Dansa salsa med mej

Sen åt vi världens bästa maträtt till födelsedagskvällsmat. Texmex. Jag är TOKIG i tacos.

Don't look at me I'm ugly in the morning

Hanna firades med pompa och ståt och Oboy igår morse. Hon fick "Ingen rövare finns i skogen", ett pussel och ett memory. Sen på kvällen fick hon en ursnygg röd resväska med vita prickar från Kalikå som jag tänkt hon ska ha alla sina himla pennor i, blir galen på dem. Alla presenter möttes av jubel. Hon älskar vad som helst med presentpapper runtom, man skulle fan kunna slå in en rutten banan och hon skulle älska. *phew*

*närå, det går bra*

Som vanligt när Hanna fyller år tar vi tillfället i akt och bjuder femtio personer på kalas. Så här fem timmar innan vill jag bitchslappa mej själv random gånger. Hur fan tänkte jag? Nu: svepa kaffe *få upp en härlig energi*, plocka plattpärlor från golvet med pincett och hetsstressröka i snödrivan bakom återvinningscentralen.

Åh gud, the heartrate. Izzy Stevens hade tryckt på Code Blue-larmet för en kvart sen.

Gratis semlor på jobbet

A working class hero is something to be

Eftersom jag aldrig upplevt att leva i en sk kärnfamilj, har jag en stark uppfattning om hur en sådan bör vara, superenkelt: allt jag önskade att jag hade när jag växte upp. Detta bildade med tiden, även i vuxen ålder, en rätt skev bild/önskan. I en "riktig" familj finns det alltid ost i kylen. I en riktig familj samlas man kring bordet och äter tillsammans. I en riktig familj får man alltid hjälp med läxorna, man blir sedd. I en riktig familj finns det tavlor på väggarna. I en riktig familj kramas mamma och pappa med varandra och med barnen. I all oändlighet kan min bild av en riktig familj vevas på. Egentligen rätt gulliga och helt normala saker, men inget jag direkt hade när jag växte upp. Självklart vet jag att det alltid finns skit bakom fasaderna och att fotona i Family living är stageade, men ändå biter sej idealen fast. Kraven på mej själv. Och jag vet också, nu vet jag, att mina föräldrar gjorde nog så gott de kunde, herregud, mamma var NITTON när hon fick mej och ensamstående vid 21, jobbade i fabrik som gjorde blåkläder och rökte i soffan, vid köksbordet och på toaletten. Pappa liksom försvann, och egentligen gjorde han nog inte det alls, men det är så jag minns det. Jag minns när man var hemma hos, sov över hos, kärnfamiljskompisar och de hade varma plyschsoffor och de åt potatisgratäng och drack Cola på fredagarna och deras föräldrar skjutsade dem till fotbollsträningar dagen därpå. Jag kände mej nästan jämt utanför, förmodligen inte så det märktes, men jag kände mej alltid lite smutsigare, lite fattigare, lite billigare.

Allt detta är en av anledningarna till att jag och Hanna smackade ihop en härlig sats hallongrotta. *försök ignorera det namnet om ni kan* En annan anledning är att hon fyller tre imorgon, det lilla livet. Hanna Superstar.




Och jag hade ingen exceptionellt dålig uppväxt, den var nog som för de flesta skilsmässobarn med lågavlönade föräldrar. Och jag älskar min mamma och pappa.

*är ett tekniskt geni*

Hmm. Är jag tydligen INTE. Tanken är att detta ska vara en animering. "Rörlig". Häpp. Hata hata hata teknik.

OMG

Alexander McQueen hittad död. Självmord. Fyrtio år gammal.

Faster than the speed of sound

Spotify spelar alla låtar på dubbelhastighet. Inte okej. Addera dagliga dosen kaffe på det och du har mej, horse-skakande framför datan.

Fiffitt!

Jag håller på med en grej, har precis upptäckt det här med labels, att man kan samla inlägg under olika flikar osv. *är efter* Allafall, det är ett evighetsprojekt, jag har skrivit över femtonhundra inlägg. Men det är rätt kul att traska memory lane under tiden och läsa om när jag var på smällen och så där. Jag skrev roligare förr, var mer spontan och kommenterade nutiden på ett helt annat sätt. Fan, man ska ju bli BÄTTRE med tin och inte tristare.

