I know what you did last summer

Som vanligt såg jag inte hälften av det jag hade tänkt att jag skulle se. Det blir alltid så för mej. När man var yngre och bodde på campingen så var det alltid mycket roligare att sitta kvar i kompisgänget och dricka en till flaska vin och försöka få till det där hånglet med den där killen än att gå och se nåt band som förmodligen ändå lät bättre på skiva. Lite så funkar jag fortfarande. Jag är inget stort live-fan. Visst, vissa konserter är magiska men de är få.

Så på torsdagen var Lykke Li min endaste plan. Släpade med mej min syrra och hennes kompis, kom lagom till de två sista låtarna. De var magiska. Hon är så karismatisk, och hennes röst är så klar. Förut störde jag mej på henne, nu känner jag bara beundran. Hon kunde till och med upprepa ordet motherfucking gång på gång utan att det kändes patetiskt. Hon avslutade med "Tonight". Jag är lite sur på mej själv att jag inte såg hela hennes framförande.



Fredagen var det lite samma sak, det var typ inget som jag ville se med hela hjärtat. Spelade själv den kvällen/natten också, så resultatet blev pinsamma NOLL.

Lördagen var jag helt död. Hade spelat till fem på morgonen och jag trodde fan att ögonlocken skulle spricka av tröttma. Och hela förkvällen präglades av stress, ville se Moneybrother kvart över sju men det var precis när vi skulle äta så jag hann inte. Fick i stället springa till Scandic för att möta upp gänget klockan åtta för att hinna till Laakso kvart över. Och jag vet inte, jag tyckte nog inte att det var en så magisk feeling över den spelningen. Markus är ju Markus och han är så självklar där uppe, och det lät tajt och så där, men jag fick aldrig den där WOW-upplevelsen. Plus att de inte spelade "Norrköping". Lovisa verkade ha samma blå känsla i kroppen så när vi gick backstage sen vid halv tio satt vi mest och bara glodde på alla andra som verkade ha så jävla kul. En halvtimma senare började Hello Saferide, och i stället för att gå hem, en tanke som slagit mej kanske hundra ggr sedan Laakso-giget, så gick vi och såg Annika. Bara jag och Lovisa. och jag vet inte riktigt hur det gick till och inte riktigt varför heller, men vi stod och grinade båda två. Alltså: grinade. Konserten igenom. Annika är så fin på att förmedla känslor, och hon gick verkligen in i låtarna och såg nästan frustrerad ut över att hon inte kunde få ut ÄNNU MER av det hon ville få sagt, det gick rakt in i kroppen. Och vi grinade. Ja, och så kom ju "Anna" då så klart och som ett brev på Posten tänkte jag på abortjäveln och det faktum att jag hade kunnat haft en sexmånaders vid det här laget och "and she never has to know what its like when your heart breaks" och jag trodde på riktigt att jag inte skulle kunna hålla mej upprätt. På med solglasögonen.

Väl tillbaka på backstage var klockan elva och jag ville verkligen bara gå hem, kände mej helt urlakad. I stället köpte Lovisa Red Bull till oss båda. Det var som att pissa i havet ungefär. Håkan spelade samtidigt som Faith No More, så min plan var att gå förbi FNM-scenen för den låg på vägen hem och sen bara försvinna utan att säga något till någon. Precis då ringde Jonas och skulle också dit och jag mötte upp honom och Frida och Tindra och Adam i öltältet som stod precis vid den scenen. Två timmar och tre öl senare var jag lyrisk. Alltså MIKE PATTON. Han är den hetaste mannen i ett par skor. På riktigt, han är hetare än lava. Och hans röst... det finns inte adjektiv nog. Ena sekunden ryter han i megafon så galet att man själv vill primalskrika och andra pratsjunger han så porrigt och liksom SENSUELLT att man blev en blöt pöl. Det var toppen. Sen så var det slut, två stängde området och det blev backstage igen. Min kille spelade skivor till klockan sex och i den tidiga morgonsolen gick vi dubbelvikta av skratt hemåt tillsammans med Lina och Petter.

Så kontentan. Såg inte så mycket. Men som vanligt är inte det det primära för mej på festival. Jag vill åt umgänget, minglet och festen. Det blir nog enda festivalen i år. Nu är det bad, dagisledig unge och en och annan vända på Kåken och Humlan som gäller.

