Nyår, värsta utekvällen ALLTID

Inte för att vara den som är misspepp. Men jag tror inte att jag varit med om nåt roligt nyår ever. Man ska vara så jävla glad och förväntansfull. Fyrverkerier... gud vilket värdelöst tittande det är. Here goes nothing. En passande låt på det. Eller titel alla fall. Årets sista låtpepp från mej, YEAH. Nu gör vi det här. Partyhatt på. Mössa i mitt fall, fi fan vad det är horkallt ute. Inte för att vara misspepp eller så. Hej.

Nu

Brunch at casa Holländer/Gedin. Om jag hade Jessikas hår skulle jag vara världens lyckligaste. VOLYMEN. Den är magisk. Först Systemet. Det är ju champagnebrunch dammit.

BFF

Ni vet på Facebook, där har det sedan omgörningen kommit upp en ruta med folk som man ska bli vän med enligt Fejjan, såna som man har svinmånga gemensamma bekanta med. Skulle aldrig falla mej in att trycka på en sån, jag har nån policy om att inte friendrequesta, bara svara på andras. *rädd för ett nej*

Nu är Håkan Hellström där. Helt vanligt bara. Och jag kan inte sluta titta på ikonen och känna kliet i fingrarna! Och jag kan inte trycka bort det heller. Åh, Håkan. Vi skulle ju kunna prata om barn och sånt. Och om den där gången vi sågs på Peace and love. Och när jag gick förbi Ho's när du satt och käka, alltså, du såg ju inte mej men jag såg dej. Du klär så bra i randitt! Åh tänk vad mysigt vi skulle kunna ha på Fejjan. Bara du och jag.

Thorén Josephson Production presenterar stolt: Gollum.

Jul i Sala

You're gorgeous, I'd do anything for you

Jag saknar HANNA. På lördag ses vi, gullis.

Tänk om jag skulle vakna vara farlig

Dexter säsong fyra har varit så sjukt trist teve, men nu i avsnitt nio har det vänt. Precis som alla tevebloggar har skrivit. Men ändå. Jag saknar den kalla Dexter, han som gjorde ytterst få misstag. Nuförtin är det syrran och Batista som är behållningen.

Martin Margiela

BRILJANT.

Aj min mage

Biggie Smalls

Jag tycker inte om att gnälla över utseende, inte här alla fall. Och om nån trogen läsare nu tänker "hallå, du gnäller ju jättemycket" så vill jag bara tala om att det är nuthin' jämfört med IRL. Jag är inte större än så. Jag är en mycket liten människa. Och det är en evig jämmerdal, mitt liv.

Men på ricko nu då. Jag har liksom blivit mystjock. Igen. Jag ser ut som ett S. Ett S utan tuttar. Jag har aldrig haft problem med mina två pyttetuttar, men när magen står ut mer i profil än lökarna, well, det gillar jag inte. Alls. Och jag tycker liksom inte att jag smällt i mej sååå mycket över jul, och då slog det mej, att jag i december börjat ta bussen upp till tuben om morgnarna och kvällarna. Det är ju så satans kallt. En promenix på tio minuter ggr två är alltså borta. Kan det göra sån skillnad tro? En sak är säker. Det blir tema skynke på nyår. Hej då vita paljettmarängdrömmen.

L.O.V.E.

Det här är mina absoluta favoritpersoner i dag. Tillfället är ett annat.

Kvällsprommis

Avatar 3D

Bästa julklappen!

Spoiler

Kolla inte det här om du inte sett senaste säsongen av Californication. Det är slutscenen. Jag har grinat ihjäl mej. Jävla jävla strulputte och jag ÄLSKAR Karen och Becca och god help me jag älskar honom med. Och låten! LÅTEN. En av mina gamla favvisar.

God jul kids!

Doing the unstuck

Och ett redan perfa nyår blev genast ännu bättre med champagnelunch hos Jessika och Pål. Mental note och även direktiv från Carro: max två glas champagne. Annars går det åt skogen det här.

Nu ska jag köpa julklappar. Jag och alla andra ska ses nere på stan, alla hundra miljoner som är lika sega som jag vad gäller detta *det ska bli kul* Först nån sorts föda på Louie Louie med min kille. Och vi visade just läggan för ett radhus i Älta, de verkade inte helt avsugna på vår efter att ha sett den. I så fall: trea på Åsögatan! Men som sagt, dessa trianglar går ju alltid åt pipan. Men hoppet, hörrni. Detsista som överger en.

