torsdag 11 februari 2010

A working class hero is something to be

Eftersom jag aldrig upplevt att leva i en sk kärnfamilj, har jag en stark uppfattning om hur en sådan bör vara, superenkelt: allt jag önskade att jag hade när jag växte upp. Detta bildade med tiden, även i vuxen ålder, en rätt skev bild/önskan. I en "riktig" familj finns det alltid ost i kylen. I en riktig familj samlas man kring bordet och äter tillsammans. I en riktig familj får man alltid hjälp med läxorna, man blir sedd. I en riktig familj finns det tavlor på väggarna. I en riktig familj kramas mamma och pappa med varandra och med barnen. I all oändlighet kan min bild av en riktig familj vevas på. Egentligen rätt gulliga och helt normala saker, men inget jag direkt hade när jag växte upp. Självklart vet jag att det alltid finns skit bakom fasaderna och att fotona i Family living är stageade, men ändå biter sej idealen fast. Kraven på mej själv. Och jag vet också, nu vet jag, att mina föräldrar gjorde nog så gott de kunde, herregud, mamma var NITTON när hon fick mej och ensamstående vid 21, jobbade i fabrik som gjorde blåkläder och rökte i soffan, vid köksbordet och på toaletten. Pappa liksom försvann, och egentligen gjorde han nog inte det alls, men det är så jag minns det. Jag minns när man var hemma hos, sov över hos, kärnfamiljskompisar och de hade varma plyschsoffor och de åt potatisgratäng och drack Cola på fredagarna och deras föräldrar skjutsade dem till fotbollsträningar dagen därpå. Jag kände mej nästan jämt utanför, förmodligen inte så det märktes, men jag kände mej alltid lite smutsigare, lite fattigare, lite billigare.

Allt detta är en av anledningarna till att jag och Hanna smackade ihop en härlig sats hallongrotta. *försök ignorera det namnet om ni kan* En annan anledning är att hon fyller tre imorgon, det lilla livet. Hanna Superstar.




Och jag hade ingen exceptionellt dålig uppväxt, den var nog som för de flesta skilsmässobarn med lågavlönade föräldrar. Och jag älskar min mamma och pappa.

12 kommentarer:

Eric Goesta Rosén sa...

Men det där är ju fantastiskt, känner igen mig i en massa, skitbra ju att du tänker på det och försöker bjussa på de där grejerna till Hanna som kommer kommahåg syltkakorna och vad det nu annars är när hon blir stor. Tror att det är skitbra.

Grattis till Hanna, by the way, gullungen.

Anonym sa...

Det är när du är så där brutalärlig du är som bäst. Det är faktiskt skönt med en brud som du-som inte är som alla svinstöriga modebloggbrudar som bara skriver om hur "bra" de är (ett tecken på att de kanske inte "Känner" sig så bra?) Man gillar dig desto bättre!

Anna sa...

På mitt dagis kallade vi dem syltkakor.

Sara sa...

asgoda kakor och fin text. tjoho liksom!

Sandra sa...

Grattis till Hanna på 3års dagen.
Vi ska på kalas i morgon då kusinen oxå fyller år idag. 1 år:)

Anonym sa...

Hej, tack för din fina text, den berörde därför att jag känner igen mig. Frågan är hur du kom förbi den där utanförskapskänslan? Jag kan fortfarande känna mig sån, och får kämpa med det,utåt är jag glad och social men inuti känner jag mig annorlunda! Fast mina föräldrar hade alkoholproblem också.

Anonym sa...

åh emelie vad bra och fin du är! känner igen varje ord. trots att vi inte var fullt så välbärgade bjöd min mor mina vänner på middag varje gång de var över och lekte, GÖR ALLTID DET, det finns inget som är värre än att sitta där som fattibarnet på sin kompis rum och vänta på att kärnfamiljen äter. och krama och pussa på din unge varje dag för det kommer alltid, alltid vara gratis!
PUSS!

Anonym sa...

Åh, jag blir berörd. Inser hur mycket jag tagit kärnfamiljstryggheten för given under min uppväxt. Du är cool. Och din mamma nästan coolare om hon lyckats få till en så cool unge i det bergslagska blue collar-bältet.

Heja från en fellow västmanlänning.

linn sa...

Jättebra skrivet Emelie. Själv levde jag ett medelklassliv utan att vara medelklass.. typ. Bodde i villaområde med ganska välbärgade kompisar men vi själv hade det inte SÅ bra ekonomiskt, plus att mina föräldrar bråkade mkt m.m och skildes sen. Men känner igen känslan av att vilja göra för sitt eget barn tvärtom mot vad man själv hade det (har inte barn, men tänker så för ev. framtida händelser).
Hur som, grattis till Hanna!

Anonym sa...

Snart kommer alla arga queer-människor och skäller på dig för att du hyllar kärnfamiljen. Biologi till trots, kärnfamiljen är något fult och onödigt. Akta dig.

Anna S sa...

Du skriver så braaaa!

marie sa...

...och jag sitter här och gråter en skvätt. Komma här och slå huvet på spiken en helt vanlig stålgrå industrifredag. Himla fint skrivet, beskrivet, tack för det och grattis till Hanna som ju blir alldeles stor imorrn. Kram!