Jag bet min tunga när du log

Igår var jag på Kent på Långholmen. Sebastian hade köpt två tickets på Blocket av nån joggande person i City (får jag köpa dem, du ger dem inte till nån annan? mm, tror det, ska bara jogga lite först). Var lite i vakuum, har sovit så himla dåligt ett par veckor, kanske fyra-fem timmar per natt och det är superlite för mej. Alla fall, har biljetter. Möter upp Seb och ett lylligt gäng på ett mini-berg på ön, utanför konsertinhägnaden, med PERFEKT sikt över scenen. Fem hundra pix åt skogen kan man tänka här, det är okej. Jag och Sebbie delade en flaska vin, med var också exempelvis Aleksander Kovacevic och Pelle&Pauline och Hanna Fahl och Alice Eggers. Märker ni hur jag namedroppar? Ska bli min nya grej. Det är sömnbristen, gör mej omdömeslös och osammanhängande. Lämnar gänget och ställer mej i den stora svenska massan framför scenen med Seb och Kristofer. De öppnar med en upptrissad version av "Utan dina andetag" och det var nog den enda låten utan ett stadigt housebeat de framförde. Och "747" så klart. Det var bra, även om jag så klart gillade deras festivalspelning i Borlänge bättre. Då körde de mer ett greatest hits-race, mycket från de fyra första skivorna. Efter åkte vi hem till Pelle som FÅTT BALKONG. Älskar balkong. Så där satt vi tills klockan blev sen, gjorde roliga spellistor på Spotify, snackade skit, drack gindrinkar och sen när de andra skulle gå ut i natten delade jag en taxi hem till min del av Söder. Fin kväll. Men det är den här gnagande känslan av att inte vara riktigt närvarande som ligger över hela min tillvaro. Den är skum. Den är så påtaglig, jag tror inte nån annan märker nåt iofs, men jag själv känner mej som ett spöke. Helt genomskinlig. Sömnbristen, I guess.