Whiter shade of pale

Förr om åren svettades jag så mycket om somrarna. I den här värmeböljan har jag lärt mej det bästa knepet: rör dig inte ur fläcken. Blickstilla är grejen. Ja, i skuggan eller inomhus då så klart. Så får det bli. Till min hjälp har jag ytterligare fyra filmer, bok nio i Robert Jordan-serien och en mamma som brygger kaffet.

Fredriks intervju med Uffe i Aftonbladet var underhållande läsning. Läs den. Gillar texter som känns som ett utskrivet samtal och går kors och tvärs och hit och dit.

Dirty days are over here

Jag fastnade i Sala på vägen hem från Borlänge. Tänkte skriva något mer eller mindre sammanhängande, men mamma sliter i mej för att gå ner på stan. Vi ska tydligen äta. Går ju inte att äta i den här värmeböljan. I går låg jag i soffan från fem och flämtade och plöjde fyra filmer. FYRA FILMER. Aja. Jag går en vända på den hära gallerian de byggt, käkar en kebabtallrik på Liljas, sen återkommer jag. Måste också göra en intervju men mitt headset är i Sthlm så det kommer bli meckigt att lyssna, prata, skriva. Alltså. Det gör man ju annars också kom jag på, men då har man åtminstone ljudet magiskt i örat utan att behöva sitta med svettig lut upptryckt med axel och en gryende nackspärr bakom hörnet.

Hej då, Borlänge!

Vi ses nästa år. Jag längtar redan.

Don't look back in anger

Jag och mina vänner, som jag konstigt nog valde att spendera tid med under festivalen, även fast varken de eller jag är särskilt snygga, sjöng helt vanlig Oasis-allsång kvart i sex imorse med hela backstageområdet men kanske mest med Aftonbladet All stars: Håkan Steen, Markus Larsson och Per Bjurman.



Och jag tycker ju att kommentaren på förrförra inlägget är så weird. Var i ligger provokationen..? Att vi är fula? Att jag umgås med mina vänner på festival? Att vi bor på Söder? Jag fattante. Jag kan bara tala för mej själv, men jag smällde av av pur lycka när de ramlade in i Borlänge på fredagen och jag hade två urlyxiga dagar med de finaste vännerna som jag aldrig kan få nog av och som jag hinner träffa alldeles för sällan. För mej är hela Borlänge-grejen att jag under en helg får umgås ohämmat med mina bästa kompisar. Ölen och solen och konserterna är bara bonusar.

Lördag / Peace and love, baby

Fredag / Peace and love, baby

Torsdag / Peace & love, baby

Back to neverneverland

Hej! Hoppas vi ses i Dalarna! Förra året träffade jag en uragullig tjej på Kent-konserten som gillade Popmorsa. Det var kul! Och som vanligt är det lite udda att träffa nån som vet ALLT, det är väl fan att man ska fläka ut sej så jävligt jämt. Alla fall. Hon var urgullig och så här såg hon ut:

My heart is like an open book for the whole world to read

Det här med att packa. Jag är urdålig på det. Jag har ingen aning om vad jag vill ha på mej där ju. Sånt vet man väl aldrig i förväg? Och så glömmer jag alltid tandborsten och nästan alltid ansiktskrämen så det slutar med att jag käkar tandkräm och har lånad handkräm i fejjan. Hej porerna!

och ååååh. Mina ögonbryn. Varför kunde jag inte bara ha låtat dem vara i fred igårkväll? De är på riktigt jättejättemörka och på det ena är det massa vita kvar liksom ovanför och de är bara svarta halvvägs. Supermarkant skillnad och SO OBVIOUSLY färgat. Jag vet ju att ingen bryr sej utom jag, men det förändrar ingenting.

Men det kommer jag nog glömma när Mötley Crüe spelar den här!

I deserve a reward cause I'm the best fuck that you ever had

Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte ska till Borlänge, men det ska jag, vet jag. Om tre timmar drar vi. Ska bara kirra några DN-baksidor, packa, gråta över mina SVARTFÄRGADE ögonbryn, fixa cd-skivor och diska en disk först. Sen så. Ååh.

På Spotify går den här, jag ska stå som ett ljus och bara TITTA på Mike Patton, love, jag kan inte rå fört, jag har en sån gigantisk soft spot för Faith No More:

Drog till Thailand över lunchen, det var kul.

She´s got me like nobody

Gammalt klipp, men jag ÄR ju så impad av hennes röst. Vill ha den.

Peppe Eng

Åååh, nu börjar det dra ihop sej! Borlänge känns bara runt knuten. Konversationerna har i ett dygn nästan enbart handlat om var den och den ska bo, att backstageområdet är flyttat och apropå det, har du ett pass över för den och den vill haka, och vädret som ska bli så toppen och att det är Håkans enda sommarspelning och har du nån plats kvar i bilen och jag gör blandband och GUD vad kul det ska bli!

