Vi kommer ju alltid vara en familj ändå. Det tycker jag är skönt att tänka på. Inte en sån jag föreställde mej, men å andra sidan hade jag ju egentligen aldrig väntat mej att jag skulle få en överhuvudtaget.
måndag 26 juli 2010
Dom har gått för att leva sina liv och gud vet att jag måste leva mitt
Vad fina ni är. Det gör faktiskt skillnad att läsa så himla uppåt väggarna-stora saker om sej själv när man känner sej som en påse skridskor. Jag är också himla tacksam att ingen bashat min kille. Min förra kille. Kalle. Mitt ex. Gud. Det låter fortfarande totally weird. För allt jag skrivit genom åren har ju varit väldigt ensidigt, alltid bara min view, aldrig hans. I alla fall. Det tycker jag är fint av er. Härliga ni.
Vi kommer ju alltid vara en familj ändå. Det tycker jag är skönt att tänka på. Inte en sån jag föreställde mej, men å andra sidan hade jag ju egentligen aldrig väntat mej att jag skulle få en överhuvudtaget.
Vi kommer ju alltid vara en familj ändå. Det tycker jag är skönt att tänka på. Inte en sån jag föreställde mej, men å andra sidan hade jag ju egentligen aldrig väntat mej att jag skulle få en överhuvudtaget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Popmorsan, nu sitter jag här och bölar för jag har heller aldrig väntat mig att jag ska få en familj och dina ord bränner sig fast och jag tycker att det är fint att du ändå är glad över din familj, jag skulle göra vad som helst för att ha loved and lost i stället för som nu aldrig ens lyckats med love-biten. Och det är inte direkt första gången du sätter ord på allt det som är svårt och det är inte första gången dina ord träffar som en käftsmäll. You're freakin' amazing.
<3 <3 <3
började lipa lite nu. jag tror du är min förebild, fast att det är fruktansvärt skämmigt att säga. hoppas allt blir fanjävlatastiskt för dig, och i de små stunderna om-när det inte är fantastiskt: trösta dig med att andra, typ jag, sitter och tänker att du är så himla coolast.
Det är fint det där med familj. Har man kommit dit, blivit familj, då förblir man det. Utbrott, uppbrott till trots. Det finns en sådan trygghet i den tanken.
Heja dig.
Här har man läst "dig" i hundra år å vi har till å med gemensamma vänner ( enligt fejjan, men det lär ja aldrig erkänna) men på riktigt, du verkar vara en sjukt bra person. All kärlek! Allt ordnat sig och fy fan, fortsätt vara du! Och skriv! Puss!
Skicka en kommentar