Jo, det där som någon kommenterade angående hur jag stavar. Jag är en excellent stavare, har korrat en miljon texter. Men här kör jag på talspråksprylen i vissa fall, som "jag ba eeeh" osv. "Fattante". Han i stället för honom. "Gört". "Gullitt!" "Orkarnte". Det har bara blivit så, det är ett stilistiskt grepp bara (stilistiskt grepp ba) som jag trivs med (mä). Sen så har min vänkrets en underbar jargong med mycket meckiga obegripliga tvistar, som inte riktigt gör sej i skrift men ibland försöker jag mej på det ändå. Då kan det också bli lite konstigt för de som kanske inte hört oss tala live nångång.

There are many things that I would like to say to you but I don't know how

Ibland när jag läser era snälla kommentarer tänker jag att ni är lika puckade som jag och därför tycker att jag skriver smarta och roliga saker. Det hade ni inte tänkt på va? Va va va? Det håller mitt ego i schack.

All this talk of getting old, it's getting me down my love

Vilken storm i ett vattenglas, va. Jag hade på nåt vis varit mer förstående om någon neggade på mina krogvanor eller nåt jag gjorde i min roll som mamma. För det kan jag acceptera, att det sitter moralkakor framför sina datorer och stör sej nåt så in i bomben på att jag går ut då och då eller spelar skivor eller whatever. Det skulle jag kunna bemöta, *du har fel* osv. Men att jag och mina vänner "ser töntiga ut på bild", "anammar tonåringars kroppsspråk och gester", inte låter "vår vishet skina igenom"... Det är klart som fan att det inte är COOLT att spexa till det på en bild, men det är inte heller barnsligt eller åldersnojjigt. Det bara ÄR. Det går ju inte att bemöta den kritiken, det är ett sånt icke-problem. Det är ju som att klanka ned på någons frukostvanor. "Hörrudu, det är töntigt att dricka O'boy när man passerat trettio". Biosmak. "Du är för gammal för animerat". Du har dålig musiksmak. "Jaha".

Jag tror att de flesta som hunnit passera trettio SKITER i vad som anses coolt, och jag har redan gjort den där ängsliga resan. Jag har medverkat i TV och tidning och radio och med diktatorröst talat om för alla som velat lyssna vad de bör ha på sej och vad de ska snacka om och var de ska synas och vad de ska lyssna på för musik för att vara riktigt jävla rätt.

SJÄLVKLART påverkas jag av vad "andra" säger eller skriver, men till skillnad från när jag var yngre så köper jag inte nån svart jävla hatt och trär på huvudet bara för att en hipp tidning säger att jag bör göra det. Och det är inte ens en åldersfråga, det finns skitsmarta tjugoåringar som har viktigare saker för sej än att passa in i mallen. Jag tänker således inte heller be mina vänner ta bort de där fingrarna nästa gång de är i bild, bara för att någon tycker det är ovärdigt vår ålder. De får se ut exakt som de vill.

Med det inte sagt att jag inte är omogen på en himla massa plan. Men att det är dags att gå vidare och göra nya saker, det är en annan diskussion. Som förslagsvis handlar om något större än fysiska attribut.

Listen all of y'all it's a sabotage

2 kommentarer:

Anonym sa...
snälla snälla snälla. jag är så less på alla dessa 30somethings som lägger in foton som om de vore 16 år max 17. V märken,sneda tungor ,uppspärrade ögon, ja, you name it. liiiite patetiskt. och när vågar man se sanningen i vitögat , att man inte är mellan 16-21 längre?Åldern då allt detta fortfarande fungerar och ser coolt ut och inte patetiskt?
8 februari 2010 15.49.00 GMT

Popmorsan sa...
ja du. det där får stå för dej. själv tycker jag att det är roligare med lite fräsiga spex om alternativet är en artig fotomin.

jag tycker inte heller (suprise!) att mina vänner är patetiska. vi har uppenbarligen olika umgänge och det tycker jag att vi båda ska vara jätteglada för.
8 februari 2010 16.48.00 GMT

