Pride (in the name of love)

Jag och Hanna mötte upp mamma, moster Lena (min) och moster Agnes (min syrra) på Eken bar/Hilton vid Slussen där morsan och Lena drack öl. Som de alltid gör dagtid när de är i Sthlm. "Det är ju som semester". Från Kolingsborg dunkade "Your disco needs you" och Cheryl Cole. Så började paraden. Gömde mej i Hannas nacke för jag grinade så mycket. Dels folksamlingar, det gör mej ofta gråtig. Men främst "Marching for those who can't" som gick med gaffatejp över munnen och bar skyltar som det stod UGANDA osv på. Hej tårarna. Sen var det kul ett tag med happy hardcore-vagnar, och sen kom dödsstöten för mej: Stolta föräldrar till homosexuella barn. Urgamla, medelålders, alla glatt viftande och med leenden på läpparna. Det må gå sakta, men det går FRAMÅT här i världen. Störtflod.

HERREGUD vad jag inte skulle bry mej ett dugg om Hanna börjar gilla brudar när hon blir äldre. Inte ett jävla smack. Ja, förutom oro över att hon skulle få skit från omvärlden och att det kanske ställer till meckigheter på annat sätt, men liksom själva grejen, om hon ville vara med tjejer... who cares! Om tio år är det förhoppningsvis ingen som höjer ens ett ögonbryn.

I den upp- och nervända världen där jag bor

Alltså det här med att jag och Kalle kommer så himla väl överens nu. Det är ju en blessing men också rätt så weird med tanke på att han knappt kunde säga "hej" förut utan att jag dog av irritation på... tja, allt. Typ. Nu ba kvitter kvitter, jag gör det och du gör det ock okej men bra, då tar jag Hanna till dagis så kan du bla bla. Allt är la-di-da. Overkligt va? Och jag ba "åh, du är så fin i de där glasögona" och han ba "jaaa, och du är jättesnygg i den där tröjan" och vi båda gemensamt: vilket fint baaaaarn vi gjort. Som att vi båda går på E.

Typexempel.
E: Ska jag hämta Hanna i dag?
K: Ja, om du vill annars kan jag, inga problem.
E: Nä men jag kan göra det, det blir toppen. Har du nån plan?
K: Nä, säg vad du tycker så gör jag som du säger.
E: Mmm, vi ses vid dagis och tar Hanna till Nytan lite innan jag går hem och piffar och går ut och super lite på stan helt vanligt bara?
K: Jaaa, låter svinbra! Ses!

Sick! Nu när vi liksom inte har nån pressure att göra saker ihop så är allt så himla fine and dandy. Sover du hemma i kväll? Njä, vet inte, tror det. Okej, när kommer du hem annars då? Hmm, vet inte. Okej, lungan. Så himla mycket space ger vi varann. Och hittills inga "var VAR du?, med VEM?". Det är liksom oviktigt. Det är bara kött och needs. Vi har... Hanna. Och hon mår bra. Och vi med.

SO. WEIRD.
Och fint.

Helgens schema

I kväll spelar jag och Pelle på Scandic Malmen. Jag tror det kommer bli härligt, jag tror det kommer bli lite folk, alla är borta. Men det är ett alternativ om du inte har nåt att göra, ok?

Och imorgon: KÅKEN! Det ska bli så himla kul. Älskar Kåki.

I knew there was something that we never had, but we don't worry

När Carro bodde i Gävle, så minns jag att det började talas om ett band som hette The Sounds med en ascool tjej som hette Maja i spetsen. De hade inte spelat in nån skiva, men vi lyssnade på en asbra demo där främst en låt som hette "We're not living in America" stack ut av bara fan. Det var nånting skitigt över hela demon och jag älskade det. Sen såg vi dem i en källare under Handelshögskolan i Stockholm, kan ha variiiit... 99, vad vet jag. De var fortfarande osignade alla fall, och vi var väl kanske sjuttio pers i lokalen. Max. Som jag älskade henne. Så rå, opolerad, sexig röst. Jävlar vad hon tog i.

Sen signades dom och de släppte låten som första singel om jag inte minns fel och jag slutade tycka att de var bra. Kanske för att det då fortfarande var viktigt att band skulle vara små, man ville inte gilla en hype osv, men kanske mest för att det jag gillade med dem där nere i källaren inte alls sken igenom på skivan. För tillrättalagt, jag saknade edgen. Sexet. Sen har de gjort klockrena hits så klart, de är skitduktiga, men well, de har helt fallit bort för mej.

