Alltså det här med att jag och Kalle kommer så himla väl överens nu. Det är ju en blessing men också rätt så weird med tanke på att han knappt kunde säga "hej" förut utan att jag dog av irritation på... tja, allt. Typ. Nu ba kvitter kvitter, jag gör det och du gör det ock okej men bra, då tar jag Hanna till dagis så kan du bla bla. Allt är la-di-da. Overkligt va? Och jag ba "åh, du är så fin i de där glasögona" och han ba "jaaa, och du är jättesnygg i den där tröjan" och vi båda gemensamt: vilket fint baaaaarn vi gjort. Som att vi båda går på E.
Typexempel.
E: Ska jag hämta Hanna i dag?
K: Ja, om du vill annars kan jag, inga problem.
E: Nä men jag kan göra det, det blir toppen. Har du nån plan?
K: Nä, säg vad du tycker så gör jag som du säger.
E: Mmm, vi ses vid dagis och tar Hanna till Nytan lite innan jag går hem och piffar och går ut och super lite på stan helt vanligt bara?
K: Jaaa, låter svinbra! Ses!
Sick! Nu när vi liksom inte har nån pressure att göra saker ihop så är allt så himla fine and dandy. Sover du hemma i kväll? Njä, vet inte, tror det. Okej, när kommer du hem annars då? Hmm, vet inte. Okej, lungan. Så himla mycket space ger vi varann. Och hittills inga "var VAR du?, med VEM?". Det är liksom oviktigt. Det är bara kött och needs. Vi har... Hanna. Och hon mår bra. Och vi med.
SO. WEIRD.
Och fint.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
10 kommentarer:
Hanna, det har gått 14 dagar. Det är inte direkt över ännu.
Barn märker det inte och reagerar inte förrän efter 6 månader.
mvh
Elin
Sex månader på dagen, har ju jag hört.
Japp, på dagen, det stämmer.
mvh
Elin
men seriöst. vadå reagera efter sex månader, är det en regel eller. shit, när mina föräldrar skildes då jag var fem hände ingenting enligt vad alla jag känner har berättat. det behöver inte vara värsta traumat att ha separerade föräldrar. folk måste fan spänna av. lyckliga föräldrar = större chans att ungen också är helt okej lycklig. då menar jag jämfört med en unge som får växa upp i ett hem där föräldrarna stör sig på varandra men biter ihop för ungens skull. PUNKT.
Och vad är det för värdelöst fokus att tänka på vad som kanske händer om 6 månader, 1 år, 10 år? Då blir man ju galen. Om saker går bra och fungerar just nu är det det man ska fokusera på såklart.
Glad att läsa att det går bra för er mitt i kaoset!
Kommentatorerna ovan missar lite poängen med ditt inlägg. Att du och Kalle funkar bra nu. Visst är det konstigt. Så fort man gör slut blir man så jävla ödmjuk och mån om varandra. Det blir en sån oerhörd kontrast mot var man befann sig för bara några dagar sedan.
Och rörande Hanna, jag är själv skilsmässobarn. En del barn reagerar, andra inte alls. Och de som reagerar, det går över! Ingenting du ska oroa dig över.
Tack för en fin blogg. Tack extra mycket för att du är så generös med ditt liv och för finfina musiktips.
Kram,
/S.
Lame kommentar. Haft en jobbig separation själv? Kanske lite benägen att vilja andra samma ångest? Var glad att det går bra för dessa två istället. Framtiden kommer, inget man kan undvika, men varför oroa sig för den idag.
Skickar lite lyckopepp till dig Emelie! Hejja!
Tror du att ni kommer bli ihop igen?
"mvh, elin" = fantastisk tönt
Jag går också igenom ett avslut av ett förhållande just nu. Och min erfarenhet är exakt densamma. När orden till slut sagts och de första upprörda känslorna lag sig, vad snälla, fina och tillåtande vi är mot varandra. Inte krävande, inte missunnsamma. Borta är irritationen. Jag hoppas vi får finnas kvar i den här känslan, både du och jag. Att pappan till barnen får vara en kär vän och en viktig person i ens liv. Man är ju för evigt förbundna genom barnen.
Skicka en kommentar