Jag längtar till nyår

I do. Förfest här, helt utan fin mat men med fina kläder, lylligt smink och hämtmat och vin och jättebra musik, stor Novell-fest på Södrateatern med stans vackraste rökruta. Årtiondets hundra bästa låtar kan inte gå fel. Och sen avslut efter tre på Färgfabriken där Natten kör nyårsfest. Länkt. LÄNKT.

Tuut tuuut, beep beeep.

13. R. Kelly, »Ignition (remix)«
(singel & albumspår, Chocolate Factory, 2003)

Gästskribent: Emelie Thorén

Nollnolltalet-redaktionen har tjatat på mig i flera veckor om att jag ska skriva om "Ignition (remix)". Jag har hela tiden sagt nej, för jag vet inte hur jag skulle börja, hur jag skulle kunna beskriva det halva årtionde som den låten representerar för mig. Den är ett anthem för en svunnen tid som känns som igår, men som ändå har en helt annan Emelie i huvudrollen.

Första gången jag hörde "Ignition (remix)" var i källaren på Sinners, källarlokalen bredvid Spy Bar, ni vet; jag tror den hette Chiaro innan. Måste ha varit sent 2003. Jag var kär i dj:n och jag och Lovisa och Quetzala stod där och lallade med varsina High school swimmingpool i näven och en cigg i den andra och kollade på alla dessa exotiska människor som mitt i vintern var Thailands-bruna och hade tuttarna närmare hakan än naveln.

Och så plötsligt… »Now usually I don’t so this but-aaah…« och aldrig någonsin hade jag tidigare hört en så självklar låt. Den var så enkel och omedelbar. Jag som inte ens var särskilt förtjust i hiphop och r’n'b tyckte det var det sexigaste jag någonsin hört, texten var som gjord för mig och mitt liv, i’m like so what i’m drunk, och refrängen satte sig som det ljuvligaste av tuggummin i huvudet. Tuut tuut. Beep beep. Och till skillnad från så många andra instant hits, tänk »Hey Ya!«till exempel, så tappade den aldrig sin storhet. Jag får fortfarande samma bubbliga lyckorus i magen, den gör mig alltid lite lite snyggare och alltid lite lite mer sassy och classy.



Sedan följde den mig genom flera år av Riche, vin, olycklig kärlek, stunder av lycka, luggfrisyr, förfester, efterfester, den där dj:n, andra dj:s, andra killar, baile funk, Nöjesguiden, popmusik, Unge Werther-känslor, soliga bryggor, bloggelektro, gråtblandade skratt och skrattblandad gråt, fosterställning, öl i plastglas, mentholcigg och Metropolis. Allt i en enda röra, en röra där»Ignition (remix)« och det gråtblandade skrattet var de enda konstanterna. Inte särskilt vare sig sassy eller classy, men det hör liksom inte hit.

Jag vet inget om hiphop. Eller r’n'b. Jag har nog bara hört tio låtar med R. Kelly. Men jag har hört en jävla massa andra låtar och andra genrer de senaste tio åren, tillräckligt många för att säga att det blir fan inte bättre än "Ignition (remix)". It’s bigger than hip hop.

Emelie Thorén är journalist. Hon tycker att »Ignition (remix)« är 00-talets bästa låt.

Throw your arms around the world at christmas time

Skapa traditioner. Det är ju det man gör när man har barn. Det är en cool känsla, förut var tradition för mej förknippat med begrepp som ysta ost och feudalsamhälle, alltså sånt man läste om på SO-timmarna typ, möjligtvis har ordet även använts slentrianmässigt i sammanhang som "det är tradition att åka buss till Hultsfred fyrtio pers redan på tisdagen och få ut maxat antal dagar fylla för pengarna" osv. Men RIKTIGA traditioner och standards, det sätter ju jag och min kille nu. För Hanna. För jävla mäktigt asså.