Åh, jag blir så trött. Samtidigt är det lite pirrigt för jag tror, faktiskt, att det här är max tredje gången på tre år som någon sagt något negativt om Popmorsa. Jag blir lite ställd, det här är min lekstuga och ingen annans. Samtidigt som jag så klart vet att internet är ett öppet forum och det är fullt fritt att häva ur sej oförskämdheter riktat mot någon som valt att fläka ut sej och sitt. Som jag gjorde nyss angående Rosings tattoo. Men ändå. "Act your age". Va fan! Hela Popmorsa går ju ut på att jag har issues med livet och morsarollen och vem jag är och var och ska bli. Låt mej åldras i fred för fan. *hur jävla ovärdigt jag än väljer att görat eller inte*

Jag dör på den här tatueringen

När jag var tio tränade jag oerhört mycket på att få till en snärtig och bra autograf, så att när den tiden kom skulle jag kunna bränna iväg tio stycken på en minut. *skivsignering* Den såg ut ungefär så här. "Den är inte klar", skriver Linda Rosing på sin blogg, men asså... Jag har svårt att se hur något ska kunna hjälpa det där kollegieblocksklottret. Haha ahmen GUD, jag DÖR på den, blir så otroligt och oproportionerligt provocerad. *stänger ned internet* *äter ett äpple*

The beautiful young crew

Har ett nytt favoritband btw. En blixtsnabb förälskelse, vet inte hur länge dne kommer hålla, men just nu är jag hopelessly devoted to Lawrence Arabia. Plojjigt och folkigt och framförallt poppigt. Så himla gullitt.

Gillar också gruppen FUN. med en punkt efter fun. De gör låtar som består av fyra olika, som jag älskar, tänk Meatloafs "I would do anything for love" eller "Under pressure" eller jävla "Bohemian rhapsody". Allt i ett liksom. Däremot låter de som Mika ibland och det stör mej. Men bra.

Uppdatering: nu har jag lyssnat på Fun. igen, de finns på Spotify och ba: nej. Det är inte alls så himla bra som jag tyckte först.

Sock it to me

Jag läser kanske tio bloggar, de läser jag varje dag, uppdaterar ofta tre ggr per dygn. Dessa är väl okej, det är mest såna vars författare jag känner eller är bekant med, jag behöver fler. Vad läser ni? Önskar mej tips, och vad gäller modebloggar gillar jag bara gotbloggare med dyr smak. Och så pallar jag inte präktighet, hellre fula ord och dekadens. *lever genom andra* Men de måste kunna stava, jag blir vansinnig av särskrivningar och "å" istället för "och" osv.

Plug in baby

Alltså Södermalm. Blir vansinnig. Det är ju för fan inte plogat! Blir tokig. Och man kan ju inte gå på trottoarerna heller, det är istappar stora som manskroppar som pekar ned från hustaken, man löper risk för att bli jävla harpunerad om man så bara sticker näsan utanför dörrn. Blir så jävla arg.

Dör snyggdöden

Den röda, bredvid den förbannat fula svarta. Dör på armarna, bältet, färgen. Med rätt kroppshydda ser man ut som en gudinna i den. Den kräver antingen svält eller längd. *orka*

Under neon loneliness

Jag har dragit mej för att börja kolla s2 av Sons of anarchy, det har varit nåt som stått i vägen mentalt, samma med senaste Mad men. Igår kväll spelade min kille skiva på en åttiofemårsfest *modernt* och jag hade precis dött schlagerdöden då jag tvingade mej själv att dra igång första avsnittet. Sen var det ju kört, kom i säng efter två (Hanna vaknar sieben) och GUDARS SKYMNING vad det är bra. Det är bra på samma sätt som Friday night lights, inte så himla spektakulärt och extra extra, det bara ÄR och vad det är är briljant. Det är ett lågmält actiondrama, men mer kärlek och familj, fast det är en kärlek som är komplicerad och svår och stark och vacker och aldrig aldrig sockervaddskletig.

Aja. Sons of anarchy. Fy satan vad bra.

