jag bet min tunga när du log

min vän har precis gjort slut med sin tjej. han är okej men gloomy. det gör skitont. så klart. min svarta läggning till trots så är min första tanke då jag hör liknande saker "gud vad skönt att jag slipper det där nu, aldrig mer ska jag bli till tusen bitar då det enda som är sant är det värsta av allt". jag tänker verkligen så. jag har bestämt mej, jag och min kille ska vara ihop forever och jag TROR verkligen på det. det tog lång tid för honom att övertyga mej, men nu är det det enda sättet. han och jag. han har lovat att aldrig sluta älska mej och har man lovat så måste det ju vara så. eller hur? och vi har ju barn för guds skull. har skaffat gemensam lya, sagt upp våra ettor. då måste det ju vara vi. fattar man ju. men ibland, som nu, sipprar mitt normala jag igenom denna äckligt naiva inställning till mitt liv. är jag dum i huvudet? tror jag inte att ALLA, exakt alla, par känner så i exakt de ögonblick då de tar de stora stegen? och gick det åt helvete för dem så småningom? oh yes, my love. detta är så läskigt att jag inte ens tänker skriva något mer om det. ajje. det kommer bara leda till något ont.