Har aldrig slutat beundra Maja dock. Och nu har PSL gjort den finaste, finaste intervjuserien med Maja. Den heter "Sommaren med Maja" och består av 18 treminutersklipp. Bandade intervjuer. Och hon säger så BRA saker. Hon är så smart. Och cool. I adore her. Kolla HÄR.

Vad som hänt sen sist

I hate you, I hate you. Oh my GOD, I love you.

Jag har liksom ingen förklaring till varför jag älskar den här låten så mycket och varför jag lyssnat på den tio gånger bara i dag.

Och som från ingenstans

The Very Best |MTV Music

...kom peppen. På livet. Jag misstänker att mitt mood är extremt kopplad till min Spotify som står på shuffle. Haha. Men ändå. Livet. Rätt bra ändå. Har soft break up. Har helt ljuvlig unge. Lider ej av jobbig sjukdom. Har världens bästa vänner. Som jag dessutom ska få lyckan att umgås med i kväll på Kåki. Okej inget jobb, ingen bostad. *inget sexliv* Men va fan. Det här bli bra.

Nu ska jag sluta peppra med videos. Lovar.

Ahmen orka

Orka vara aggro. Nu kör vi.

Gud, är det så här det ska vara nu? Ingen känsla mer än två timmar i taget? Ahmenåååh.

Uppdatering: Äh va fan. Tar den här också.

Wild mood swings

Jag känner mej aggressiv. Jag är i stort sett aldrig arg. Är aldrig medvetet otrevlig. Haha, en gång på Livets hårda skola förra året så var det en tjej som gjorde nåt taskigt, typ sabba ett kort eller nåt, och jag ba väste åt Lovisa och hon ba men SÄG nåt då eller liknande. Så jag laddade skitlänge, och sen ba "Himla... TROLL!". Hahah, jag dör på det. Lollo skrattar fortfarande åt den incidenten, senast i helgen.

Men i dag och igår. Så himla aggro. Inte ledsen, inte sur. Jag står i combat-ställning mentalt. Så jävla lack. Frustrerad, uttråkad, rastlös, det måste HÄNDA nånting. I kväll ska jag dricka öl. Och slå ner nån jävel. Alternativt väsa "troll" åt folk när de inte hör.

I don't care how you get here, just get here if you can

Morgonens känsla.

Anthem

Den här lyssnade jag på när jag blev dumpad 1992 av en dude som heter Martin. Kan mycket väl vara topp tio bästa låtarna jag vet. Tonartshöjningen i slutet. THE MESSAGE. Och videon - dör på videon. Är tokig i Cher.

På lördag spelar jag skivor på Kåken. Kom! Mycket anthems. Mycket kvinna. Kom och härja och kramas. Från tio.

Dom har gått för att leva sina liv och gud vet att jag måste leva mitt

Vad fina ni är. Det gör faktiskt skillnad att läsa så himla uppåt väggarna-stora saker om sej själv när man känner sej som en påse skridskor. Jag är också himla tacksam att ingen bashat min kille. Min förra kille. Kalle. Mitt ex. Gud. Det låter fortfarande totally weird. För allt jag skrivit genom åren har ju varit väldigt ensidigt, alltid bara min view, aldrig hans. I alla fall. Det tycker jag är fint av er. Härliga ni.

Vi kommer ju alltid vara en familj ändå. Det tycker jag är skönt att tänka på. Inte en sån jag föreställde mej, men å andra sidan hade jag ju egentligen aldrig väntat mej att jag skulle få en överhuvudtaget.

It's all over now, baby blue

Jag har tänkt rätt mycket på hur jag ska formulera det här inlägget. Faktum är att jag inte har nån aning. Men. Förra måndagen gjorde jag och Kalle slut. Så. Now I said it. Jag har också tänkt mycket på om jag ska kunna fortsätta skriva här. Hur pass privat jag kan vara. Jag känner inget behov av att skriva om jag inte längre får vräka ur mej precis vad jag känner, det är ju hela min poäng med den här bloggen. Och det kanske inte är helt passande nu längre. Jag vet inte.