They will see us waving from such great heights

Det kändes lite olagligt att gå ut på krogen när man varit hemma från jobbet, men å andra sidan så hade jag ju varit hemma i 48 timmars frisk karantän så jag överlade med mej själv och kom fram till att det var okej. Innan beställde jag och min kille hem hemkörningsmat från nåt nytt företag och OMG vad det var äckligt. Dog fettdöden, spelade spel med Hanna och smet sedan iväg till Erika när Hanna gick och lade sej. Baginbox, högklackat och snygga tjejer. Sen mötte vi upp Linus på Götgatan, också känd som the former love of my life, inte att förväxla med han som sedan blev den onda love of my life innan jag träffade den nuvarande och sista och riktiga love of my life. Vassa eggen, Pelle och Lovisa spelade. Mmm. Drog hem vid midnatt. Slut.

Turn the lights off, carry me home

Igår kväll bytte min kille ut min Martha Plimpton-profilbild till en ursnygg på Claire Danes (vi har samma frilla som när hon var i My so-called life), taggade mej och körde för säkerhets skull en allmän publicering i news feeden på den.

1. Urpinigt. 2. Också gullitt och hilarious.

The big ?

...är ju om jag ska knalla ner till Vassa Eggen i kväll eller inte. Lovisa och Pelle spelar popmusik och jag har ett chockrosa läppstift som skriker efter min uppmärksamhet. Min karantän går ut om ett par timmar. Man får tydligen inte träffa nån på 48 timmar helst efter en kräksjuka.

Man måste vara liten för att vara stor

Hanna är så himla stor nu, hon förstår vad man säger och man har högre krav på henne, det är lätt att glömma bort att hon alldeles nyss var så här liten.

Come up and see me (make me smile)

En ska som jag är så himla glad över är hur bra jag trivs på mitt jobb. Jobbet i sej är kul och varierande, men framför allt så jobbar jag med så himla roliga människor. När jag var frilans var jag hemma själv nästan hela dagarna och det enda inflöde av andras ord var min killes. I stort sett. *kul* Jag var så himla understimulerad, grå och tråkig. Jag fattade inte det då, men nu när jag kommer hem från jobbet är jag förvisso trött men om det beror på arbetsbörda eller fnisskoma är oklart. *älskar alla på Klick*

Doppelganger week

Jag är inget fan av Facebooks "roliga" aktiviteter men Doppelganger tycker jag är kul. Det här med att byta ut sin profilbild till någon som folk i allmänhet tycker man är lik.

Jag får nästan aldrig höra att jag är lik nån men en som har dykt upp fler gånger än jag egentligen skulle önska är Martha Plimpton, också känd som en av de mest osnygga i Hollywood. Så nu är jag Martha på Fejjan. Fast alltså, jag föredrar det framför en "snygg" person. Tycker det skulle vara oerhört pinigt om man tyckte man var lik en urasnygg babe, säg Beyonce eller whoever, och så ba "oooh jag är svinlik en snygg person aka jag är svinsnygg". Hej, jag är fjorton år här, men jag tycker faktiskt det är superskamset. I'm Martha and I'm proud. Min kille är Stephen Malkmus. Jättelik faktiskt. Fast mest lik är han Frodo.

Sjukt barn aka vilken jävla skitvecka det varit

Ja men så klart

...att Hanna blev superförkyld och hemringd från dagis. Jag som tänkt tillbringa morgondagens karantän framför American Idol. *åh, livet*

The pain

Vi har magsjuka hela bunten. Vinterkräk, I guess. Jag smashades tidig tisdagmorgon, min kille kvällen i går. Hanna hade det tydligen i lördags, vi antar det allafall eftersom vi också blitt sjuka. På hennes dagis sitter stora gula lappar ba MAGSJUKAN GÅR. *vet*

Nu när illamåendet gått över så är magontet värst, det känns som kolik tror jag. Inte "oops måste gå på muggen"-ont, mer AOWEE, ursäkta mej, fosterställning tack, min magsäck sprack just. Hej på ett tag.

Alive and kicking

Alive and kicking

Skickat från min iPhone

You had to be there

Den här avslutar jag alltid med, har gjort det sen... tja, 2004 kanske? Fortfarande sjukt jävla bra låt.