Så hur gör man då jul? Min killes deal är att vakna upp på julaftonsmorgon och så hade föräldrarna gjort magisk jul i hela huset. Min var väl att vi klädde tillsammans dagen innan och lade fram paket, tror jag. Minns inte så noga, var så många turer. *skilsmässobarn*

Vi kom fram till att vi gör mystisk och magisk jul som plötsligt är där när hon vaknar på torsdag, men att vi imorgon ska gå och köpa ett pynt till granen som hon får välja själv och sen sätta på granen på morgonen. Ett nytt pynt för varje jul. Ååååh, jag dör av min egen förträfflighet här, så himla fiiiint. *och okej det var min killes idé, men hallå, jag gick med på det*

"Svart är ingen färg, det är som man känner sej"

Jag måste ge Markus Krunegård lite props och respekt här. Jag lyssnar för andra gången i mitt liv på dubbelplattan han släppte och jag tycker jättemycket om den, det gjorde jag inte första lyssningen. Inte alls faktiskt. Nu ba: gillar allt. Man bara måste gilla briljanta texter som rubrikraden ovan.

Oj.

Brittany Murphy gick bort i morse. Trettiotvå år, hjärtstillestånd. Fy fan vad tragiskt. Och yngre än mej. Tankeställare.

I en värld av idioter står han först i kön

Tara Reid är ju med i nya Playboy (herregud) och jag vet att det är fånigt att uppröras över photoshoppade modeller och skådisar och whatnot, men KOM IGEN GIVE ME A BREAK. Man ser för det första inte att det är hon och två, den där magen, den är ju slätare än porslinet på min toalettstol.

If I ever lose my faith in you there'd be nothing left for me to do

Fan vad fint det är med riktigt gamla vänner. Jag skrattade så mycket igår att jag har värk i magen i dag, redan efter en halvtimme hade jag kiknat så tårarna rann så mycket att sminket var bye bye. Minnena stod som spön i backen och det var så himla härligt att känna att de här som man hade gillat så himla mycket förut, de gillade man exakt lika mycket i dag, om inte MER. Som att jag var tvungen att få ett avstånd för att riktigt kunna uppskatta. Och känslan av att här sitter alla dom, och de gillar MEJ, tycker om den JAG har blivit, hoppet är inte ute liksom. Att de kan se den där gamla bland alla lager av nytt. För även om man försöker springa i från den man var och bli nyare, bättre, så är det en fin känsla att någon ser igenom de där skikten. Kommer ihåg saker och händelser och små ticks man haft och nu övergett, och de drar upp de där små sakerna i stearinljusets sken och skrattar åt det med bullrande varma magskratt. För det är ju inte bara jag som minns oss, vi minns varandra och fan vad det var värdefullt och vackert och nödvändigt. Svårt att förklara.

En årssammanfattning på uppdrag av Mats

Jag blev tillsagd av Mats att göra en sån här. Så då gjorde jag det, lite håglöst och inte så jätteinspirerat. 2009 var ett ganska menlöst år. Med det inte sagt att det inte varit toppen ibland. Det blir aldrig riktigt botten med en så fab unge som Hanna. *kräkljud insert here*

Årets bedrift: det var väl att jag "lyckades" med att inte längre skriva så mycket, att inte ha en byline, att inte på nåt vis synas. Allt sådant var stressmoment som jag inte kände att jag kunde leva upp till längre, jag embraceade totalt och hängivet min incognito-person som med glädje gick i omoderna kläder och inte hängde med i musiken och trenderna och brydde mej om att gå på tuffa fester och vad som var so hot right now.

Årets bittra: läs ovan. För det är ju så himla dubbelt det där. På nyår släpper jag DN-frilanset och sen är jag helt osynlig. What the fuck have I done?! Lite så.

Årets bästa semester: glappet mellan DN och Aftonbladet. Frossade i teveserier, kaffe på Louie Louie och sömn när Hanna var på dagis.

Årets nytillskott: Spotify. Jag älskar Spotify.

Årets förlust: den där fyran i Gamla stan svider fortfarande.

Årets vuxenpoäng: att vara hemma framför datan tre helger av fyra möjliga är väl rätt vuxet. Eller bara tråkigt kanske. Vi storhandlar på ICA Maxi varannan månad.

Årets fysiska förändring: alltså, jag tror att jag gått ner i vikt det här året, men det är ändå inte detsamma. Jag har häng under hakan, har ALDRIG haft dubbelhaketendenser förut, nu ba: tre i de flesta vinklar.

Årets nya kändisförälskelser: jag är fortfarande very much in love med Chuck Bass och Hank Moody.

Årets mest gåshudframkallande låt: Halo I can see your halo halo HEJLOOO-OOH.

