söndag 25 juli 2010

It's the end of the world as we know it (and I feel fine)



Det hände nåt i natt. Jag har inte kunnat grina på kanske tio dar? Vilket för mej är nåt nytt rekord. *basket case* Men i natt, strax efter midnatt, var det som att nånting hakade loss, hakade ur, släppte, inuti. Så jag grät. Jag grät i sängen. Jag grät på balkongen. Jag grät i badkaret. Jag grät i soffan. Jag grät så min cigg behövdes tändas på nytt. Jag är inte rädd för att gråta. Jag tror att det är bra. Annars väntar bara en ångestattack utan luft runt hörnet. Jag är pro-gråt. Men i natt var det liksom gråtens urmoder som tittade förbi. Och vet ni vad som hände sen? Jag sov. Sov som ett barn fram till tio i dag. Nu är jag bara marginellt mindre trött än de senaste veckorna. Men jag känner mej... renad kanske. Ut med skiten ba.

1 kommentar:

Anonym sa...

Men du.
Fint att du fick gråta ordentligt - och att du fick sova.
Jag vet ju inte vad som hänt, men tycker oerhört synd om dig som måste må så här dåligt.
Jag hoppas det ordnar sig på bästa sätt, så snart som möjligt.
För att avsluta med en härlig klyschfest: var snäll mot dig själv.