Allafall. Jag mår bra. Det var mitt initiativ. Vi är vänner. Typ bättre nu än innan. Vi har båda Hannas bästa för ögonen. Jag tror det kommer bli bra. Kalle är toppen. Vi var inte så himla toppen ihop bara.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Men det kommer bli bra.

It's the end of the world as we know it (and I feel fine)

Det hände nåt i natt. Jag har inte kunnat grina på kanske tio dar? Vilket för mej är nåt nytt rekord. *basket case* Men i natt, strax efter midnatt, var det som att nånting hakade loss, hakade ur, släppte, inuti. Så jag grät. Jag grät i sängen. Jag grät på balkongen. Jag grät i badkaret. Jag grät i soffan. Jag grät så min cigg behövdes tändas på nytt. Jag är inte rädd för att gråta. Jag tror att det är bra. Annars väntar bara en ångestattack utan luft runt hörnet. Jag är pro-gråt. Men i natt var det liksom gråtens urmoder som tittade förbi. Och vet ni vad som hände sen? Jag sov. Sov som ett barn fram till tio i dag. Nu är jag bara marginellt mindre trött än de senaste veckorna. Men jag känner mej... renad kanske. Ut med skiten ba.

Update

Okej, sjukt ointressant, men apropå de långa grymma kommentarerna i det föregående inlägget: jag HAR restless legs. Fick det under graviditeten och det kommer tillbaka igen då och då och det är så himla himla obehagligt. Hemskt. Ja, det finns hemskare saker att drabbas av, SÅ KLART. Men fan vad jobbigt det är.

Instead of making me better, you make me feel ill

Jag börjar få panik på riktigt. Jag kan inte sova. Jag kan inte somna, jag vaknar före åtta. Helt gråtfärdig av tröttma, men jag KAN. INTE. SOMNA. OM. Det har liksom börjat ta ut sin rätt nu, jag ser ut som skit och jag tänker osammanhängande tankar. Snittat fyra timmar i cirka tre veckor.

Och så sa en kompis att jag borde kolla upp sömntabletter. Men alltså. Jag är superrädd att bli beroende. Jag tror jag har rätt lätt att bli beroende. Jag blir det hela tiden, av maträtter, godissorter, människor jag möter. Jag absorberas. Får cravings. Typ enda anledningen till att jag inte testat den buffé av knark som ändå ebjudits är att jag VET att jag skulle bli hooked. Så att börja med sleeping pills och medication, det rimmar så himla illa med min bild av mej själv. Nån som vet nåt om sånt?

Nu går jag till Riche

Hej 2005.

I could listen to my therapist, pretend you don't exist, that is just what I'd do, if I wanted to, but I don't want to get over you

Heidi and Audrina eat your heart out

Vad har du gjort i dag då? Äsch, bränt 4500 tusen på Drottninggatan bara. Jag vill ömsa skinn. För några månader sedan blonderade jag mej och kapade håret. Tänkte inte att det betydde så mycket, men i efterhand så tänker jag att det är en del av en process. Jag vill skaka av mej mitt gamla jag och känna mej som ett better improved me. Ett slags 2.0. Så i brist på annat att göra, och även en skriande brist på pengar really, så tog jag tuben ner och liksom... went crazy.

Köpte helt vanlig Vivienne Westwood-klänning för det första. Den var vanlig på så sätt att den var chockrosa med en svärm av oranga små tofsar över hela alltet. Också helt vanligt var att de trånga armarna var femtio cm för långa så det påminner lite om en tvångströja. Och det här med att det är en klänning vettefan, den slutar liksom PÅ röven. Så jag antar det är en tröja. Två tusen ba. SMACK. Sen avlöpte allt rasande fort. Supertunn gråsvart tisha från Acne. BOM! Jeans och linne och klänningstrasa från HM. WHACK. Fyra Dust-it och två torrschampoo ca 800 kronor. BAM. Och så lite Weekday, varierade svarta tygtrasor. KA-POW. Nu har jag helt ny ursnygg garderob, älskar svart, men inga skor. Saknar fortfarande skor. Men nu är jag helt pank. Men kommer vara ursnygg i kväll när jag käkar middag med Pelle Tamleht (som naturligtvis åkte till Kåken i går när jag åkte hem och där var det Kent-efterfesten och jag dör på det i dag, aja).

Gud shoppinginlägg är ju så cheesy, men jag är fortfarande liksom helt uppe i varv.