Årets läsupplevelse: haha, jag är fortfarande inte klar med Steven Eriksson, började i augusti tror jag. Inne på sista boken nu. Innan dess var det ju tio-tolv böcker av Wheel of time-serien.

Årets insikt: terapi är the shit.

Årets tv-besatthet: Gossip girl, Supernatural, The Shield och Sons of anarchy. Och så så klart Vem vet mest varje vardag klockan sju. Igår vann Kalle, jag var så jävla sur. Hallå, jag är den mest allmänbildade i det här hushållet thank you very much.

Årets fest: Lollos trettioårsfest!

Saw things so much clearer once you were in my rearviewmirror

I kväll ska jag på en sorts återträffsmiddag. Bara Sala-människor. Vi ska hem till Qne, han ska göra tomatsoppa och baka bröd. Det blir jag (ta-daa!), Carro, Linus, Mejjan, Jimmy och Emma. Urtrist nog så fick Linda Gärdan vinterkräk i natt så hon kan inte komma. Vi får göra det bästa av situationen. Och vilken situation sen. När vi var små, tänk tjugo ca, så var jag ihop med Linus och Carro med Qne och Linda mej Mejjan och Emma och Jimmy var allt som oftast med på alla hörn. Vi var på festivaler och vi var osams och vi var jättevänner och vi bodde i Sala och hade egen jargong och var på otaliga fester tillsammans och gick på samma högstadieskolor allihop och hade nästan bara gemensamma vänner. I kväll kommer bli en sån tripp längs minnenas gata att klockorna på riktigt kommer att stanna. Addera till detta massa vin och en rejäl nineties-Spotify och vi har oss en riktig attans Här har du ditt tonårsliv-show.

När jag tänker på Linus så tänker jag på Pearl Jam och Type O Negative. Mejjan är Faith No More, Emma Bergkvist är Two princes av oklar orsak och Shocking Blue, Jimmy är Onkel Kånkel av solklar anledning, Qne är Popsicle och Everlong med Foo Fighters och Carro... ja, Carro är allt det andra.

If only you could see into me

Att vakna varsamt är ett måste dessa dagar. Jag omhuldar min medelålderspersona och klappas omtänksamt tillbaka till livet till den hära. *myyys* *alltså ironiskt mys*

Inser att vara så här Malou von Siwersk kombinerat med asterisk-ironi lätt kan misstolkas. Det finns ju ändå en hel generation som använder de här små utfyllnaderna på ett enligt mej helt jävla uppåt väggarna sätt. *ler*

Okej där på slutet nu så skoja jag.

Att förvärra en redan dålig situation aka misery loves company

Magiskt men tragiskt

Claim to fame

Always take the weather with you

Snö, vind snett underifrån i cirka 180 km/h, snorkallt. Det är såna här dagar man är lite lite glad att man vabbar.

Look what they did to my face, ma'

Dimmiga dar

En sak man glömmer efter att ens unge blivit tillräckligt smart för att sova hela nätter, det är den där känslan av hjälplöshet som infinner sig efter ett par nätter med dålig sömn. Jag domnar i medvetandet, nickar till när jag sköljer ur vällingflaskan, kommer på mej själv med att fylla den med vatten, hälla ur, fylla, hälla, om och om igen med ofokad blick, kvickt insjunken och varmt omfamnad av nåt slags meditativt grönsakstillstånd.

Igår somnade Hanna elva mot vanliga halv nio. Sen vaknade hon halv ett av kli, åh hela kroppen på henne är ett stort kli, och hon tycker det är så himla jobbigt, och sen så vaknade hon var trettionde minut, alltså på riktigt var trettionde minut, och ville gå upp för då tänker hon inte lika mycket på kli-et och det FATTAR jag, i really do, men först kvart i fem kunde jag finna orken att få benen över sängkanten. Jag kan inte ha slaggat mer än 25 minuter i sträck den här natten. Tur jag ska vabba. Det är fan Freddy Krueger-tema på nyllet.

Gårdagens bizarro-moment: när jag på allmän inrådan kombinerade potatismjöl och mitt barns underrede. Vi hade liksom bakat lussebullar tre dar innan. *och nu ba: baka snippa*

Kiss- och bajshumor 4-ever

När jag läste den här annonsen som jag snodde från Mats blogg så skrattade jag så jag nästan kissade på mej, det blev så där pinigt när man inte kan kontrollera sina anletsdrag och man liksom tjuter av garv. I efterhand så inser jag ju att det inte är såååå kul, men ändå. Fan vad jag garvade. Byggde upp värsta haussen på jobbet, de hörde mej ju, och sen när de andra skulle kolla så ba "eeh jo, det var ju kul...". Äääääh.

