If I ever lose my faith in you there'd be nothing left for me to do

Fan vad fint det är med riktigt gamla vänner. Jag skrattade så mycket igår att jag har värk i magen i dag, redan efter en halvtimme hade jag kiknat så tårarna rann så mycket att sminket var bye bye. Minnena stod som spön i backen och det var så himla härligt att känna att de här som man hade gillat så himla mycket förut, de gillade man exakt lika mycket i dag, om inte MER. Som att jag var tvungen att få ett avstånd för att riktigt kunna uppskatta. Och känslan av att här sitter alla dom, och de gillar MEJ, tycker om den JAG har blivit, hoppet är inte ute liksom. Att de kan se den där gamla bland alla lager av nytt. För även om man försöker springa i från den man var och bli nyare, bättre, så är det en fin känsla att någon ser igenom de där skikten. Kommer ihåg saker och händelser och små ticks man haft och nu övergett, och de drar upp de där små sakerna i stearinljusets sken och skrattar åt det med bullrande varma magskratt. För det är ju inte bara jag som minns oss, vi minns varandra och fan vad det var värdefullt och vackert och nödvändigt. Svårt att förklara.