Är ej en Samantha-person (krönika v 5 Sthlm city)

Jag har aldrig hycklat inför mig själv att jag mår som bäst när jag är i en relation. Man kan säkert väva in en himla massa psykologiska diagnoser i detta, men jag älskar att vara ihop. Är tokig i det. Och detta är inget försök till moraliserande, jag avundas verkligen dem som liksom... gillar att vara singel. Det är bara det att jag själv är så himla värdelös på det. Jag är Charlotte, inte Samantha.

Jag har dessutom ett eländigt CV när det kommer till dejter. De har varit försvinnande få, och ingen, ingen, har slutat med himlastormande passion. Och, på riktigt, det är väl ändå det man är ute efter om man går på en sådan? Eller åtminstone lite roligt göka. Jag har kammat noll på samtliga.

Som till exempel den med han jag lärde känna på Lunarstorm. Jaaa, jag hade ett konto på Lunarstorm. "Emelie the Heartbreaker" hette jag. Helt vanligt. Jag minns inte nu, men jag hoppas det var ett mått på min otroliga självdistans. Allafall. Vi sågs på Pelikan, han hade skrivit "du känner igen mig på den vita cowboyhatten". Ååååh, en kille med humor, tänkte jag. Ja, så när jag kom in i lokalen så satt han ju där. I vit cowboyhatt. Kärlek uppstod inte. Men en rätt så fin vänskap.

Men! När jag och K hade det som sämst, det där halvåret som ledde fram till vår slutliga separation någongång där i juni, så var jag faktiskt dödligt inställd på att aldrig mer bli tillsammans med någon någonsin igen. På riktigt! För första gången i mitt liv längtade jag efter att helt ensam få styra min vardag, jag var så trött på allt vad kompromissande hette. Singellivet framstod som en dröm och det var för mig en helt ny och världsrevolutionerande känsla. Och det låter så knäppt nu i efterhand, men som andra människor porrsurfar kunde jag i timmar våtdrömma om hur jag skulle köpa nytt porslin som bara var mitt och om en hall som var ostbågsgul av den enkla anledningen att jag ville ha den så.

Ja, så gick vi i kras jag och K, och efter bara några veckor så träffade jag så klart någon. Så klart! När följde livet någonsin den snitslade bana man stakat ut.

Det moraliseras något helt vansinnigt kring hur man bör gå vidare efter ett uppbrott, har ni tänkt på det? Varenda kotte har åsikter till höger och vänster, vissa självutnämnt supersmarta talar gärna om för en hur länge man bör vänta med ditten och datten, antal celibata månader som är kutym och det är rebound hit och självförverkligande dit. Eller de som tillhör andra lägret, de som ger rådet att man ska sexa upp allt som rör sig i någon sorts cleansing ritual.

Jag tror inte en sekund på att man kan sätta generella regler. Hur banalt och vanligt det än må vara med kraschade förhållanden, så är de ju ändå unika från fall till fall.

En annan grej som också känns skapligt unik: jag har numera en ostbågsgul hall! Som är bara min! Yeey me.