Smarta Telia

Jag har det senaste året gnällt och ryat högljutt om hur jävla idiotiskt det är att det inte finns en laglig och snabb ladda hem-service. Man är ju fan TVINGAD att tanka olagligt. Och nä, det här Voddler verkar inte funka så bra ännu. Jag vill ha att man kan trycka "if you like this you might like..." och att man kan ladda hem efter regissörer och skådisar osv. Lite som imdb.

Nu såg jag att Telia har nåt slags ladda hem-video-service. Telia Smart. Nån som har och kan säga nåt om det?

Vi säger hej och välkommen till: vattkoppan.

Ca 12 koppor pryder Hannas bleka kropp. Vi räknar kallt med att det kommer fler. Åh snälla, låt min unge bli en av de där som liksom seglar genom vattkoppestormen, jag vill inte veta av koppor i munnen och sånt. Pliis. Plus: de kommer hata mej på jobbet om jag vabbar den här veckan.

Det finns bara en av dej och det är du

Vi var på Spårvagnsmuseet i dag. Min unge. Så himla... unik. Photosjunik.

Carro I love you but you're bringing me down

Det finns så himla många anledningar till att jag älskar Carro så himla sabla mycket. Så himla många. Här skriver hon en hyllningstext till plats 21 på Nollnolltalets hundra bästa låtar, Antony and the Johnsons "Hope there's someone" och jag tycker hon skriver bäst i hela världen, åtminstone i kväll då jag känner mej som ett oskönt hopkok av alla de ledsna karaktärer hon beskriver, inget kan rädda mej i kväll och inte fan hjälper texten nedan. Och bäst i världen, stora ord det. Men om man ska ta det i rangordningen "den vars ord berör mej mest", så vinner hon med hästlängder över exakt alla andra. *mitt tonårshjärta skriker ahmen Jocke Beeeerg rååå* Kanske för att vi talar samma språk och inte är rädda att tala öppet om det där som ligger lite för nära inpå, det som får en del att skruva obekvämt sig. Inte för att jag jämställer oss två på det skrivande planet. Oooh, där spöar hon mej. Vänta bara tills ni får läsa min text om MIN etta på Nollnolltalet. Den är som en plojig fiskdamm på en treårings hemmafest mot det där gamla urvackra nöjesfältet i New York.

"Äsch, inget speciellt. Bara världens sorgligaste låt. Varken mer eller mindre. Jag kan förstås inte veta exakt vad Antony tänkte när han skrev den här. Men jag kan gissa. Och när det kommer till tema: ensamhet har jag en mycket livlig fantasi.

Det är din tomma blick ut genom ett taxifönster strax innan gryning och strax efter ditt livs största failure. Det är natten utanför, allt som händer och inte händer där, allt du inte är delaktig i, allt du har försakat, det är meningslösheten och det omöjliga i tanken på att börja om. Det är regndropparna på fönsterrutan. Det är att bita tills du blöder på insidan av kinden för att fördela smärtan. Det är blodsmaken i munnen. Tystnaden i bilen.

Det är tårarna som kommer först när du kommit innanför dörren, ekot av dina klackar i porten och dörren bakom som smäller en aning för ödesmättat. Det är vetskapen att ingen hör eller ser. Det är sorgen i att möta din egen blick i spegelbilden, din förvridna min och det som händer innanför. Det är det vänstra ögat som rinner över först och sminket gör det grått, grått över kinderna, grått över munnen, gråa droppar från hakan. Det är att du är så ful när du gråter.

Det är när du lägger dig ned och tänker aldrig mer. Aldrig aldrig aldrig mer. Det är tystnaden omkring dig då. Det är minnet av förhoppningarna, det är allt som aldrig blev. Det är stunden innan överlevnadsstrategin formuleras i dig. Det är oförmågan att radera. Omöjligheten att se framåt. Det är att ge upp om så bara för en natt. Eller längre.

Men det är inte bara det.

