Chemical romance

Kemisk ångest. Fy fan. Egentligen ville jag inte svira tre dagar på raken den här helgen, men det fanns liksom inget val. Alla alternativen var så omissbara, jag ville så gärna allt. Valborg på Livets Hårda skola? Ja, men självklart ville jag. Premiär på Chapel hill-arnas klubb på Pontus? Ja, men gud, vill ej missa. Tacobåt ut i skärgården och fira Linas födelsedag? Skulle inte missa för allt smör i Småland. Och Hanna var ju hos mamman min och killen i LA, varför skulle jag inte liksom? Så nu sitter jag med skägget i brevlådan och mår inte alls så bra. Inte bakis, jag har verkligen inte varit bananas-packad de här dagarna, har bara en vansinnigt tryckande känsla av att något är fel, som en PMS vriden på turbo. Det har ju varit underbart, värsta superlyxen att få vara med vännerna så här länge, för en gångs skull få hänga med på allt de hittar på. Så himla härligt har det varit. Men den här kemiska obalansen, klumpen i magen. Ej van. Inte kul. Längtar nåt oerhört efter Hanna och min kille. Har städat lägenheten, gör jag alltid när jag mår dåligt. Om det är renare utanpå är det lite enklare att låtsas som att man själv är okej. Tror att det är nya jobbet också. Som stressar mej. Det är så... nytt. Ännu osäkert. Har ingen aning om hur det kommer bli. När jag var liten bytte jag skola väldigt många gånger. Nya klasskompisar, man stod där längst fram i klassrummet och blev presenterad av läraren för en grupp redan sammansvetsade. Kommer de gilla mej? Kommer jag passa in? Det är lite samma känsla. Har fortfarande grejer kvar att avsluta på DN också. Och känner mej alkoholpluffsig i fejjan, ser ut som Eddie Vedder när han försökte sluta punda. Jag vill ömsa skinn. Kramas med Hanna. Åh, gulleunge. Snart ses vi.