Snälla, säg det igen

När de spelade den här så grinade jag. Gråtdansa. Osv. Men jag gillar verkligen inte sha-la-la-prylen. Men orden "snälla säg det igen" slår an nånting inuti.

Jag bet min tunga när du log

Igår var jag på Kent på Långholmen. Sebastian hade köpt två tickets på Blocket av nån joggande person i City (får jag köpa dem, du ger dem inte till nån annan? mm, tror det, ska bara jogga lite först). Var lite i vakuum, har sovit så himla dåligt ett par veckor, kanske fyra-fem timmar per natt och det är superlite för mej. Alla fall, har biljetter. Möter upp Seb och ett lylligt gäng på ett mini-berg på ön, utanför konsertinhägnaden, med PERFEKT sikt över scenen. Fem hundra pix åt skogen kan man tänka här, det är okej. Jag och Sebbie delade en flaska vin, med var också exempelvis Aleksander Kovacevic och Pelle&Pauline och Hanna Fahl och Alice Eggers. Märker ni hur jag namedroppar? Ska bli min nya grej. Det är sömnbristen, gör mej omdömeslös och osammanhängande. Lämnar gänget och ställer mej i den stora svenska massan framför scenen med Seb och Kristofer. De öppnar med en upptrissad version av "Utan dina andetag" och det var nog den enda låten utan ett stadigt housebeat de framförde. Och "747" så klart. Det var bra, även om jag så klart gillade deras festivalspelning i Borlänge bättre. Då körde de mer ett greatest hits-race, mycket från de fyra första skivorna. Efter åkte vi hem till Pelle som FÅTT BALKONG. Älskar balkong. Så där satt vi tills klockan blev sen, gjorde roliga spellistor på Spotify, snackade skit, drack gindrinkar och sen när de andra skulle gå ut i natten delade jag en taxi hem till min del av Söder. Fin kväll. Men det är den här gnagande känslan av att inte vara riktigt närvarande som ligger över hela min tillvaro. Den är skum. Den är så påtaglig, jag tror inte nån annan märker nåt iofs, men jag själv känner mej som ett spöke. Helt genomskinlig. Sömnbristen, I guess.

Bigmouth strikes again

Alltså. Jag inser ju att jag faktiskt skriver fastän jag sagt att jag inte skulle. Har ju så himla svårt att hålla truten bara. Svårt att hålla mej borta. Låt mej bara hållas, never mind me. Kommer förmodligen inte skriva nåt av värde på ett tag. *vill ba känna gemenskap*

Igår var jag på Natten. Det var kul. Hej Linnéa! Och du som hade så fin blond frippa och stod på bänken. Ni var gulliga. Jag hade en weird kväll. Helt off. Ni vet, när man känner sej helt utan substans, som att jag kunde skingras i luften vilken sekund som helst och ingen skulle märka något. Sökte kickar, men inga kom. Lite så. Men fint också. Alltså, mina vänner. Jag börjar typ grina när jag tänker på hur fina de är. De håller mej upprätt med de mjukaste starkaste nyporna. Så varsamma, så benhårda. I sin tro på mej. På MEJ. Man ba dör. På det.

It's nightmare on Elm Street and guess who's playin' Freddy

Jag har sån ofantlig girlcrush på Nicki Minaj. Det är ju all shades and mirrors, så klart, men hon är så... JÄVLA COOL. Blir tokig. Däremot har väl Ludacris alltid känts som en ploj-rappare? Hmm, jaja. Det är Nicki som stjäl showen i den här trudelutten. Rätt bra låt.



Och så den här. Hon är som cotton candy med rakblad i. Ouch.

Dom säger att jag varit trasig, aldrig har jag varit hel

Imorgon är det jag och El Barbaro del Ritmo (aka Seb Suarez-Golborne) som står med magen full av Pimm's och hör den här låten live på Långholmen. De körde den på Peace & Love, och det här är min topp tre bästa låt med Kent. Berättade jag att jag träffade Jocke Berg? En av de där rätt få människorna jag blir starstruck av. Oerhört jobbigt. Han tog ett bloss på min cigg. *dog* *rökte upp den* *orka spara fimp*

Always look on the bright side of life

hej hej. jag lever. tänkte jag kanske skulle skriva lite mer om nån vecka eller så, så får vi se hur det känns. jag tycker ni är toppen alla fall. hej så länge.

Everybody loves me, goes away

Vad som hänt sen sist