Det är mannen i affären som pratar för länge med kassapersonalen, tar tillfället i akt och berättar om något som inte hör till saken. Det är de irriterade blickarna från dem som står bakom i kön. Det är suckarna från oss som inte vet att det här är det enda samtalet han kommer att ha den här veckan. Det är hans osynliga liv och alla vi som inte ser.

Det är mamman som aldrig blev förlåten. Hon som vaknar på morgonen och börjar sin väntan på att tiden ska gå, kvällen ska komma, att få somna igen. Det är misstagen som aldrig ställdes tillrätta, den brännande ilskan som blev tystnad som blev till kyla som blev till år. Det är skuldkänslor som gnager och förvissning att inte förtjäna en andra chans. Det är den undertryckta saknaden och bortträngda minnen som stockar sig i bröstet. Det är mörker igen. Det är höst. Ännu en höst.

Det är hon som blev över när de andra parade ihop sig. Det är hon som låtsas att det inte spelar någon roll och ler stort på klassfotot men bara med munnen. Det är hennes trevande längtan och vardagen som dödar den bit för bit. Det är inbjudningarna som aldrig kommer och sommarloven hon ljuger om och brevvännerna hon inte har. Det är den fulltecknade dagboken och föräldrarna som inte hinner.

Det är alla du lämnat och de som lämnat dig. Det är rädslan att det kommer fortsätta exakt såhär och en dag om inte alltför många år är det dags, du ska dö och du kommer vara alldeles, alldeles ensam då.

Det är det."

Friday night

För övrigt hejar jag på Calle, gillar vinnarlåten och tycker precis som Eric Rosén att den lånat hejvilt från "Halo".

*hoppa över om du är känslig*

Jag kom att tänka på min barndomskompis X, vi kan kalla henne Malin, och hur hon åt chips när vi var yngre och så funderade jag lite på om hon fortfarande gör som då. Så här: tugga tugga ca två chips, mojja runt i munnen. Spotta ut geggan på ett tredje orört chips. Blåsa på det så det blir lite kallt. Nöjt mumsa i sej härligheten.

Alltså jag DÖR.

The world is a vampire

Jag har fortfarande inget riktigt internet hemma. Måste sitta på balkongen för att sno den trådlösa uppkopplingen som heter Marwin. Om jag har tur kan jag kolla min Facebook innan det knycklas ihop. It sucks. Vad som mer suger är att jag tagit sprutan och igår var väldigt frysigt och hängigt, och vad som suger ännu mer är att Hanna drog igång en kräksfest utan dess like ca 20.45 igårkväll och min kille var på handboll och jag hade spya upp till armvecken. Vid två slutade hon hulka, och mitt hjärta blödde för henne, hon var så liten och tyckte det var så himla himla äckligt att kräkas och sen kom bara galla och skorrande hulk utan nånting i och allt var bara YACK. Hon är hemma från dagis i dag, dubbel-sug, för vi hade precis köpt en pepparkaksgubbedräkt till henne och i morse skulle dagis ha Lucia-mys och hon och vi kunde inte vara meeeeeed.

I dag ser jag ut som att jag brunnit och nån släckt mej med en yxa. Ungefär.

Dagens älsk

"Sara, förstår du inte så kan du lika gärna vara tyst, ditt bittra mähä. Det är förresten norman palm som gör den fantastiska tolkningen av girls just wanna have fun."

"DITT BITTRA MÄHÄ". Detta underbara uttryck används alldeles för sällan. Jag älskar dej, du anonyme kommentatör, who ever you are.

Oh mother dear we're not the fortunate ones

Tack Ruben.

Spela mysiga låtar på PUB

Cat power

Inte mycket som händer här nu, men det är så här att mitt internet valde att lägga ned ca tre timmar efter att min kille lämnat landet och han har routerkoden nånstans och vi vet inte riktigt var så det är inte så mycket vi kan göra åt det just nu. Det är i ärlighetens namn rätt soft när man väl vant sej.

Men den här hade jag i mailen när jag kom till jobbet i morse, cute overload på den hära:

If you knew how I long for you now that you're gone, you'd grow wings and fly, home to me, home tonight

De verkar ju klara sej alldeles utmärkt utan mej. *snörper med munnen*

If you leave me now, you take away the biggest part of me

Nu är de framme på Sicilien allafall. Gudars skymning, det här har varit en för jävla lång dag.

Och om två minuter bryter mamma ihop

Hej då Sweden!