It's the end of the world as we know it (and I feel fine)

Det hände nåt i natt. Jag har inte kunnat grina på kanske tio dar? Vilket för mej är nåt nytt rekord. *basket case* Men i natt, strax efter midnatt, var det som att nånting hakade loss, hakade ur, släppte, inuti. Så jag grät. Jag grät i sängen. Jag grät på balkongen. Jag grät i badkaret. Jag grät i soffan. Jag grät så min cigg behövdes tändas på nytt. Jag är inte rädd för att gråta. Jag tror att det är bra. Annars väntar bara en ångestattack utan luft runt hörnet. Jag är pro-gråt. Men i natt var det liksom gråtens urmoder som tittade förbi. Och vet ni vad som hände sen? Jag sov. Sov som ett barn fram till tio i dag. Nu är jag bara marginellt mindre trött än de senaste veckorna. Men jag känner mej... renad kanske. Ut med skiten ba.