fredag 23 juli 2010

Heidi and Audrina eat your heart out

Vad har du gjort i dag då? Äsch, bränt 4500 tusen på Drottninggatan bara. Jag vill ömsa skinn. För några månader sedan blonderade jag mej och kapade håret. Tänkte inte att det betydde så mycket, men i efterhand så tänker jag att det är en del av en process. Jag vill skaka av mej mitt gamla jag och känna mej som ett better improved me. Ett slags 2.0. Så i brist på annat att göra, och även en skriande brist på pengar really, så tog jag tuben ner och liksom... went crazy.

Köpte helt vanlig Vivienne Westwood-klänning för det första. Den var vanlig på så sätt att den var chockrosa med en svärm av oranga små tofsar över hela alltet. Också helt vanligt var att de trånga armarna var femtio cm för långa så det påminner lite om en tvångströja. Och det här med att det är en klänning vettefan, den slutar liksom PÅ röven. Så jag antar det är en tröja. Två tusen ba. SMACK. Sen avlöpte allt rasande fort. Supertunn gråsvart tisha från Acne. BOM! Jeans och linne och klänningstrasa från HM. WHACK. Fyra Dust-it och två torrschampoo ca 800 kronor. BAM. Och så lite Weekday, varierade svarta tygtrasor. KA-POW. Nu har jag helt ny ursnygg garderob, älskar svart, men inga skor. Saknar fortfarande skor. Men nu är jag helt pank. Men kommer vara ursnygg i kväll när jag käkar middag med Pelle Tamleht (som naturligtvis åkte till Kåken i går när jag åkte hem och där var det Kent-efterfesten och jag dör på det i dag, aja).

Gud shoppinginlägg är ju så cheesy, men jag är fortfarande liksom helt uppe i varv.

2 kommentarer:

heartbeats sa...

Tänker på dig emelie.

Anonym sa...

Jag gillar din blogg. Jag känner igen mig i just detta lite grann. När man bara gör saker fastän det egentligen är galet. Fint och sorgligt. Jag är imponerad av att du lyckas hitta saker du gillar bara sådär. När jag gör nåt liknande känner jag mig först nöjd med mina inköp, men när jag kommer hem inser jag att allt jag har köpt är fel och sånt jag inte kan använda. Jag lämnar tillbaka allt och är sen tillbaka på noll igen, inte ett dugg närmare en bättre och mer spännande version av mig själv. Deprimerande.