27. Måste all "riktig" kärlek göra ont eller är det bara en myt?

Japp. Jag tror det måste göra ont för att vara på riktigt. Och det är naturligtvis helt jävla fel. Superfel. Vet jag väl. Men sån är jag. Utan friktion, ingen riktig känsla. Jag har alltid romantiserat misären och dekadensen, funnit den så vacker och trasig och benranglig. Och så har jag också varit olycklig ungefär tio år i sträck fram tills Kalle.

Men det är klart att ibland träffas det rätt på en gång, man finner en sund och trygg kärlek bara så där. Så var det faktiskt för mej och min kille, när vi väl hånglat så flyttade han in dagen därpå i stort sett. Inget spel, inga tricks. Men jag tror att det krävs att man levt ett tag, varit med om en massa fult och att man träffat en eller två eller tre som sargat en totalt, för mej var det så i allafall. Hade jag träffat en så pass reko kille fem år tidigare hade jag aldrig fastnat, hade aldrig kunnat uppskatta hans raka oförställda vilja att vilja ha mej, bara mej. Dessutom nykterist för guds skull.

För man (jag) vill ju sällan vara med i en klubb som vill ha en som medlem, så att säga. "Men gud, vill han ha mej? Måste vara nåt fel pån. Vilket WEIRDO". Det ouppnåeliga är alltid så mycket sexigare och mer åtråvärt. Om en kille är slingrig och hal och urhet så lever man ju för de där glimtarna av tillgivenhet och mänsklighet han ibland visar, och man vill ha mer av det, som en drog. Men fan, det är ju inte kärlek, det är ju Eminem-komplexet. Bad boy-komplexet. Florence Nightingale-komplexet. Att vilja heala någon med kärlek. Men som sagt, det är fram tills ett visst stadie i livet som det har funkat så för mej.

Och med de visdomsorden och insikterna till trots: ja, ändå, tyvärr, jag romantiserar misären fortfarande. När det kommer till den kritan är jag fantastiskt osund och omogen.