28. Det här med deadlines och skrivande.

Jag pluggar för tillfället, och får hemtenta på hemtenta mest hela tiden, och då brukar det först komma en fas av kaxighet, typ "den här tentan var ju skitlätt, jag har en massa bra saker att säga blahablaha.." och sen följer en lååång period av stressångest innan jag typ gråtandes tar tag i skiten natten innan och sitter till gryningen. Det är så jävla idiotiskt, men jag vet verkligen inte hur jag ska göra annars. Varje gång svär jag på att nu ska det bli annorlunda, men utgången blir densamma. De flesta som skriver mycket brukar ha liknande problem, så alltså, hur är det för dig och vad ska jag göra åt det?

Jag är likadan. Hänger alltid och slirar på deadlinegränsen. Om jag visste vad man skulle göra åt det hade jag gjort det. Men å andra sidan, egentligen, vi vet ju både du och jag vad man ska göra, dvs ta sej i kragen. Skärpa sej. Get real. Mitt största problem med skrivande, alltså för tidning, är att det är så svårt. Det är fan i mej som att skita ut ett kylskåp varje gång. Det har så klart blivit lättare, men gud, jag kunde ha sån ångest över intervjuer förut, särskilt telefonare. Drog mej i en evighet och var det face to face gjorde jag det helst på krogen. Och sen satt man och filade och filade på en text som ända bara skulle vara 2000 tecken med tre talminus och slet sitt hår över formuleringar och skit. Sedan DN har det blivit mer som ett jobb, jag bara gört. Producerar. Text efter text. Jag tror man måste släppa perfektions-sargen, det är ändå inte en jävel som läser. (Är det ju, men det är så jag tänker för att det ska gå lite lättare).

Min första telefonintervju var när jag jobbade på Bon och Micke (Elmenbeck) ba: Emelie, du kan väl ringa Laurent Garnier och snacka lite, vi behöver text tills imorgon. Garnier är en fransk super-dj som hållit på i hundra år och släpper skivor också. Telefon! På engelska! Dog. Men gjorde det, han var jättegullig och det publicerades. Var så himla stolt över mej själv.

En sak som jag alltid tänker att jag ska göra är att köpa ett anteckningsblock, för ofta när jag är ute och spatserar kommer jag på rätt bra grejer och frågor och ingresser och så där. Sen tre dagar senare, då det är dags, precis som du själv säger, så är det helt jävla blankt i skallen. Anteckningsblock. Ett litet ett. Med en fin penna. Hur svårt kan det vara? Vi gört.