carro I love you but you're bringing me down

Det finns så himla många anledningar till att jag älskar Carro så himla sabla mycket. Så himla många. Här skriver hon en hyllningstext till plats 21 på Nollnolltalets hundra bästa låtar, Antony and the Johnsons "Hope there's someone" och jag tycker hon skriver bäst i hela världen, åtminstone i kväll då jag känner mej som ett oskönt hopkok av alla de ledsna karaktärer hon beskriver, inget kan rädda mej i kväll och inte fan hjälper texten nedan. Och bäst i världen, stora ord det. Men om man ska ta det i rangordningen "den vars ord berör mej mest", så vinner hon med hästlängder över exakt alla andra. *mitt tonårshjärta skriker ahmen Jocke Beeeerg rååå* Kanske för att vi talar samma språk och inte är rädda att tala öppet om det där som ligger lite för nära inpå, det som får en del att skruva obekvämt sig. Inte för att jag jämställer oss två på det skrivande planet. Oooh, där spöar hon mej. Vänta bara tills ni får läsa min text om MIN etta på Nollnolltalet. Den är som en plojig fiskdamm på en treårings hemmafest mot det där gamla urvackra nöjesfältet i New York.

"Äsch, inget speciellt. Bara världens sorgligaste låt. Varken mer eller mindre. Jag kan förstås inte veta exakt vad Antony tänkte när han skrev den här. Men jag kan gissa. Och när det kommer till tema: ensamhet har jag en mycket livlig fantasi.

Det är din tomma blick ut genom ett taxifönster strax innan gryning och strax efter ditt livs största failure. Det är natten utanför, allt som händer och inte händer där, allt du inte är delaktig i, allt du har försakat, det är meningslösheten och det omöjliga i tanken på att börja om. Det är regndropparna på fönsterrutan. Det är att bita tills du blöder på insidan av kinden för att fördela smärtan. Det är blodsmaken i munnen. Tystnaden i bilen.

Det är tårarna som kommer först när du kommit innanför dörren, ekot av dina klackar i porten och dörren bakom som smäller en aning för ödesmättat. Det är vetskapen att ingen hör eller ser. Det är sorgen i att möta din egen blick i spegelbilden, din förvridna min och det som händer innanför. Det är det vänstra ögat som rinner över först och sminket gör det grått, grått över kinderna, grått över munnen, gråa droppar från hakan. Det är att du är så ful när du gråter.

Det är när du lägger dig ned och tänker aldrig mer. Aldrig aldrig aldrig mer. Det är tystnaden omkring dig då. Det är minnet av förhoppningarna, det är allt som aldrig blev. Det är stunden innan överlevnadsstrategin formuleras i dig. Det är oförmågan att radera. Omöjligheten att se framåt. Det är att ge upp om så bara för en natt. Eller längre.

Men det är inte bara det.

Det är mannen i affären som pratar för länge med kassapersonalen, tar tillfället i akt och berättar om något som inte hör till saken. Det är de irriterade blickarna från dem som står bakom i kön. Det är suckarna från oss som inte vet att det här är det enda samtalet han kommer att ha den här veckan. Det är hans osynliga liv och alla vi som inte ser.

Det är mamman som aldrig blev förlåten. Hon som vaknar på morgonen och börjar sin väntan på att tiden ska gå, kvällen ska komma, att få somna igen. Det är misstagen som aldrig ställdes tillrätta, den brännande ilskan som blev tystnad som blev till kyla som blev till år. Det är skuldkänslor som gnager och förvissning att inte förtjäna en andra chans. Det är den undertryckta saknaden och bortträngda minnen som stockar sig i bröstet. Det är mörker igen. Det är höst. Ännu en höst.

Det är hon som blev över när de andra parade ihop sig. Det är hon som låtsas att det inte spelar någon roll och ler stort på klassfotot men bara med munnen. Det är hennes trevande längtan och vardagen som dödar den bit för bit. Det är inbjudningarna som aldrig kommer och sommarloven hon ljuger om och brevvännerna hon inte har. Det är den fulltecknade dagboken och föräldrarna som inte hinner.

Det är alla du lämnat och de som lämnat dig. Det är rädslan att det kommer fortsätta exakt såhär och en dag om inte alltför många år är det dags, du ska dö och du kommer vara alldeles, alldeles ensam då.

Det är det."