Är. Så. Pepp.

Kvart i tolv på torsdag går partybilen till Borlänge. Med oss har vi Jonas Fläckerud. Jag ska göra en Borlängeintrotävling. På vägen droppar vi in hos mamma i Sala som ska ta hand om Hanna över helgen. Fikar på Waynes kanske till och med. Sen tre underbara dygn hos familjen Nilsson som bor mitt i Borlänge, eget rum, vakna till nybryggt kaffe, helt löjligt goda grillbufféer om kvällarna, öl, konserter, sova länge, spela skivor, chilla i trädgården om dagarna... Sa jag att det ska bli SKITFINT VÄDER?!

Jag är normalt emot kombinationen frågetecken utropstecken. Men inte i dag.

An instant hit

Jag skrattar ihjäl mej. Och vilken hit! "It's the smooo-ooo-ooke!", haha.

BMFA

Jag är så arg på min kille att jag inte kan prata nu igen. Jag stammar och säger obegripliga saker, inte ens jag förstår vad jag vill få fram. Min kompis Linda, när vi gick i typ nian så var hon avis eller nåt på att jag kunde rita så bra, och hon försökte förklara hur hon såg motivet så glasklart i sitt huvud och sen när hon ritade detsamma på pappret så blev det bara kludd. Linda. Jag är du nu. Jag är så jävla arg och jag vet exakt varför och efter två timmars gräl har jag fortfarande fan i mej inte lyckats få fram det så att han fattar att han har så jävla feeeeeeeeeel. Hur fan kan han INTE se det? Det är beyond me.

Jag tror det är ungefär nu jag får inse att ibland får man bara komma överens om att inte tycka lika. Han är en jävla idiot, jag har rätten på min sida. Han tycker precis tvärtom. Det är där vi skiljer oss.

Never stuck around long enough for a one night stand

Åh Alice! Vad fin! Det här är min topp fem Magnetic Fields-låt! Och Conor på det. Loves.

There it go, bring it here baby

Igår spelade jag på PUBs smygstartrea. Då står man helt ensam i ett dj-bås, ingen lägger märke till ensjälv eller vad man spelar. Man spelar All Saints och Genesis och Journey och Wilson Phillips och Tegan & Sara. Mysig musik liksom. På jättelåg volym. Musik som relaterar till medelåldern, som låg på kanske fyrtio.

Är det inte lite weird då att en ung man som såg superhipp ut, stolpar fram och ba: har du Juelz Santanas senaste? Juelz Santana är en tuff Harlem-kille som gör häftig musik, jag brukade spela hans There it go (The Whistle song) på Riche för några år sedan. Men alltså. Vi var på PUB. Man gör inte requests när volymen är lägre än hemma på radion. Hur tänkte han? Ville han visa att han kunde cool musik? Ville han sätta mej på plats? Eller trodde han på allvar att jag skulle ba YEAH och dra på värsta Baltimore-festen mitt i all inställsam gubb- och gumrock?

En annan grej. Vilka SKATOR folk blir när nåt är gratis. Det var skitlång kö när portarna öppnades och tio meter innanför dörren stod ca fyrtio gratiskassar med grejer. Kan tänka mej att de innehöll en PUB-tisha, en hårspray och kanske ett nagellack och krimskrams från Kicks. Kul med gratis så klart, men folk var som tokiga, de klev över varandra för att komma fram till godsakerna, en tjej ramlade på alla fyra. Helt bananas! En tant, hon var lätt sjuttio, fick ingen kasse men gick då resolut fram till godisbordet, roffade fickorna fulla och när det inte fick plats mer i dem så lastade hon hela famnen och lämnade lokalen med ett långt godis-spår efter sej. Hon bara gick! Haha.

I never knew a luh, luh-luh, a love like this

Midsommar med Hanna

Tanken var att vi skulle hänga med Stefan och Anna Maria och Astor, på det traditionsenliga firandet i Vitan alltså, men my god, det var kanske fem tusen pers där. Stört omöjligt. Anna Maria släppte en skiva förra året, som är jättefin och ibland låter hon som Agnetha Fältskog och en av låtarna är skriven av en i The Tiny (har ni inte hört THE TINY och deras Starring someone like you-platta från typ 2005 har ni missat nåt, så himla himla bra), kolla in Anna Marias första singel/video här.